Vet att det finns många hästtjejer (och killar?) här på Garaget, och jag vill bara påminna er om hur jävla viktigt det är att använda hjälm. Jag gjorde det inte.

Jag håller på med både ridning och körning, och av någon anledning är det i hästkretsar inte lika självklart att använda ridhjälm vid körning.
Hos min pappa har vi en unghäst, 4 år, som vi kör. Köpte honom för drygt ett år sen och han är helt fantastisk. Nästan en kopia av vår gamla häst, och hon r en av de snällaste hästar jag har träffat. Snäll, lugn, trygg, otroligt säker i alla situationer. Det är den hästen man sätter upp barn och hästrädda personer på, för hon är såpass säker.
Iaf, det är lätt att glömma att han bara är fyra år, och inte lika säker som henne, för han otroligt stabil och cool för att vara så gammal.

Sista tiden har varken jag eller min pappa använt hjälm när vi har kört honom, då vi har blivit mer o mer säkra med honom. Dock hade vi det för ett par veckor sen när det var lite busigt väder, ingen idé att utmana ödet tyckte vi.

I lördags (30/10) var jag, min pappa och min bästa vän iväg på en slags hästdag. Utan att skriva allt för mycket så slutade det med att hästen skenade, rakt in bland träd och stenar. Vagnen slog runt och vi flög av. Vi flög ca 4-5 meter innan vi landade, och då i full fart.

Min kompis, som landade lite mjukare förvärrade sin sen tidigare spricka i revbenen, drog på sig lite blåmärken och skrubbsår.
Jag flög med huvudet före in i ett träd, slog i min axel, höften och knät. Vet inte riktigt hur jag landade, vissa bitar saknas, men det var vänstersidan som tog mest stryk. Har en hel del skrubbsår och blåmärken med, men det går bort.
Min pappa tog den värsta smällen. Usch, jag blir tårögd när jag skriver detta :(
Han bröt sin underarm och krossade knäskålen. Är allmänt mörbultad och har sår i ansiktet och munnen med. Ligger fortfarande på sjukhuset, opererades både lördag och söndag.

Var uppe på platsen i söndags efter att jag och kompisen blivit utskrivna.
Både ambulanspersonal och de som varit med hade sagt att vi hade änglavakt, och då förstod jag varför. Jag har inte helt klara bilder av hur det såg ut innan, men när jag såg platsen igen..
Fy fan vad nära det var. Pappa landade knappt en halvmeter från en stenhög med sprängsten.
Jag landade på andra sidan trädet (ja, först landade jag ju i trädet) ett par decimeter från honom, också alldeles för nära stenarna.
Där ser man också spåren efter vagnen, och hästen har sprungit över den plats där jag landade ett par sekunder efter att jag flyttade mig.

Och jag flyttade mig nästan så fort jag landade, av en enda anledning. Pappa.
Jag såg min pappa ligga helt oskyddad och jag såg en skenande häst med vagn i ögonvrån, jag kastade mig upp över honom för att skydda honom med min kropp och för att få kontakt med honom.

"Pappa, pappa lever du??" var mina första ord. Att se honom där, med allt blod i ansiktet.. :(
Jag vet inte om jag uppfattade att hästen var infångad men jag kunde inte stödja på mitt ben och jag var helt dimmig efter smällen i huvudet så jag bara la mig ner igen. Hann dock fundera på att ringa ambulans osv.

Min kompis har fått så mycket beröm och kan fan inte få beröm nog för att hon fångade in hästen. Hon visade sig ha den där hästreflexen, som inte alla har. Hennes första tanke var att ta hästen så att han inte skulle springa över oss.
Sen satt hon vid min sida tills ambulansen kom, och även i ambulansen på väg in.

Det är ett under att jag inte bröt nacken. Det är ett under att Ida inte skadade sig värre. Det är ett under att min pappa lever.

Det värsta var att ligga där och inte kunna prata med pappa. Att höra de som försökte hålla honom vaken säga, "jag får ingen kontakt, han försvinner". Att inse vad som kunde vara på väg att hända..
Och vid själva olyckan, man hinner tänka så mycket, när pappa tillslut tog min hand och jag visste att vi inte skulle ta oss ur det hela, kände hans rädsla.
Ingenting kan någonsin jämföras med vad jag kände då.

Vi får väl se. Vi får se när jag sätter mig bakom en häst igen.
Det kommer nog dröja ett tag, för jag behöver bearbeta det här, och just nu blir jag illamående och gråtfärdig bara jag tänker på det.
Gråter om nätterna, gråter om dagarna, har en ständig känsla av panik i bröstet.
Jag är fullständigt livrädd..

Jag kommer aldrig igen köra en häst utan att använda hjälm. Det kunde kostat mig allt.




Sent på lördagkvällen, lite tilltufsad och man kan ana bulan och såren i pannan.


Kvällsmat och ett skrubbat knä