Som ni kanske förstått av rubriken så är detta det efterlängtade blogginlägget där jag tänkte
berätta om mig själv. Det kan både bli succé och kaos. Förvirrande och roligt. Ni får se.
Vem är jag då? Detta lär bli väldigt öppet och blottande. Och en jävla massa text.

Jag heter Louise Lilian Maria Jonasson.
Född den 20:e Mars (alltså fiskarnas tecken) 1993, och är alltså närmare 19 än 18.
Jag är 170 cm lång och väger ynka 55 kg, det är genetiskt, jag har ingen ätstörning.
Blond och blåögd är jag också. Får ofta höra att jag har onormalt långa fingrar och tår.
Jag brukar också ta onödigt många webcam egobilder, hela tiden. Vet inte varför.
Jag överkonsumerar också Coca-Cola som, förutom röd mjölk, är det enda rätta att dricka.
Dricker Cola varje dag hela veckorna. Jag är liksom uppvuxen med det. Det är vardag.

Jag är född och uppvuxen i Kalmar. Hemmatrakten är Tegelviken och saker som handlar om
hästkrafter har alltid kretsat runt mitt liv. Både vanliga hästar och bilar.
Mamma har alltid varit en hästgalning, pappa har alltid varit en fordonsfanatiker.
Jag har alltid varit pappas flicka, har alltid varit med på bilutställningar och åkt på cruisingar.
Var på min första bilträff när jag var tre månader gammal. Då åkte jag med mamma och
pappa till Power Big Meet i Västerås. Jag lärde mig göra vågen mot raggare och blev även
kallad för "den minste raggarn' som skådats" av en något förfriskad raggare. Hehe.

Jag har alltid varit ett snällt barn. Inte gjort några större dumheter, inte vad jag fått veta.
Det värsta jag gjorde var väl att åka trehjuling i garagenedfarten och krocka i väggen, trots
att pappa sa att jag inte fick göra det. Då var jag tre-fyra år gammal. Trillade man fick man
inte gråta, för det jag gjorde var ju egentligen inte tillåtet. Busig liten unge var jag.

Amerikanska bilar har format mitt liv. Pappa hade en stor passion för dessa och jag delade den
fullt ut. Jag har inte ens koll på hur många bilar vi haft genom åren.
Ska jag göra en snabbräkning lär det bli.. hm.. okej, det blev över 25 fordon utav bara Chevrolet
och Buick, sen har jag inte koll på alla heller.
Är även uppvuxen med citaten "Jap-crap" och "Tyskar ska brygga öl och fostra nazister, inte bygga bilar." Pappa hade även en dekal med "Finn fem fel" och så var det fem Ford-loggor.
Så är jag uppvuxen, och därför att jag liksom insnöad på Volvo och Chevrolet.

Jag har alltid älskat att vara i garaget, älskar doften av bensin och alla andra dofter som
kommer till när man är i verkstaden om någon mekar.
Dessutom finns inget bättre än att höra mullrandet från gamla härliga V8or.

På fritiden är jag scout i Falkens scoutkårs seniorlag The Seniors, och när jag inte är på möte där
så håller jag på med ridning en gång i veckan i Rockneby, närmare bestämt RidKlubben Udden.
Dock håller det intresset på att falna lite, tycker inte det är lika roligt längre.
När jag inte håller på med fritidsintressen så går jag sista året på Lars Kaggskolan i Kalmar.
Där läser jag Medieprogrammet och är främst inriktad på Fotografisk bild. Jag är även krönikör
på skolans webbtidning k-ramp. Där sitter jag och ratar allting i hela världen i stort sett.
Höll också på att läsa ljudmedier, alltså radio etc, men i trean fick man bara välja en inriktning,
och då vann fotografering, det är det jag brinner för.

När jag inte gör något intresse eller är i skolan så tycker jag det är ruskigt roligt att köra bil.
Första gången pappa satte mig bakom ratten så var det i den gröne duetten. Jag var 13 år gammal.
"Det ska börjas i tid." Sa pappa som köpte sin första bil när han var 11. Fint.
Det gick bra. Och det var alltid på den smala grusvägen till sommarstugan som jag körde.
Det var också där han fick mig att backa med släp första gången. Snäll farsa man hade.
Volvo 945, släp, smal grusväg, ingen möjlighet att vända. Pappa stod utanför.
Det var en jävla tur att bilen var automat, annars hade det inte gått. Men efter det blev jag
några erfarenheter rikare när det gällde att backa med släp.

