martinhejdesten skrev:

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan... för jag var ju bara tvungen till att bli klar med bilen till Studenten. Självklart ville jag köra äldsta dottern i min Mini men tiden började bli knapp. Det var förstås massor att göra innan själva studentfesten så jag dygnade en gång för att hinna med alla småsaker i hemmet, bland annat att bygga en pergola och dra presenning över det pga förväntat regn.

Dagen innan Studenten var jag ännu inte klar med bilen; luftfilter och motorhuv var tvunget att monteras. Så jag dygnade en gång till. Det hör till ovanligheterna att man scannar in en luftfilterfästplatta kl 01.18 för att rita om den och därefter såga itu den så att den får plats mot torpedväggen. Jag kapade av gott och väl 2 cm och nu satt den bra. Ramen som luftfilterskumgummit sitter på var ju förstås också tvunget att justeras, så det återstod att  slakta själva ramen och skumgummit för att limma ihop det för bra passform på fästplattan. Det blev lite småpill och man började bli trött framåt 03.30 så det var nära att jag tog fel tub när jag skulle limma luftfiltret ;P

Därefter monterade jag motorhuven och det är inte lätt att få till bra passform med de där gångjärnen. Fick tipset av en följare att borra två små hål i fästena och gångjärnen för att lättare justera in passformen. Lär jag definitivt göra nästa gång det är dags att plocka bort motorhuven. Nu när luftfilter och motorhuv är monterade bör jag nog kontrollera lambda-värdet dvs AFR (air/fuel ratio) så att varken luftfilter och motorhuv gör någon skillnad på min förgasar-setup.

Klockan 05.15 var det dags att köra dottern till den traditionsenliga Champagne-frukosten. Nu var jag allt lite sliten, men fortsatte med min Mini efter att ha lämnat henne. Två timmar senare var bilen klar och jag körde och parkerade Minin ett par kvarter bort. Jag hade ju gärna kört in till stan och hämtat henne där, men blev avrådd av bekanta som gjort det misstaget tidigare år. Det. Är. Kaos. Och ja, det var kaos, galet mycket folk och bilar som skulle fira och hämta studenterna. Eftersom bilen inte är godkänd av SFRO och Bilprovningen än så ville jag heller inte chansa att köra in till detta kaos. Sen blev det sedvanligt studentutspring och jag som stolt pappa hämtade en mycket glad och lättad student i bruksbilen. Gästerna dök upp hemma kort innan vi kom och vi hann byta till "the main attraction" ? min hundkoja. Jag pimpade den med lite ballonger så att det blev en extra festlig entré när vi kom körandes till gästernas stora förtjusning. Film finns på min Instagram.

Två veckor senare bytte jag ut 4-punktsbältena till originalbältena, justerade bromsarna litegrann, monterade vindrutetorkarna och bytte till standardhjulen ? det var dags för Registreringsbesiktning! I tisdags plockade jag fram SFRO-byggbesiktningsprotokollet och tog med lite verktyg och höll tummarna när jag nervöst satte mig i bilen för min färd till Bilprovningen, sanningens ögonblick. Halvvägs dit tyckte jag bilen inte hade någon kraft när jag gasade i fyrans växel i lätt uppförsbacke. Några hundra meter stannade jag för rödljus och märkte att det rök från framvagnen, hmm, de där bromsarna ligger an trots tidigare justeringar. Jag pumpade några gånger på bromsen och det verkade fungera för de släppte lagom till att det blev grönt ljus, och jäkla vilken fart jag fick ut ur korsningen. Jag höll mig ändå under hastighetsbestämmelserna när... PANG! Allt blev vitt framför mig, motorhuven öppnades och smällde upp på rutan!

