Gatebil Mantorp Park, söndagen den 4e juli runt klockan 05 - ute på banan.

Vilken jävla känsla det var. Ida och jag på väg tillbaka till husvagnen efter en sväng i depån med Björck, Martin hade gett upp lite tidigare.
Efterfest snackades det om men när vi insåg vad klockan var hoppade vi det. ;) Kommer aldrig glömma de där minutrarna jag stannade upp, mitt ute på rakan, för att bara titta.
Solen var på väg upp, och jag stod där med min bästa vän, lyckligare än jag hade varit på länge.
Synd att jag var för trött för att hämta kameran för den bilden jag har från den stunden är den vackraste bild jag jag har sett. Och tyvärr har jag den bara i mitt huvud.

Åhååå.. Jag vill ha sommar, supra & gatebil! :)

I lördags hade en vecka gått. Fredagkvällen skulle egentligen bli likadan som förra fredagen - fest, utgång på Harrys, hem och däcka. Men jag hade en oroskänsla i kroppen hela dagen. Framåt kvällen blev det värre, ohållbart. Jag orkade inte möta drömmarna, som alltid blir värre på fyllan så jag skippade festandet och stannade hemma. Var på väg att brista ut i gråt hela dagen, på kvällen kom det. Helt förstörd, mådde såå jävla dåligt. Pratade med pappa i lördags, han hade mått precis likadant.
Pappa fick förresten komma hem från sjukhuset i torsdags! De har fixerat benet och i armen har han fått plattor - inte gipsad nånstans då han ska använda kroppen..

Jag har iaf knaprat piller hela veckan, känns dock som att de inte gör nån skillnad längre, har ont i axeln hela tiden, likaså knät.. Huvudvärken har släppt, alltid nått!

Har knappt varit i närheten av nån häst sen det hände, bara söndagen då vi var ute och kollade på vagnen och i onsdags när jag var hemma hos pappa och kollade till den gamla damen. Henne har vi haft sen -91, hon kom när jag var ett år. Jag är uppvuxen med henne och hon är den enda häst jag aldrig kommer vara rädd för. Men faktiskt, jag var på spänn hela tiden, och är jag rädd för henne, då kommer det här bli jävligt svårt. Får ta vara på de få månader jag har kvar här hemma, jag måste hitta tillbaka.


Färil, unghästen, vid stockdragning i april i år. Inte trodde jag då att jag skulle kunna vara fullständigt livrädd för honom ett halvår senare.

And I sat in regret of all the things I've done,
for all that I've blessed and all that I've wronged.
In dreams until my death - I will wander on.

Vet att det finns många hästtjejer (och killar?) här på Garaget, och jag vill bara påminna er om hur jävla viktigt det är att använda hjälm. Jag gjorde det inte.

Jag håller på med både ridning och körning, och av någon anledning är det i hästkretsar inte lika självklart att använda ridhjälm vid körning.
Hos min pappa har vi en unghäst, 4 år, som vi kör. Köpte honom för drygt ett år sen och han är helt fantastisk. Nästan en kopia av vår gamla häst, och hon r en av de snällaste hästar jag har träffat. Snäll, lugn, trygg, otroligt säker i alla situationer. Det är den hästen man sätter upp barn och hästrädda personer på, för hon är såpass säker.
Iaf, det är lätt att glömma att han bara är fyra år, och inte lika säker som henne, för han otroligt stabil och cool för att vara så gammal.

Sista tiden har varken jag eller min pappa använt hjälm när vi har kört honom, då vi har blivit mer o mer säkra med honom. Dock hade vi det för ett par veckor sen när det var lite busigt väder, ingen idé att utmana ödet tyckte vi.

I lördags (30/10) var jag, min pappa och min bästa vän iväg på en slags hästdag. Utan att skriva allt för mycket så slutade det med att hästen skenade, rakt in bland träd och stenar. Vagnen slog runt och vi flög av. Vi flög ca 4-5 meter innan vi landade, och då i full fart.

Min kompis, som landade lite mjukare förvärrade sin sen tidigare spricka i revbenen, drog på sig lite blåmärken och skrubbsår.
Jag flög med huvudet före in i ett träd, slog i min axel, höften och knät. Vet inte riktigt hur jag landade, vissa bitar saknas, men det var vänstersidan som tog mest stryk. Har en hel del skrubbsår och blåmärken med, men det går bort.
Min pappa tog den värsta smällen. Usch, jag blir tårögd när jag skriver detta :(
Han bröt sin underarm och krossade knäskålen. Är allmänt mörbultad och har sår i ansiktet och munnen med. Ligger fortfarande på sjukhuset, opererades både lördag och söndag.

