Jag mår dåligt, pga allt som händer. Och det bästa är att skriva ner det. Ingen jag känner på garaget är någon jag träffar i verkligheten, så då behöver jag inte beskymra mig över att alla ska vara så "förstående" om man skulle träffa dom. Nu ska jag komma till det gamla vanliga. Klagandet över mitt liv som tycks vara rätt populärt att läsa eftersom jag har ungefär 100-200 läsare på dom flesta av mina inlägg, trevligt trevligt ingen som fattar vad jag vill ha sagt iallefall. Menmen, idag den 12 oktober, är det 4 månader sedan jag träffade den som jag tyckte om så himla mycket, som jag nog aldrig mer kommer träffa. Allt gick hur bra som helst, men sedan började allt som vanligt igen. Bråk och ståhej, allt var ett stort fjasko. Han brydde sig tydligen inte det minsta om mig och jag var stört kär och visste inte vad livet var utan honom. Han hade visat mig hur man kunde känna sig hel igen, vara älskad och veta att någon verkligen tyckte om en. Men jag hade ju tydligen fel, allt han ville var att knulla. Kulkul, säger jag nu efteråt. Klart jag är riktigt besviken och mår dåligt. Det var ungefär 1 månad sedan som jag träffade honom tror jag och det var sista gången jag ens ville kolla åt hans håll. Jag mår dåligt av att se honom, att höra hans röst är ännu värre men det värsta av allt som får mig tårögd är att prata OM honom. Jag är så trött på att man ens kan göra så, jag har redan haft e sådan kille. Det gjorde mig förstörd i nästan 1 år, jag kunde inte lita på en kille. Men sedan den 12 juni träffade jag då den rätta trodde jag. Från början var det bara en enkel flört, det gick han med på. Men sen blev det mer och mer, allt blev så bra. Jag var lycklig för första gången på ungefär 1 år. Men sedan 3 månader senare tog sommaren slut och allt började om som vanligt med skola och jobb, han började krångla mer och mer och jag blev less på allt. Jag sa att vi kunde klara oss ur det här på nått vis. Men vi kunde bara träffas på helgerna och det orkade vi inte. Klart jag är ledsen över vårat beslut, men tur att jag gav upp hoppet på honom, han hade ju trotts allt 2 till samtidigt som mig. Menmen, livet leker med oss alla. Jag mår piss och det tror jag dom flesta fattar med det jag just berättat. Jag överlevde detta och nu händer det en massa annat om nästan samma saker, det är lite jobbigt. Men jag tror jag överlever det jag vill, jag har tron på mig själv :) Jag har livsglädjen som behövs för att bevisa att jag är bättre än honom. Allt är så dåligt nu, jag kan inte äta något utan att spy upp det, jag dricker bara massa vatten eller annat hela tiden och det gör ju att jag kommer att förlora vikt och jag måste tydligen gå upp minst 5 kg. Det kommer bli tufft men jag får försöka. Men lätt kommer det aldrig bli, livet är aldrig lätt och det kommer aldrig vara det!
A.Sandberg