Fan. Turligt nog kunde jag stanna till vid en avfart och kunde till min stora förskräckelse se att motorhuven, kaross, vindrutetorkare och ruta fått rejäla skador. Turligt nog hade jag verktyg så att jag kunde plocka av motorhuven. Nej, jag hade ingen borrmaskin och borrade de där injusteringshålen, men det hade inte spelat någon roll, jag tvingas skaffa ny motorhuv pga skadorna då den var rejält tilltufsad med bucklor, knäckta gångjärnsfästen och lackskador mm. Jag stoppade in motorhuven i bilen och lämnade av den hos en bekant innan jag körde vidare till Bilprovningen. Väl där konstaterade vi att jag först skulle ha gjort en slutbesiktning hos SFRO med manöverprov och bullerprov innan jag ens bokade tid till Bilprovningen för registreringsbesiktning. Så allt detta elände för inget. Man blir illamående.

Idag är det fredag och jag snyftar fortfarande över det oerhört trista som hänt, men... imorrn ställer jag ut bilen på Sofiero Classic. Har du vägarna förbi kan du få skåda denna skönhet, utan motorhuv, och snacka lite med mig. Framrutan var ju också spräckt pga olyckan med motorhuven så den har jag snabbt fått byta ut. Turligt nog hade jag den gamla framrutan kvar men som dessvärre ger dålig sikt. Jag har lyckligtvis hunnit montera ny dekal så att den ser skaplig ut för att ställas ut på bilutställning.

Så, vi tar nya tag. Igen.

? ? ? TRANSLATION ? ? ?

I'm oscillating between hope and despair... because I just had to finish the car for my daughter's Graduation. Of course, I wanted to drive my eldest daughter in my Mini, but time was running out. There was plenty to do before the actual graduation party, so I pulled an all-nighter once to catch up on all the little things at home, including building a pergola and putting a tarp over it because of expected rain.

The day before the Graduation, I still wasn't finished with the car; the air filter and hood had to be installed. So, I pulled another all-nighter. It's not every day you scan in an air filter mounting plate at 01:18 to redesign it and then cut it to fit against the bulkhead. I cut off a good inch and now it fit nicely. Adjusting the frame that the air filter foam sits on was also necessary, so I had to cut and glue the frame and foam together for a good fit on the mounting plate. It was a bit fiddly, and I was getting tired around 03:30, so I almost grabbed the wrong tube when gluing the air filter ;P

After that, I installed the hood, and it's not easy to get a good fit with those hinges. A follower suggested drilling two small holes in each bracket and hinge to adjust the fit more easily. I'll definitely do that next time I need to remove the hood. Now that the air filter and hood are installed, I should probably check the lambda value once again, that is, AFR (air/fuel ratio), to ensure neither the air filter nor the hood affects my carburettor setup.

At 05:15, it was time to drive my daughter to the traditional "Champagne breakfast". Now, I was a bit worn out, but I continued with my Mini after dropping her off. Two hours later, the car was ready, and I drove and parked the Mini a couple of blocks away. I would have liked to drive into town to pick her up, but acquaintances who made that mistake in previous years advised against it. Because. It. Is. Chaos. And yes, it was chaos, crazy crowds and cars celebrating and picking up students. Since the car is not approved by SFRO and Bilprovningen yet (transportation authorities), I didn't want to risk driving into that chaos. Then came the traditional graduation ceremony, and as a proud dad, I picked up a very happy and relieved graduate in the family car. The guests arrived at home shortly before we did, and we managed to switch to "the main attraction" ? my Mini. I pimped it with some balloons to make it an extra festive entrance to the delight of our guests.

Two weeks later, I replaced the 4-point safety harnesses with the original seat belts, adjusted the brakes a bit, installed the windshield wipers, and switched to standard wheels ? it was time for the Registration inspection! This Tuesday, I took out the SFRO construction inspection protocol, grabbed some tools, and nervously sat in the car for my trip to the Bilprovningen (MOT), the moment of truth. Halfway there, I felt the car had no power when I accelerated in fourth gear on a slight uphill. A few hundred meters later, I stopped at a red light and noticed smoke from the front end. Hmm, those brakes are still gripping despite adjustments. I pumped the brake a few times, and it seemed to work as they released just as the light turned green, and boy did I get speed out of the intersection! I still kept under the speed limits when... BANG! Everything went white in front of me, the hood opened and slammed against the windshield! Nooooo!