Var uppe på platsen i söndags efter att jag och kompisen blivit utskrivna.
Både ambulanspersonal och de som varit med hade sagt att vi hade änglavakt, och då förstod jag varför. Jag har inte helt klara bilder av hur det såg ut innan, men när jag såg platsen igen..
Fy fan vad nära det var. Pappa landade knappt en halvmeter från en stenhög med sprängsten.
Jag landade på andra sidan trädet (ja, först landade jag ju i trädet) ett par decimeter från honom, också alldeles för nära stenarna.
Där ser man också spåren efter vagnen, och hästen har sprungit över den plats där jag landade ett par sekunder efter att jag flyttade mig.

Och jag flyttade mig nästan så fort jag landade, av en enda anledning. Pappa.
Jag såg min pappa ligga helt oskyddad och jag såg en skenande häst med vagn i ögonvrån, jag kastade mig upp över honom för att skydda honom med min kropp och för att få kontakt med honom.

"Pappa, pappa lever du??" var mina första ord. Att se honom där, med allt blod i ansiktet.. :(
Jag vet inte om jag uppfattade att hästen var infångad men jag kunde inte stödja på mitt ben och jag var helt dimmig efter smällen i huvudet så jag bara la mig ner igen. Hann dock fundera på att ringa ambulans osv.

Min kompis har fått så mycket beröm och kan fan inte få beröm nog för att hon fångade in hästen. Hon visade sig ha den där hästreflexen, som inte alla har. Hennes första tanke var att ta hästen så att han inte skulle springa över oss.
Sen satt hon vid min sida tills ambulansen kom, och även i ambulansen på väg in.

Det är ett under att jag inte bröt nacken. Det är ett under att Ida inte skadade sig värre. Det är ett under att min pappa lever.

Det värsta var att ligga där och inte kunna prata med pappa. Att höra de som försökte hålla honom vaken säga, "jag får ingen kontakt, han försvinner". Att inse vad som kunde vara på väg att hända..
Och vid själva olyckan, man hinner tänka så mycket, när pappa tillslut tog min hand och jag visste att vi inte skulle ta oss ur det hela, kände hans rädsla.
Ingenting kan någonsin jämföras med vad jag kände då.

Vi får väl se. Vi får se när jag sätter mig bakom en häst igen.
Det kommer nog dröja ett tag, för jag behöver bearbeta det här, och just nu blir jag illamående och gråtfärdig bara jag tänker på det.
Gråter om nätterna, gråter om dagarna, har en ständig känsla av panik i bröstet.
Jag är fullständigt livrädd..

Jag kommer aldrig igen köra en häst utan att använda hjälm. Det kunde kostat mig allt.




Sent på lördagkvällen, lite tilltufsad och man kan ana bulan och såren i pannan.


Kvällsmat och ett skrubbat knä

haha rubriken sa allt ahh!! :DD

http://www.youtube.com/watch?v=lqJDuZIc … r_embedded

Helt underbara!! :)

You are a great champion.
When you ran, the ground shook,
the sky opened and mere mortals parted.
Parted the way to victory.
And you'll meet me in the winner's circle,
where I'll put a blanket of flowers on your back.

It's the sport of kings you know? They say horseracing is the sport of kings.

men förhoppningsvis sover jag inom 5 minuter - förkylningen sliter på mig.

Haft en superdag med min bästis, det var länge sen.
Först hästauktion i Tingsryd - Ida bevisade än en gång att hennes fortkörning lönade sig för vi var där i tid :D
Fick inte med oss några hästar hemma, men fan vad sugen man var ;)
Fanns två riktigt fina halvblod och en jättetrevlig liten russhingst, ååååh det kliade i fingrarna!
Köpte iaf lite hästgrejer, kändes lite bättre då ;)

Stack hem till Ida, åkte till hennes häst, gick en liten runda, var fyllechaffisar, gick "ut" på hotell Amigo i Emmaboda, pinsamt var ordet :D

Landade hemma hos henne igen för nån timme sen, räkmackor och chokladpudding blev det.
Det är såna här dagar som gör att jag inte vill lämna Karlskrona, men jag vet ju att jag behöver det. Den här staden håller på att krossa mig, och ändå vill jag stanna.

Neeej, inte tynga bloggen, jag har alldeles för mycket skit i huvudet och det ska stanna där med =)

Godnatt!

lycklig. :)

Var förkyld i förrförra veckan men har fan åkt på det igen.. Orka! Jag som skulle simma idag.. :(
Och snön har kommit.. Varenda jävel här hemma har sett snön men jag fortsätter blunda för det, jag vill inte se snö på minst en månad till!

det går aldrig som jag vill, aldrig.. trött på att alltid förlora.

Det här var egentligen ett inlägg jag skulle publicera på min Facebook, men orden var för många och utrymmet för litet, och jag måste lufta mina tankar någonstans. Den första delen är för att ni ska förstå mig.

