Min - ende - bror Anders är drygt sju år äldre än mig. Detta medförde vissa smärre skillnader i våra uppväxter.
Medans min bror, efter lite påtryckningar på vår far, fick börja köra familjens snöskoter så fick jag ett cykelstyre vars krom hade flagnat med åren, och som hade en fixerad pinne av trä som skulle simulera tumgasen från en snöskoter, fastdragen med svart eltejp.
Medan min bror började köra omkring på sin första moped, så tillverkade jag och mina jämnåriga kusiner "mopeder" av våra cyklar. Det var det klassiska knepet med ett par spelkort som man naglade fast i fram eller bakgaffeln.
Min brors första moped var en svart Suzuki K50 av årsmodell tidigt nittiotal. Den hade ljusblåa ränder på tankens sidor, lika ljusblåa "50"-dekaler på sidoplastskydden, och hade krom överallt.
Kromade stänkskärmar, kromade emblem på tanken, kromat övre kedjeskydd.
Dom utstickande blinkerslamporna var vackert mejslade och även dom kromade. Till och med pakethållaren blänkte ikapp!
Som barn minns jag att jag fick åka med honom. Det gick kanske inte så fort, i alla fall inte dom gångerna jag åkte med, men det var ack så spännande att få knipa sig fast över den kalla och hårda tanken och sedan hålla i sig i det kromande, böljande styret, där man allt för ofta övervakade hastighetsmätaren i det lilla runda huset bakom den runda framlyktan.
Min bror trimmade den i hemlighet. Nu är jag personligen inte så insatt i ämnet, och har heller inte ställt de mer tekniska frågorna, men att han och vår kusin David - som själv vid den tiden ägde en Suzuki TS50 - var ute i garaget under långa nätter och gjorde packningar av gamla mjölkpaket och filade på diverse saker, var inget de med enkelhet kunde hålla dolt.
Resultaten var dock att de båda susade fram i sextio, sjuttio kilometer i timmen..i alla fall i korta stunder innan de behövdes gås igenom igen..
Jag minns fortfarande den där dagen då en familj - läs en mamma, en pappa och en väldigt uppstudsig son - kom och hälsade på. Det var lite som att de adopterade bort en del av vår familj, men i själva verket bara köpte mopeden av min bror.
Jag grät. Vägrade släppa taget om den innerst inne. Fan. Jag ägde ju halva styret! Det hade vi ju kommit överens om..även om det nu kanske var så att jag i själva verket inte ägde ett däck ens.
Men mopeden lastades upp på en släpvagn och sedan försvann den, för att aldrig mer bli återsedd.
I söndags var det många minnen som hoppade till liv. Många som jag aldrig mer trodde jag skulle återse, någonsin.
Det var visserligen inte samma moped, men färgen var densamma. De ljusblåa stripsen och dekalerna. Kromet på skärmar, pakethållare - allt, bortsett från det uppenbart utbytta styret, var såsom jag mindes det!
Ljudet, när ägaren som ironiskt nog hette Lars Nilsson, först vred runt soppakranen, sedan tändningsnyckeln och sedan satte foten på kicken och maskinen puttrade igång - var oslagbart och fick en glädjeyra att spira upp genom ryggraden.
Idag är jag ägare till ett barndomsminne, ett av dom få jag faktiskt har. Var hem tidigare idag och körde runt lite hemmavid.
För att bara ha kört en tvåväxlad moped som dessutom var handväxlad tidigare, så gick det tämligen bra måste jag säga.
Lite ovant, lite vingligt men ack så roligt!
Mången tack för att du Oskar - Mervolic här på Garaget - ställde upp och körde. Nog för att resan tog den tid det tog, men vi hade i alla fall ganska trevligt tycker jag ändå, och som jag ser på saken idag så var det helt klart värt besväret!
Tack ska du ha!