Damn. Luckily, I managed to pull over at an exit and, to my horror, saw that the hood, body, windshield wipers, and glass were severely damaged. Luckily, I had tools so I could remove the hood. No, I didn't have a drill and drill the adjustment holes, but it wouldn't have mattered, I need to get a new hood because of the damage as it was seriously damaged with dents, broken hinge mounts and paint damage and more. I stuffed the hood into the car and left it with an acquaintance before driving on to the Bilprovningen. There we found out that I should have done a final inspection with SFRO including maneuver and noise tests before even booking an appointment for Registration inspection at Bilprovningen. So all this misery for nothing. It makes me feel nauseous.

Today is Friday and I'm still sniffing over the incredibly sad thing that happened, but... tomorrow I'm exhibiting the car at Sofiero Classic. If you happen to be around, you can behold this beauty, without the hood, and have a chat with me. The windshield was also cracked due to the accident with the engine hood, so I quickly had to replace it. Luckily, I still had the old windshield, but unfortunately, it doesn't provide good visibility. Fortunately, I managed to install a new decal to make it look decent for the car show.

Oh well, untill next time...

så snyggt men den tjocka bricka på din nål är tecken på att du har för lite nålmunstycke

Nämen lägg av!!! Så mycket otur med detta bygge.. Men nu måste det väl vända..
Snygga bilder och smarta lösningar!! Me like! ????
Mw

Plötsligt var det januari. Slutet utav månaden för den delen och under nästa vecka sveper februari in. Tiden går undan minsann! Hög tid att få klart motorhuven med andra ord. Farsan kom förbi i två dagar och vi gnuggade geniknölarna när vi försökte få rätt på passformen på motorhuven. Numera har jag 5 st liggande i garaget; 1 st befintlig men trasig, 1 st helt ny och 3 st begagnade i varierat skick. Någon av dessa donatorer ska skänka en liten remsa att svetsa dit på huvens framkant där det tyvärr blir en glipa till grillen. Denna gång var glipan något mindre än när vi justerade den tidigare motorhuven. Ja, de är onekligen olika i passformen allihopa.

Sagt och gjort, först var vi tvungna att bocka till avrinningslisten som blev deformerad pga gångjärnen när motorhuven flög upp. Vi var också tvungna att plocka bort säkerhetsspärren då den annars tar i kylaren. Kylaren flyttades för många år sedan, dvs vred 90° och sitter tight intill grillen. Normalt sett sitter den längs med hjulhuset. Denna spärr fixar farsan till genom att böja/spegelvända den för att passa på andra sidan av huven där det finns mer plats.

Efter att ha klurat länge och böjt den nya motorhuven för bättre passform så var det till att fästa den i gångjärnen. Hålen i infästningarna fick justeras en aning för att den skulle sitta bra. Vi borrade dessutom positioneringshål för att lättare kunna ta av/montera för framtiden. Vi kommer också att göra en större bricka för att se till att motorhuven verkligen sitter ordentligt eftersom brickorna vill trilla igenom hålen som vi precis fått justera. Det var en mycket tålamodskrävande dag.

Dagen efter valde vi huven som var i bäst skick och måttade upp den remsa vi behövde, tejpade och skar loss. Lite småjusteringar är ju alltid nödvändiga, men så var det dags att svetsa dit remsan på den nya motorhuven. Om gårdagen var tålamodskrävande så gick denna dag betydligt snabbare. Glipor på sidorna av framkanten var så pass stora så vi beslöt oss för att kapa till små bitar och svetsa dit även dem. Efter en snabb slipning av svetsfogen var det dags för grovspackling. För att stärka konstruktionen vid den ditsvetsade remsan spacklades även baksidan av motorhuven. Härdningen gick snabbt så det gällde att vara kvick med appliceringen.

