Jag har alltid älskat bilar, speciellt de med former, vilket automatiskt drog mina blickar mot veteranare redan som ett litet barn. Jag har alltid älskat gamla amerikanare (50-60tal), vilket jag fortfarande gör. Tyvärr var det ingen annan i familjen eller bekantskapskretsen som var bilintresserad, men det hindrade inte intresset. Som litet barn älskade jag Herbie-filmerna, vilket ledde till mitt intresse av gamla bubblor. Visserligen tycker jag de flesta veteranare är oerhört vackra, och vem skulle inte vilja glida runt i en -59 Cadillac Eldorado cab eller semestra i en VW-splitbuss, men jag fick en speciell relation till just bubblor, kanske för att de påminner mig om min barndom.
Bilintresset sparkade igång på riktigt samtidigt som jag fick körkortet, och min första bil var mycket riktigt en bubbla, en ljusblå 1303S -73. Denna blev senare tyvärr vandaliserad och inlöst av försäkringsbolaget, men nu i efterhand ser jag inte det som en allt för sorglig händelse, då den bilen trots allt var rätt så risig, även om den såg fin ut, och den händelsen ledde till att jag fick tag på min nuvarande pärla.
Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag hade alltså fått min bil inlöst, och var på jakt efter en ny. Jag ville ha en äldre modell, drömmen var en beryllgrön bubbla med soltak från tidigt 60-tal, eller en 50-talare (split/oval) med soltak. Jag letade några månader utan att få napp, men sen sprang jag på en annons på ett entusiastforum. Det var en kille som skulle göra sig av med en blå -61:a, helt original, aldrig renoverad, men helt rostfri. Till saken hör att jag är allergisk mot rost men älskar saker i originalskick, två saker som sällan går ihop. Men på den här bilen gjorde det!
Jag kontaktade killen, och det visade sig att jag var först ut, så vi bestämde att jag skulle komma upp och kolla på den. Den stod i Lidköping, så det var en bit upp, men jag tänkte att den här bilen kunde vara värd det. Så jag körde upp några dagar därpå, och där var den! En Gulfblå -61:a, matt i lacken och med en del små skavanker här och där, men ingen rost! Motorn var genomgången men inte renoverad, och den puttrade precis som den skulle, sådär som bara en luftkyld motor kan göra. Jag fick även på plats reda på att den hade s.k. Matching Colors-tillval, det vill säga insteg i bilens färg och speciell överdragsklädsel. Stolarna under hade aldrig suttits på utan den.
Anledningen till att bilen var så välbevarad var för att det hade stått avställd i ett varmgarage mellan 1970-2001, tills den gamla ägarens dotter ärvde den. Hon hade, även hon, kört bilen mycket sparsamt, ibland med knappt 30 mils skillnad mellan besiktningspapprena. Bilen hade när jag köpte den gått 11500 äkta mil.
Det var visserligen varken beryllgrönt eller med soltak, men detta kändes helt rätt. Jag lade handpenning, och vi kom överens om att jag skulle komma upp och hämta bilen veckan därpå. Sagt och gjort, det gjorde jag. Det var lite småpirrigt att köra en nyköpt veteranare de ~40 mil som jag hade hem, men det gick galant!
Senast redigerat av Mew (16 mars 2015)