Att umgås med vänner är också något jag verkligen tycker om. Jag är en väldigt omtänksam
människa och sätter alltid vännerna framför mig själv. Lyssnar alltid om de vill prata, och jag
tröstar alltid om de är ledsna. Är det däremot jag som är nere så viftar jag bort det, jag mår
bra, det är inget fel med mig, jag överlever. Sedan sitter jag och skriver sinnesförvirrade,
kluvna, poetiska texter som bara finns på vissa ställen. Inte alla som får läsa dem.

På tal om kluvenhet så är väl det min signatur. Jag är kluvenheten själv.
Jag är nästan lite schitzofren. Tankar skenar i 280 knyck dygnet runt.
Det är som att vända på handen. Var femte minut ungefär. Eller varannan timme. Det varierar.
Jag bygger luftslott som jag tycker är mycket bättre än verkligheten.
Dessutom är jag väldigt intresserad av horoskop och det ockulta.
Kollar ofta på "Det Okända" och liknande program.
Kollar gärna på skräckfilm, men inte ensam, det är jag alldeles för paranoid för.
Jag tror på spöken och andar, att det finns ett liv efter detta och att folk kan fastna här.
Älskar komedier, framförallt Yrrol, bästa svenska humorn någonsin!
Jag är en väldigt älskande människa som alltid har nära till skratt.

Många människor förstår inte varför jag skrattar när allt är elände.
Men jag har inställningen att ingenting blir bättre för att man gräver ner sig.
Som när Pappa gick bort i Januari. Man sörjde, och man gör det fortfarande, men inte lika mycket.
Det blir aldrig lättare, men man kan inte heller gräva ner sig i depression.
Jag vägrar att bli deprimerad. Jag är inte sån.

Jag gråter väldigt sällan offentligt. Knappt någon av ens mina närmaste vänner har sett mig
gråta. Jag grät knappt ens på pappas begravning, för jag tyckte att begravningen var så fin.
Folk säger att jag är stark, och det kanske jag är, men det är nog en sak jag ärvt av mamma.
Jag är helt galen, inte riktigt klok, mongo och komplett rubbad, men det är sådan jag är.
Jag är lika ombytlig som en kameleont. Ena stunden är jag jätte seriös och tvär.
Andra stunden kan jag ligga på marken med tårar i ögonen och vrida mig av skratt.
Jag är bra på att få folk att skratta. Tydligen är jag en skön människa.

Jag älskar kärlek, och folk tror inte på mig när jag säger att senast jag hade ett "förhållande" så
var jag typ.. 10 år gammal. Och det räknas inte direkt som förhållande tycker jag.
Kärleken övervinner allt, det tycker jag verkligen. Alla har rätt till kärlek.
Jag har en tendens att falla för fel pojkar. Rätt ofta, hela tiden. Både lite och mycket. Dumt.
Min största dröm vore att träffa den rätte, bo i ett mysigt hus nära till stan, men ändå lantligt
utan så många grannar. Två barn och Amerikanska bilar. Helst ska Bettan finnas kvar.
Spendera somrarna på Aspö som jag gjort hela mitt liv och bara njuta av livet.

Jag är en sådan allätare så det är inte klokt om man ska tala om saker i allmänhet.
Jag trivs lika bra hemma i soffan med tända ljus och mys framför en film som jag gör
på discon med vännerna där man dansar tills fötterna brinner.
Eller nej nu ljög jag, myskvällarna vinner faktiskt, men festligheter är också roligt.
En killkompis tyckte att jag skulle byta mellannamn till "Ölhävaren" på Facebook. Nog sagt.