Det är överenskommet med skadeverkstaden att vi endast grovspacklar och slipar innan de tar över och gör finliret med att färdigställa med finspackel, slipning och lackering. De kommer också att åtgärda skadorna på panelen mellan motorhuven och rutan; en spricka i lacken (7 cm lång flisa) samt avrinningslisten som vi nu bockat till.

På måndag kommer farsan hit på nytt. Då svetsar vi dit säkerhetsspärren, byter huvudcylinder och eventuellt bromsok samt ser över batterilådan som lossnat lite. Därefter är det läge att överlämna det lilla paketet till skadeverkstaden. Vi hoppas förstås på snabbt handläggande från deras sida. Vi är ju galet nällade på att få detta lilla monster till bil godkänt av SFRO och få ut den på vägarna i sommar!

- - - TRANSLATION - - -

Suddenly, it?s January. Already the end of the month, and next week February will roll in. Time sure flies! It?s about time to get the bonnet sorted out.

Dad stopped by for two days, and we put our heads together trying to fix the bonnet?s fitment. I?ve now got five hoods lying in the garage: one original but damaged (white with red stripe), one brand new (unpainted), and three used ones in varying condition. One of these donor bonnets is going to sacrifice a small strip we can weld onto the front edge of the new bonnet, where there?s currently an unfortunate gap between it and the grille. This time, the gap was slightly smaller than when we tried to fix the previous bonnet. Yep, the fitment on all these bonnets is undeniably different.

So, we got to work. First, we had to reshape the rain guard, which had gotten deformed when the bonnet flew open because of the hinges. We also had to remove the safety catch since it was hitting the radiator. The radiator was rotated 90° and relocated tight against the grille years ago. Normally, it would sit along the wheel arch. Dad managed to modify the catch, bending and flipping it to fit the other side of the bonnet where there?s more space.

After a lot of fiddling and bending the new bonnet for a better fit, we mounted it to the hinges. The holes on the mounting points needed slight adjustments to get it sitting properly. We also drilled positioning holes to make it easier to remove and reinstall in the future. To ensure the bonnet stays firmly mounted, we?re planning to make larger rectangular washers because the existing ones kept slipping through the adjusted holes. It was a day that seriously tested our patience.

The next day, we picked the donor bonnet in the best condition and measured out the strip we needed, taped it off, and cut it out. As always, a bit of fine-tuning was required, but we got it ready and welded the strip onto the new bonnet. If the previous day was patience-testing, this one went much smoother. The gaps along the sides of the front edge were still pretty big, so we cut some small pieces and welded those on too. A quick grind on the weld seams, and we were ready for some rough filler work. To strengthen the construction around the welded strip, we applied filler on the backside of the bonnet too. The filler cured fast, so we had to move quickly while applying it.

We?ve agreed with the body shop that we?ll only do the rough filler and sanding before handing it over to them. They?ll handle the detailed filler work, final sanding, and paint. They?ll also fix the damaged panel between the bonnet and windshield, which has a long crack in the paint (3 inches in total) and the rain guard we just reshaped.

On Monday, dad?s coming over again. We?ll weld the safety catch into place, swap out the master cylinder, possibly the brake calipers, and check the battery box, which has come loose. After that, it?ll be time to hand this little package over to the body shop. We?re hoping for a quick turnaround from their side. We?re absolutely itching to get this little monster of a car approved by SFRO (car build inspection) and on the road this summer!

Wow, vilket jobb som ni gör ( en gång till) Den är ju även lite cool med mattsvart huv ;-) hoppa satt det löser sig snabbt och smidigt hos lackeraren.

09.00. Uppställning! På utsatt tid anlände farsan. Idag skulle det minsann trixas med Minin! Bromsarna har ju trilskats ett bra tag nu, och nu var det minsann dags att få rätt på det! Vi monterade helt nya bromsok och huvudcylinder runt 2016, och får det stå utan en uns av användning så... sitter det fast. Vi vet inte om det är huvudcylindern eller bromsoken som gett vika, så jag beställde hem båda. Lika bra så att vi inte försenas ytterligare.

