Jag tänker inte gråta mer, jag tänker inte slåss för att vinna, jag tänker inte säga att vi hade det så bra. Han har visat vad han går för, vad han vill. Att inget har ändrat sig. Att han inte har ändrat sig. Att jag inte kommer att göra det heller. Jag är verkligen jätte arg för att han är så jävla dum. Arg för att jag gått med på detta igen, att uppleva allt igen. Allt är som en gammal repris. En dålig repris. Precis likadant. Mest ledsen är jag nog på mig själv, varför i helvete tror jag alltid att folk ändrar sig? Visst vissa kanske gör det men inte dom i min närhet verkar det som, men jag är så dum och går på det ändå. Jag har varit helt förstörd hela kvällen, arg, ledsen och riktigt riktigt jag vet inte vad...finns nog inte ord för det... Som alltid när jag är ledsen stod jag och grät i manen på min ponny, jag har nog gjort det i 15 år tillbaka... Stackars stackars Ramona, aldrig fattar hon varför matte gråter men alltid lika trogen. Kalle tröttnade på at ha mig gråtandes i hagen i duggregn så jag har legat i soffan och pratat med honom resten av kvällen... Han vet vad jag går igenom och det känns bra att ha honom att snacka med. VÄXJÖ POWER vännen...

Att försöka tala med någon som inte lyssnar, vill förstå eller något är omöjligt. Att ha någon som skäller, skriker och klankar ner på en tänker jag inte acceptera. Varför skulle jag låta någon trycka ner mig och överösa mig med skit? Jag tänker inte ta någon skit.

Jag tänker bita ihop, gråta ett par gånger, tänka över allt, borsta av knäna, kravla mig upp och ställa mig upp och gå vidare. Inse att jag har det bättre. Slåss för den jag är och gå vidare...