Jag ljög förut, ofrivilligt. Jag sa att jag hade bölat klart för i år. Det sket sig. Rejält.

Är helt slut och har smällande huvudvärk nu.

Var ute med hunden en sväng förut och gick sedan ner i källaren och rotade efter målartvätt, jag menar, jag kan ju lika gärna börja renovera badrummet i kväll, alla grannar är ju ändå vakna så jag lär ju inte störa någon. Tyvärr var inte grejorna där jag hade tänkt, det jag behövde står nog kvar i färgskåpet hos Mattias... För jag TROR att jag letat på rätt ställen även om det var rätt hopplöst att hitta något alls i förrådet efter flyttlasset som anlände oanmält dagen före julafton. :( Så det blev inget med det jobbet i kväll i alla fall.

Så jag sitter fortfarande här och noterar att det blir allt färre online...

Men så ringde en av väninnorna och undrade hur det var med mig, och då brast allt fullständigt. Jag känner mig så jävla ENSAM! Och, ja, jag kan umgås med grannen. Men jag VILL inte. Jag är så ledsen, argsint, missunnsam och grinig så jag kan fan sänka en luftballong idag! Och det är inte likt mig. Men jag har verkligen brakat igenom och hittar fan inte upp. Och det är ju bra onödigt att jag drar med mig fler i fallet... Jag brukar ju vara den som kommer med glada tillrop och lyfter folk när det behövs! Och nu klarar jag inte ens av att lyfta mig själv.

Tappade fotfästet där förra helgen, när först hunden blev sjuk och allt blev kaos, och det hela toppades av att exet dumpade in ett oanmält flyttlass från loftet dagen före julafton. Drunknade i grejor som jag inte vet vart jag ska göra av, och till råga på allt funkade det ju inte alls med Embla när hon kom hit för ett par dagar sedan. Jag har ju minst sagt balanserat på slak lina och fallit mer än en gång under veckan som gått, och jag har inte fått rätsida på det än.

Inte kändes det bättre av att veta att ALLA gamla vännerna och dottern var samlade hos exet heller. Till och med HANS gamla ex som han inte umgåtts med på åratal var där?! Nå, där sitter de alltså i det som var VÅRT hus, där jag lagt min själ och all min tid i åtta år, samt plöjt ner de pengar jag fick ut för min lägenhet och min Cheva, och som nu är bara hans. Och det utan att jag fått något alls för det. Jo, anklagelser för att jag roffat åt mig för mycket i separationen! Lätt för honom att säga som sitter med minimala lån, hus, flera garage, mycket renoverat och dessutom är frisk och med bra inkomster och numera ensam i företaget vi byggde upp tillsammans!!!

Jag trodde i min enfald att man som sambo skulle dela på allt man köpt gemensamt under tiden tillsammans. FAN vad jag bedrog mig. Det gäller bara inre lösöre, det ska delas lika, allt yttre lösöre tillfaller den som äger fastigheten!!! Således var det bara att lämna allt!!! Och så får jag ändå höra att jag roffar åt mig.

Han bråkar om krukor och knoppar när jag fått mitt liv sönderslaget!? Hos honom finns det minsann en fungerande hall, för den ritade jag och så byggde vi den på plats för att ta vara på allt utrymme. Badrummet likaså, det var många timmars planering bakom det, innan jag hittat alla lösningar som fick 1,5x2 meter att bli en fungerande plats för familjens hygien, Emblas kläder, städsaker, hanndukar OCH dessutom husets tvättstuga. Allt på dessa få kvadratmeter. Rum för rum renoverades och jag la verkligen min själ i detta. Och sedan blir jag utslängd och får bara lämna allt och kasta mig iväg till en pyttelägenhet där jag inte får struktur på något?!

Ja, jag hör själv hur jag låter! Jag ÄR bitter, ledsen, arg, besviken. Och anklagande. Men det är väl inte så jäkla märkligt. Det händer allt en hel del som jag inte berättar om här i bloggen också. Och framför allt har det hänt saker tidigare i vår relation som gjort mig mycket, mycket illa, och som troligen varit starkt bidragande till att jag blivit sjuk. Värst av allt är att jag inte ÄR sån här egentligen. Jag är glad, utåtriktad och positiv, men jag har fan tappat fästet totalt nu!

Jag har provat med allt. Tröstshoppat (för pengar jag inte har), ritat om badrum och hall för att få dem att fungera någotsånär (kan inte ha lådor huller om buller i hela lägenheten i all evighet, men med 133 kronor kvar på kontot kan man inte göra så mycket mer än rita och drömma) jag har försökt få närhet och bekräftelse av en vän jag litar på, jag har gråtit och skrikit, jag har gått långa promenader med hunden, jag har flytt till en väns garage och pillat med monotona sysslor, jag har slängt käft med vänner och skrattat, jag har övervägt att ta för många tabletter på en gång och bara skita i allt, jag har... Ja, jag har fan provat allt jag kan komma på, men vad jag än gör så hjälper det bara en kort stund.

Således är detta antagligen något jag måste igenom på något vis. Undrar hur lång tid det tar?! Försöker hitta på roliga saker och tänka positivt, men när jag inte orkar det får jag dessutom dåligt samvete för att jag "gör fel"!!!

Jaja, en sak är säker, nästa år kan OMÖJLIGT bli värre i alla fall! Och når man botten har man i alla fall något att ta avstamp emot!

Den tjugofemte åker tanden, be en bön för att jag återtar en del av min hälsa då!!! Jag behöver den, om ett halvår är pengarna på sparkontot slut om det fortsätter i den här takten, och då överlever jag inte om jag inte är frisk.

Deppiga tjurkramar från en ganska uppgiven Ellen...

Fast det känns liiiite bättre nu när jag fått ur mig det, faktiskt... :)
Usch, egentligen vet jag inte om jag borde släppa upp det här och låta er se den här trista sidan av mig... Men... Bloggar man så gör man... Ni får ta mig med fram- och baksidor, och det hoppas jag att ni gör, jag är inte mer än människa!