Av med det gamla och på med det nya. Borde ju inte vara så svårt. Jodå, en rackarns bromsslang vägrade släppa. Vi försökte med gaffelnyckel, inte bra. Vi köpte en ny blocknyckel och skar ett spår för att komma genom med slangen. Funkade inte det heller. Hmm. Men vi körde snabbt inom Anders på Sideways Engineering, som på heltid sysslar med att bygga och renovera Austin Healey, och han hjälpte oss med att tillverka en ny slang med nipplar i all hast. Vilken service. Vilken hjälte!

Åter till garaget för att montera det andra bromsoket med. Medan farsan fixade med det så höll jag på att bryta ryggen. Nej nej, jag trillade inte, jag försökte mig på en saltomortal med spinn och huvudstupa sidoläge för att komma åt låssprinten för att kunna demontera huvudcylindern. Yes! Det gick. Men vänta nu... det var låssprinten till kopplingen. Attans! Nåja, min akrobatiska förmåga testades i några ruggigt långa minuter innan jag kom åt och kunde lösgöra infästningen till huvudcylindern.

Jag kan konstatera att kombinationen av ett monterat sidoburrör, reumatism i ryggen och dessutom vara 2 meter lång inte gör det värst enkelt när man ska komma åt under instrumentbrädan på denna lilla bil.

Nåja, farsan hann med att byta bromsoken och bromsbelägg ganska snabbt och sen blev det dags att lufta bromsarna. Vi fick till det hyfsat bra, men får gå över systemet ytterligare en gång längre fram i vår innan det är dags att ta ut den på gatorna.

Höger avgasrör hade tyvärr tappat stinget och vissnat lite, då det hängde ner en bit jämfört med det vänstra. Det visade sig vara botten på batterilådan som hade lossnat och eftersom avgasröret var fäst i det så hängde allt. Men nu är detta också åtgärdat och det blev en betydligt bättre infästning för upphängningen denna gång.

Vad återstår att göra på vår "lilla" lista? Vi ska koppla in varvtalsräknaren men måste hitta manualen och lista ut hur vi ska koppla det hela, även att installera vattentempgivare i returflödet till kylaren, skruva dit säkerhetsspärr på motorhuven och lämna bilen med nya motorhuven till skadeverkstaden för återställande. Ja, det borde vara det enda... eller?

Håll tummarna gott folk!

- - - TRANSLATION - - -

0900. Roll call! Right on time, dad arrived. Today, it was time to get hands-on with the Mini! The brakes have been acting up for quite a while now, and it was high time to get them sorted out. We installed brand-new calipers and a master cylinder back in 2016, but leaving them unused for so long... yeah, they seized up. We weren't sure if it was the master cylinder or the calipers causing the issue, so I ordered replacements for both. Better safe than sorry to avoid further delays.

Off with the old, on with the new. Shouldn't be too hard, right? Well, one pesky brake line refused to budge. We tried with a wrench - no luck. Bought a new flare nut wrench and even cut a groove to get at the line properly. Still no dice. Hmm. So, we made a quick trip to Anders at Sideways Engineering, who builds and restores Austin Healeys full-time. He whipped up a new brake line with fittings for us in no time. What a champ. Incredible service!

Back to the garage to fit the other brake caliper. While dad worked on that, I was busy contorting myself into a human pretzel. No, I didn't fall - I was attempting some kind of gymnastics routine with spins and head-first side angles to reach the retaining pin for the master cylinder. Success! But hold on... turns out I was fiddling with the clutch pin instead. Dang it! Well, my acrobatic skills got a serious workout for a few ridiculously long minutes before I finally managed to loosen the master cylinder mount.

Let me just say, the combination of a side roll cage, a bad back, and being 2 meters tall doesn't exactly make working under the dashboard of this tiny car an easy task.

Anyway, dad quickly swapped out the calipers and brake pads, and then it was time to bleed the brakes. We got it done fairly well, but we'll need to go over the system again later this spring before hitting the streets.

