Måndagen den 27/8 kom mamma redan vid frukost, för att försöka hjälpa mig få lite struktur här hemma. Medans jag åt började hon städa i köket, och sedan fortsatte hon med rengöring medans jag plockade och sorterade så gott jag kunde.

Fick undan en del till pappersåtervinningen och röjde mitt burkskåp så man slipper få burkar och lock i huvudet varje gång man ska öppna. Fick därmed också undan alla burkar som samlats i diskstället...
Mamma fortsatte in i badrummet och jag attackerade lunchen.

Efter maten gav jag mig på att plocka och sortera en del, och någonstans där bröt jag ihop. Vad fan sparar man när man sorterar?
Ska jag anpassa livet helt efter att vara sjuk så ska jag göra av med så mycket som möjligt så att det blir enkelt att hålla ordning på det som är kvar.

Vad ska man slänga då?
Det som inte används? Enkelt! Det är mycket som inte använts på flera år. Jag kan slänga kameror, symaskin, pysselgrejor, vandringskängor, snygga kläder, alla gardiner som inte sitter uppe, alla mina baksaker...

Men vad har jag då för liv, det är ju det där jag är och vill vara, när jag är frisk och orkar!?

Om jag bara sparar saker som jag orkar använda just nu och formar tillvaron efter att aldrig orka eller kunna blir det ett ganska torftigt liv som återstår. Utan längtan efter allt som jag brukade känna lust till att göra.

Så vill jag heller inte ha det.

Värdelös och meningslös skriker alla saker till mig. Barnkläderna på vinden, jag hade liksom tänkt mig fler barn om det inte varit för denna jävla sjukdom!
Fotogrejorna vrålar också hopplöshet till mig - när FAN ska jag orka använda kameran kreativt när jag har fullt upp med att överleva?

Och snygga kläder - vilket hån! Jag som nästan aldrig kommer utanför huset! Och gör jag det kan man ge sig fan på att kläderna inte passar just den dagen, har jag inte rasat i vikt och kläderna sitter som sopsäckar har magen svullnat upp så de inte går på i stället...

Mitt i alla dessa tankar kom köparen av 965 för att hämta sin bil. Jättetrevligt folk, han var lärare på Göteborgs universitet och undervisade i Vinvetenskap och Geologi, och det var en fröjd att prata både med honom och hans familj. Som tur var. Bilen vägrade nämligen att starta! Det visade sig att innerbelysningen stått på sedan de tittade på bilen i fredags, och eftersom vi packat bilen i en bilpåse för att hålla den ren och snygg hade vi inte sett det. Batteriet var fullständigt stendött och reläerna bara smattrade!

Det blev till att sätta bilen på laddning och bjuda på kaffe. Då kom mamma på att Emblas buss var på ingång också, så hon rusade iväg medans jag umgicks med bilköparna och kände mig stressad över att jag inte räcker till och att jag borde städat tillsammans med mamma och tagit vara på hennes närvaro.

Efter en stund kom mamma och Embla tillbaka, norpade hunden och tog en promenad... :) Strax därefter hade bilen fått tillräckligt med laddning och gick med på att starta och de trevliga bilköparna for hemåt. Mamma och jag plockade en liten stund till, innan jag behövde laga mat igen. Mamma forstatte plocka.

Mitt i maten ringde ordföranden i Fordklubben och undrade hur det gick med tidningen. Himmel! Tidningen! Jag som inte ens kollat klubbmailen på lääänge... Det var överfullt i mailboxen, så det blev till att börja flytta material och tömma den och förbereda nästa nummer av tidningen. Mamma umgicks med Embla och hängde tvätt...

Under kvällen slet jag med att göra tidningen och Mattias fick natta Embla utan mig.

// Ellen :)

Föregående blogg:
http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=11292

Nästa blogg:
http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=11336