Jag minns inte riktigt när och hur jag hittade till Flashback, det var ett par år sen. Men jag minns att jag kände mig mer hemma där än på andra ställen. Jag uppskattade ärligheten, idiotin, att kunna säga vad jag faktiskt kände - utan att dömas på fel sätt.
Människor, även jag, har en förmåga att bara höra det de vill och det är sällan jag för diskussioner med någon som verkligen förstår mina poänger. Det handlar om att vara på samma nivå. Det är synd, för jag älskar djupa diskussioner och kan prata i timmar med någon som förstår mig och som jag förstår. Jag älskar att få upp en människas ögon, att se dem ta till sig det jag har sagt och faktiskt förstå.
Men något jag älskar ännu mer är när en person kan få upp ögonen på mig.
Jag vill alltid veta, förstå - jag är fruktansvärt nyfiken och halvt förstörd om någon ger mig A men inte B! Som sagt, att få upp ögonen på mig. Det är inte många som lyckas, det är alldeles för få personer jag för så djupa diskussioner med. Men insikter ger mig ett slags lugn i kroppen, jag hittar en ny del i mig själv. Jag ser allt med nya ögon i början, vad jag än gör, det lugnar sig såklart efter ett tag. Men, jag bär alltid den nya lärdomen med mig.

Detta hade egentligen ingenting med mitt ursprungliga inlägg att göra men jag ville visa varför jag blir så arg. Arg och besviken.
Lite innan valet i år började jag prata lite mer med en person som har starka tankar ang vårt land, han kämpar med näbbar och klor för att Sveriges befolkning ska se vårt land som det verkligen är, och inte som media vill få det att se ut.

Nej! - det här handlar inte om SD som det säkert låter, det handlar om en helt annan sak - mediernas idioti och deras sätt att vinkla, förstöra och dölja saker.

I alla fall, sen strax innan valet har jag haft många tankar om media och upptäckt att det är i skuggan man kan läsa sanningen. Numera äcklas jag av Aftonbladet, jag har varit helt blind när jag läst deras skit tidigare.

Jag vill förresten tacka personen som fick upp ögonen på mig, Sirmiro.
Det har blivit ett antal givande timmar på msn och du ska veta, det krävs mycket för att ge mig insikt. Du är en sån person som man vill alla ska se, för du bär med dig så mycket vettiga tankar och åsikter. Så tack!

Då så. Dags att plocka fram poängen med mitt inlägg.. ;)

Länge leve Flashback forum, jag kommer alltid försvara den svarta katten med stolthet i rösten.

För ett par dagar sen var det en ung kille här i Sverige som valde att ta sitt liv, han valde också att visa det på internet.
Om någon anhörig eller vän läser detta så beklagar jag sorgen, ni är i mina tankar. Jag tycker det här är fruktansvärt sorgligt, att inte kunna se något ljus i tunneln utan välja att avsluta sitt liv.

Men.

Medierna. Sverige. Det Sverige som väljer att inte se verkligeheten. Det Sverige som väljer att blint tro på mediernas ord, aldrig ifrågasätter.

Sveriges inställning till Flashbackmedlemmarnas reaktioner i tråden som killen la upp är skrämmande. Det enda de ser är hans Aspberger och inläggen innehållande "lycka till" osv. De vägrar se hans egna sätt att skriva.
Vem fan ska ta en person på allvar när den säger att hänga sig, med en nätverkskabel - eftersom han inte hade nått rep, "har alltid känt att jag vill publicera mitt självmord haha"?

För det första - det tar flera inlägg innan han faktiskt säger att han har Aspbergers syndrom.
För det andra - han skriver som om han bara har tråkigt, hade inget bättre för sig än att trolla lite på Flashback.
För det tredje - Ingen väntar sig att någon faktiskt ska göra det, det händer bara inte.. Men han var väl undantaget som bekräftade regeln, eller hur är det man säger?

Jag har så mycket att säga, men har redan fått ur mig för mycket, ska runda av. Men jag blir så förbannad på folk som inte ser längre än näsan räcker - när folk går ut och anklagar Flashback för att ha 'hetsat' den här killen till självmord.
Man behöver inte vara smart för att inse att det ska krävas mer än knappt tio 'hetsande' inlägg för att någon ska ta livet av sig.

Point is - Flashback är ett ställe där jag äntligen kan få förklara mig utan att bli dömd för att någon bara lyssnade på det de ville, här kan jag lufta tankar som annars är "fula". Ingen ska komma och smutskasta mitt Flashback när det är oförtjänt.
Rörigt inlägg, jag vet, men jag skrev som sagt lite mer än vad som var planerat.. =)

I don’t know where I’m at
I’m standing at the back
And I’m tired of waiting
Waiting here in line, hoping that I’ll find what I’ve been chasing.

I shot for the sky
I’m stuck on the ground
So why do I try, I know I’m gonna to fall down
I thought I could fly, so why did I drown?
Never know why it’s coming down, down, down.

Not ready to let go
Cause then I'd never know
What I could be missing
But I’m missing way too much
So when do I give up what I’ve been wishing for?

KHK plockade, som väntat, hem vinsten mot Mörrum! :D

Timo är GRYM! :D