The right exhaust pipe, unfortunately, had sagged a bit and was hanging lower than the left. Turns out the bottom of the battery box had come loose, and since the exhaust was mounted to it, everything was drooping. That's now fixed too, with a much better mounting solution for the exhaust this time around.

So, what's left on our "little" to-do list? We need to wire up the tachometer, but first, we need to find the manual and figure out the connections. We also need to install the water temp sensor into the return flow to the radiator, attach the safety latch to the bonnet, and then hand the car over to the body shop with the new bonnet for finishing work. That should be it... or is it?

Fingers crossed, folks!

mattew: Ja, nu har jag bestämt mig, ingen mer otur. Nu ska byggprocessen flyta på smidigt framöver så att vi får den reggad och klar under våren! Min Mini, liksom jag, är från 1975 så vi firar 50-årsjublieum i år, så nog ska vi bli klara med bilen och fira ordentligt!

KSI-Garage: Ja, faktiskt, svart huv såg faktiskt inte så dumt ut. Men min Minis signum är den raka och röda stripen på den vita huven, så det blir så även denna gång. Och vi blir bättre på saker och ting om vi dessutom gör det två gånger, haha!

Plötsligt fick jag en lucka i arbetsdagen och lastade upp min lilla firmabil på ett gigantiskt bilsläp. Det var dags att lämna den på skadeverkstad för de sista åtgärderna sedan motorhuven flög upp och skadade både huv och panelen till vindrutan. Ny motorhuv är införskaffad, men innan lackering var det ju tvunget med svetsning för att eliminera en glipa i fronten samt grovspackling.

På motorvägen till skadeverkstaden i Malmö blev jag förstås omkörd många gånger, men jag såg också många stora ögonvitor klistrade till sidorutorna på förbipasserande bilar. Ja, den lilla Minin drar ju onekligen blicken till sig.

Väl på plats fick jag snällt rulla av den och för egen maskin köra in den under tak. Passande nog hittade jag en parkeringsplats bredvid en McLaren. Inte ofta man ser en sann superbil parkerad intill en McLaren ;P

Glädjande nog fick jag veta att skadeverkstaden vill ha gjort min Mini klar inom kort, in och ut. På väg hem lyckades jag också få tag på Jimmy, lackeraren som gjorde ett fantastiskt lackeringsjobb senast. Min egna blogg, där jag noggrant dokumenterat med bilder, var än en gång till stor hjälp och jag kunde därmed se datum för lackering. Då hittade vi nämligen beställningsdatumet av färgen och Jimmy kunde hitta ordern och exakt färg - färgkod LC9A, en STANDOX tvåkomponentsfärg, panelnummer 0891747 för att vara exakt.

Jag skulle hålla kontakten med skadeverkstaden då jag kanske måste köra ner igen och eventuellt hjälpa dem med att lyfta flipfronten ifall de behöver komma åt och maskera panelen intill vindrutan för att sen lackera.

- - - TRANSLATION - - -

Reply to post, Mattew: That's it, I've made up my mind - no more bad luck! From here on out, the build process is going to run smoothly so we can get it registered and ready by spring. My Mini, just like me, is from 1975, so we're celebrating our 50th anniversary this year - meaning we have to get it done and celebrate properly!

Reply to post, KSI-Garage: Yeah, actually, a black bonnet didn't look too bad. But my Mini's signature look has always been that straight red stripe on the white bonnet, so that's how it's going to be this time too. And hey, you only get better at things by doing them twice, right? Haha!

Out of nowhere, I found a gap in my work schedule and loaded up my little company car onto a massive car trailer. It was time to drop it off at the body shop for the final fixes after the bonnet flew open and damaged both the bonnet itself and the scuttle panel. A new bonnet has been bought, but before painting, we had to weld up a gap in the front and do some rough filler work.

On the highway to the body shop in Malmö, I got overtaken plenty of times, of course - but I also noticed plenty of wide eyes glued to their side windows as they passed. Yeah, this little Mini sure knows how to grab attention.

