Idag är det 7 år sedan min älskade farfar gick bort. Trots det går det inte en dag utan att jag
tänker på honom. Saknar honom så himla mycket.
Vi stod varandra väldigt nära, minns sista gången jag träffade honom. Va ute o övningskörde med pappa och vi passade på att åka förbi sjukhuset i Västerås för att hälsa på honom.
Några veckor tidigare hade han packat en väska o gått ner till sjukan själv efter att ha fått en remiss från husläkaren då han hade fått Gulsot (hepatit B el C?)
Minns att han precis hade fått lunch när vi kom dit och lämnat det godaste kvar, morötterna som jag ivrigt satte i mig eftersom han inte ville ha dom.
Tyckte han såg mycket piggare ut nu än gången innan vi varit där, vilket jag sa till honom oxå, det gula i hans ögon va nästan borta och han va inte lika gul i ansiktet längre som tidigare.
Vad skönt, då får han snart komma hem igen tänkte jag.
Lämnade farfar lite gladare än när jag kommit dit o kände att allt snart skulle vara tillbaka till det gamla vanliga igen.
En vecka senare var han död.
Inte av Gulsoten utan av cancer i bukspottskörteln.
Tog en dag innan det sjönk in, sen bröt jag ihop totalt. Kunde inte fatta att han inte fanns längre, han som hade sett så mycket bättre ut när vi va där sista gången.
Jag grät konstant i dagar, kunde inte sluta. Fanns så mycket jag ville säga till honom. Enda sättet jag kunde komma på hur va att skriva ett brev, som jag senare lade i hans kista.
Var svårt att se honom i den veckor efter hans bortgång, såg inte ut som samma person längre. Bara håret, tänderna och hans händer talade om att det verkligen var han.
Ansiktet var så insjunket. Jag satt där bredvid honom ett bra tag, pratade med honom, grät... kändes så overkligt, min älskade farfar var borta... han som alltid hade funnits där för mig.
Begravningen var fin, min farfar sjöng väldigt mycket som han spelade in på band så pappa bestämde att en av sångerna, istället för en psalm, skulle vara just en som farfar sjöng själv.
Då var det riktigt svårt att inte bryta ihop, visst gråter man lite hela tiden men att höra hans röst och sång va överväldigande. Det var så fint!
Han va helt plötsligt levande igen kändes det som.
Nu ligger han begravd i familjegraven nere i Sjöbo, det är lite tråkigt då man sällan är där nere.
Som tur är bor halva släkten där och tar hand om graven.
Men känns ändå lite jobbigt ibland, att inte ha nånstans att gå till när man behöver.
Hoppas du har det bra where ever you are.
Älskar dej farfar