15 augusti 2006
Trådstartare
Tänkte bara skriva av mej lite....å undra om det är dags för psyket om man har tårarna i halsgropen över att sin första bästa bil kommer bli till slakt snart, ?

Det känns så jävla tomt...min 240 som ja har sparkat på....pussat...klappat..hatat å älskat.(inte med dårå..he) gråtit..å skrattat i...pratat med osv osv..ja en del kanske känner igen sej...eller så är de ja som e patetisk;)..
men de börja i vintras med att den lilla rost som fanns spred sig som cancer (eller hur man säger) ...å så golvet +balk bak...bättre blev de inte när man tar upp den (från sthlm där mest pappa å ja kört med henne) till hemmet där ja bor me sambon som såklart ser de som vilken skrot hög som helst å börjar köra me henne så växellådan blir helt slut å motorn orkar inget....men hon är fin på lite avstånd;)
Men nu ikväll är min elaka sambo ute å river ut stolar..inredning byter till orginalratt..så tiden är väl inne..men hon ska fan i till nån skrot om ja så ens får 1400 för na...en bil är inte bara en bil ..de är så mycke mer!
Så nu känns det bättre att ha surat lite *not*!!
Senast redigerat av cutlass (15 augusti 2006)
If you really want to know
What I want in a guy...
Well, I'm lookin' for a dream with a mean machine
and hell in his eyes.