Once there, I carefully rolled it off and drove it in under its own power. Conveniently, I found a parking spot right next to a McLaren. Not every day you see a real supercar parked next to a McLaren.

Good news - the body shop wants to get my Mini done quickly, in and out. On the way home, I managed to get hold of Jimmy, the painter who did an amazing job on the last paintwork. Once again, my blog, where I've documented everything with photos, came in handy. I was able to find the exact date of the last paint job, which led us to the original paint order. That meant Jimmy could track down the exact color - paint code LC9A, a STANDOX two-component paint, panel number 0891747, to be precise.

I'll stay in touch with the body shop since I might have to drive down again and help them lift the flip front if they need better access to mask off the scuttle panel before painting.

Traditionsenligt satt jag uppe som en nattuggla och kikade på Super Bowl. Jag har ett förflutet som quarterback på elit- och landslagsnivå men intresset finns fortfarande kvar. Efter minimalt med sömn körde jag ner till Malmö för att överlämna muttrar, låsbrickor och positionspinnar till skadeverkstaden så att de kunde montera motorhuven och se vart finspackel skulle appliceras.

Jag passade också på att lämna den befintliga motorhuven så att de kunde se och jämföra passform etc. Färgen var också beställd så detta går undan! Härligt!

- - - TRANSLATION - - -

As per tradition, I stayed up like a night owl watching the Super Bowl. I have a past as a quarterback at both elite and national team level, so the interest is still very much there.

After barely any sleep, I drove down to Malmö to drop off nuts, lock washers, and positioning pins at the body shop so they could mount the bonnet and figure out where the final filler work needed to be applied. I also took the opportunity to leave the old bonnet so they could compare fitment, etc.

The paint has been ordered too, so things are moving fast! Love it!

Idag var det Fri-Yay på flera olika sätt; 1) äldsta dottern kommer hem på besök från arkitektstudierna och firar sin födelsedag 2) Det är fredag 3) Jag hämtade nya vindrutan på DHL Service Point och 4) Hämtade hem det lilla vrålåket från skadeverkstaden!

Nu är det klart! Lackad motorhuv och panel mellan motorhuv och framruta. Vid första anblick såg den gråare ut än befintliga färgen, men... puh! Det var bara skuggor. Med rätt färgkod och dessutom exakt Panelnummer så blev det mitt i prick! Så skönt! Och väl hemma testade jag de nya bromsarna (nya bromsok och huvudcylinder) och de verkade fungera utmärkt. Ville inte köra i högre hastigheter då motorhuvens säkerhetsspärr ännu inte är monterad. Tyvärr var inte vädret det bästa så den har för första gången blivit lite smutsig. Antar att den kommer bli en solskensbil.

Nu ska vi sätta dekal på vindrutan och montera den illa kvickt. Därefter ska vi sätta en extra tempgivare på returslangen till kylarvattnet, se över bromsarna en sista gång (luftning) och testköra bilen med lambdasond med motorhuven på och se ifall luft-/bränsle-blandningen blir annorlunda och därmed kräver justering. Sen är det dags att boka tid för slutbesiktning hos SFRO.

Och visst ser den naken ut utan den röda stripen på motorhuven? Men det har jag tid över till att fixa senare, men nu vill jag bara ha den godkänd så att jag får njuta av att gasa på lite under vårens solnedgångar.

På återseende!

- - - TRANSLATION - - -

Today was a true Fri-Yay in more ways than one. 1) My eldest daughter is coming home from her architecture studies to celebrate her birthday, which is always something special. 2) On top of that, it's Friday, 3) I picked up the new windshield from DHL Service Point, and, most importantly, 4) I finally brought the little beast back home from the body shop.

Now it's done. The bonnet and the scuttle panel have been freshly painted, and at first glance, the color looked a bit grayer than the rest of the car. For a moment, I was concerned, but after taking a closer look, I realized it was just the shadows playing tricks. With the correct paint code and the exact panel number, the match turned out perfect. What a relief.