Jag lyssnar på all sorts musik, allt från Ebba Grön till Cascada.
Jag lyssnar lika gärna på hårdrock som visor, dunk som akustiskt.
Dessutom har jag en förmåga att kunna låttexter, rätt många dessutom.
Är man fortfarande nyfiken kan man kolla min Spotify: http://open.spotify.com/user/lolloowh
Sedan att jag är uppvuxen med Eddie Meduza och Kenneth & The Knutters och kan de flesta
låtarna, det är väl inte varje tjej som kan. Hehe. Brukade sitta och sjunga runke ball med pappa i soffan eller ändra texterna i låtarna på radion till bara ordet balle överallt, det var vardag. Jag saknar pappa väldigt mycket hela tiden. Han var min stabila punkt. Vi hade så mycket gemensamt och vi gjorde alltid dumheter tillsammans. Det var få som förstod våran dåliga humor. Och när han gick bort tappade jag fotfästet. Tack vare mina vänner så föll jag inte så långt, och jag lyckades ta mig tillbaka. På begravningen spelades Silver Wheels och The Man In The Sky av Eddie Meduza.
Och det är så jag ser pappa nu. Åkandes i en riktigt vacker Chevrolet med silverhjul.

Vad kan jag mer fylla i? Hm. Kanske det att jag första åren i skolan hade fler killkompisar än tjejkompisar. På dagis var jag enda tjejen i min årskurs. Sedan var det ju ett rätt litet dagis.
Mamma och pappa skilde sig när jag sju år gammal. Så jag är uppvuxen med delade föräldrar.
Jag har bara varit utomlands när jag var ett. Då var jag i USA. Sedan är det längsta jag varit
typ.. Idre och Gotland. Har aldrig varit i Danmark eller Tyskland. Norge har jag satt min fot i,
när vi körde till gränsen när vi var i Idre, men det var rätt öde, så jag gick tillbaka igen. ;)
Har varit i Stockholm en gång i hela mitt liv. Fick panik och ville hem direkt när jag såg att vägen
övergick till fyra filer. Betong, trafik och stress överallt, hua! Tacka vet jag kära Småland.
Familjen och vännerna kommer först. Lär inte lämna Småland och Sverige i första taget.
Jag hatar att vara ensam hemma och liknande. Skrämmer alltid upp mig själv i onödan.

Jag har fruktansvärt dåligt trafik-temperament. Eller roadrage kan man också kalla det.
Tycker det är tråkigt och bromsa och det där med att sladda är askul, det var pappas favoritsyssla på vintern, och både jag och min syster hängde alltid med. Jisses vad roligt!
Nu ska jag bara lära mig själv, för pappa hann aldrig lära mig. Tur att man har vänner som är
lika rubbade och fordonsgalna som en själv! Jag hade tänkt börja köra folkrace för att ta ut mina aggressioner där istället för i vanliga trafiken, men mamma trodde att det snarare skulle resultera i att jag körde folkrace i trafiken också. Hehe, hon känner mig för väl känns det som.

Sedan tycker killarna att det är jättetråkigt att jag inte blir rädd när de kör fort, slänger upp bilen på bredställ eller tar och siktar på saker för att sedan svänga tvärt för det.
Ledsen killar, men jag är uppvuxen med en galning som pappa, det krävs mycket för att jag
ska bli rädd. Jag brukar mest sitta och skratta eller helt enkelt bara sitta normalt.
Oftast är den enda tanken "undrar om han själv vet vad han håller på med nu?"
Skadad av pappa. Man hade fullt förtroende för honom. Han kunde göra allt, man var aldrig
rädd. Man visste att han hade koll.

Nu kommer jag faktiskt inte på något mer som kan vara bra att veta. Vet inte om det är
bra eller dåligt, förmodligen bra. Är det något som ni undrar kan ni ju kommentera nedan så svarar jag så utförligt, ärligt och icke-rörigt som jag bara kan.
Vill man se mina dokumenterade dumheter kan man kolla: http://www.youtube.com/user/Lollooowh

Citat som jag lever efter är:
"Ha roligt medan du lever, för sedan är du död jävligt länge."
"Jag har hellre älskat och förlorat än aldrig älskat alls."
"Livet är som en chokladask, du vet aldrig vad du får."
"What you are is what you get, there is nothing that you can reset."
och pappas och mitt favoritcitat
"Äh, det ordnar sig."