En vänskap kan betyda så mycket och helt olika för olika personer såklart. Vänskap kan vara något så ytligt som att man bara vet några småsaker om en person till att veta allt och kunna en person utan och innan och alltid veta vart man har varandra hur saker och ting än vänder på sig. Det sistnämnda är vad jag föredrar, att ha bara några få riktigt bra vänner som man kan prata med om allt och som man verkligen vet vart man har, hur bra eller dåligt man mår. Såklart vill jag även ha många kompisar och det har jag men det är ganska ytliga sådana, folk man träffar för att festa med eller ta en fika lr så...
Dessa personer som kommer en så nära inpå livet (den vänskapen som är djup) är egentligen ganska fantastiskt. Tänk så mycket man utlämnar om sig själv och blir helt naken och man kan nästan se igenom allt...hela kroppen blir som ett genomskinligt skal och där inne ser man ett hjärta pumpa...pumpa runt för att man ska kunna leva men där inne i hjärtat ser man också alla dessa personer som kommit en inpå livet, där inne är de fastetsade, för alltid! Det spelar ingen roll vad som än händer, de finns där ändå...som fastbrända, som när man råkar ha inne kakorna för länge i ugnen och de fastnar på plåten...så hårt sitter dessa personer i ens hjärta!
Jag har några såna vänner, men 2 av dem är speciellt fast! Carro och Leif! Fan Carro jag älskar dig så sjukt mycket, du skule bara veta! Och Leif är så himla nära inpå mig också, inte riktigt på samma sätt men han är en underbar vän!
Carro har jag känt sen vi började 6:e klass, det vill säga 12 år...Hon har berättat för mig att jag i början inte ville vara hennes vän, det är inget jag kommer ihåg men vilken tur att jag ändrade mig för vad skulle jag gjort utan henne?!? Jag älskar henne villkorslöst kan jag säga! Det finns ingen bättre vän än hon, hon känner mig utan och innan och vet hur jag tänker, vad jag känner och jag samma om henne! Vi har haft våra svackor, det har t.o.m gått år innan vi hörts av, kom i en svacka efter gymnasiet men har tagit upp kontakten igen! Och det underbara med det hela är att när vi pratade första gången efter vår svacka så kändes det som att vi aldrig kommit ifrån varandra, det är precis så en sån fantastisk vänskap ska vara! Man ska kunna vara ifrån varandra utan att man ska känna sig obekväm när man väl träffas eller pratar efter all tid...
Leif har jag känt i c.a 8 år...Vi träffades genom nätet, en chatt som numer är nerlagd..Där hängde jag dag och natt under en period i mitt tonårsliv :P Och han va så fantastiskt rolig, han fick mig på fall direkt, alltså både som vän och jag fick även lite känslor för honom men de försvann efter ett tag...Med honom kan jag iaf prata om precis allt, vad det än är..Jag behöver aldrig skämmas över någonting inför honom, han tycker inte det är någon big deal om såna saker jag kan tycka vara jobbiga att berätta om lr så...Fan va bra han är! Och såklart berättar han saker för mig som han inte pratar med någon annan om också...
Det ja skulle komma till i detta inlägg är att ikväll så pratades vi vid i telefon (han bor i Boden så det är ett x antal mil till honom) och han lät typ som att han inte ville prata med mig...Och då sa jag det och till slut sa han att han tror att han är avundsjuk på mig och därför låter lite uppgiven när vi pratar... Det är nu jag blir lite förbryllad och det känns jobbigt...Han ska inte bli avundsjuk på mig, finns ingen anledning och han är en av mina närmsta vänner, de ska man inte bli avis på utan vara glad för det som händer dem...Jag blev ledsen när han sa så...Nu känns det inte som att jag kan berätta allt för honom heller för då kommer han bara deppa ner sig som han gör när han blir lite avis lr så, han är pessimist, kanske bör sägas också...Jag tycker vår vänskap är guld värd och efter vårt samtal var jag riktigt ledsen och grät en skvätt för det känns som att vänskapen på något sätt är förstörd, som att jag ska förlora honom. Sa till honom att jag inte vill förlora honom...att vår vänskap är värd så mycket för mig...jag vet att den även är det för honom men just nu känns det verkligen inte så...
Just nu känner jag: varför berättade jag för honom...varför...men jag ska ju kunna säga allt till honom, vad det än är..svårt som lätt...och han ska kunna lyssna, kanske ge tips, kritik lr vad som nu behöves lr helt enkelt bara finnas där för mig som jag gör för honom...Så sa han att jag skulle tänka mig in i hans situation och att jag skulle förstå honom då...men jag sa att nä jag hade inte känt som du, jag hade varit glad för din skull och tyckt att de vart kul att du fått uppleva lite nya saker och ha lite kul för en gångs skull!
Men så är jag ju optimist...