Once back home, I tested the new brakes, which now have fresh calipers and a new master cylinder. Everything seemed to work as it should, but I kept the speed down since the bonnet's safety latch hasn't been installed yet. Unfortunately, the weather wasn't the best, so for the first time, it got a little dirty. I guess it's going to be a fair-weather car.

Next, I need to apply the decal to the windshield and get it mounted as quickly as possible. After that, I'll install an extra temperature sensor on the return hose for the cooling system, check the brakes one last time by bleeding them properly, and then take the car for a test drive with the lambda sensor in place. That will help determine whether the air-fuel mixture changes when the bonnet is mounted, which could require adjustments.

Once that's sorted, it will finally be time to book the final inspection with SFRO. The finish line is getting closer.

And doesn't it look bare without the red stripe on the bonnet? I'll have time to sort that out later, but for now, I just want it approved so I can enjoy putting my foot down during those spring sunsets.

Det är hög tid att locka fram våren just nu, med att försöka slutföra mitt bilbygge! Det kliar oerhört i fingrarna just nu och min "att göra"-lista blir kortare och kortare. Därför bjöd jag hit farsan så att vi kunde stryka ytterligare några saker från listan.

Lackeringsjobbet som utfördes av skadeverkstaden AutoKlinik i Malmö var mitt i prick vilket gladde mig ordentligt. Så skönt! Nu ska jag bara se till att spara färgkoden och panelnumret på ett säkert ställe den dagen man kanske behöver det.

I förrgår ritade jag en ny bård till framrutans ovankant och fick den utskuren i folie, denna gång något justerad än senast för att få rätt kurvatur och lite bredare.

När den väl var på plats så gick vi vidare med att sätta den röda stripen på motorhuven och panelen vid framrutan, eftersom detta var tvunget att göras innan vi satte dit den nya framrutan. Randen på motorhuven gick inte alls bra eftersom huven är så pass böljande. Och när vi försökte stretcha folien litegrann så krympte den och då blev allt fel. Men de två små bitarna intill framrutan blev riktigt bra.

När det var gjort så gick vi raskt vidare med att sätta gummilisten på plats, kleta på diskmedel i skåran och sen smackade vi dit rutan. Oh no! H*lvete, rutan sprack! Igen! Nä, skojar bara. Det såg ut att vara en rejäl spricka men det var turligt nog bara en sträng med diskmedel som låg på rutan Jag pausade lite för lite jobbmöten via Meet, men farsan fortsatte bocka av saker på listan. Bland annat att montera en ny säkerhetshasp som fallerade senast. Denna gång satte vi den på andra änden av motorhuven så farsan hade vecklat ut det tidigare fästet för att spegelvända det pga passformen på den böljande motorhuven. Ibland önskar man att man hade valt att renovera en Volvo istället, lagom boxigt och rakt, haha! Men när vi skulle montera fästet så hade han tyvärr vikt plåtfästet på exakt samma sätt som det nya, så vi blev inte hjälpta alls av det. Men skam den som ger sig. Han böjde rätt på det och nu sitter motorhuven säkert med rejält grepp om frontpanelen ifall huvlåset skulle råka lossna (vilket det gjorde senast och försenade bygget hela 9 månader pga skadorna).

Sen har jag en tanke om att sätta en sk Bonnet strap på motorhuven, dvs en "livrem" på motsatta sidan till den röda stripen. Missödet med den öppnade motorhuven i hög hastighet får bara inte hända igen. Därför monterar vi ett sådant inom kort. Frågan är bara hur vi ska positionera den; med flärpen upp eller ner? Vad tycker ni? På bifogad mockup pekar flärpen nepåt.

Vi vill också försäkra oss om att vattentemperaturen verkligen stämmer så vi installerade en extra vattentempgivare där vi kan styra fläktstyrningen med justerbart tillslag. Givaren fäste vi i returslangen till kylaren, medan den andra givaren sitter i blocket (köpa ny inom kort).

Det rullade på bra nu. Vad stod härnäst på listan? Jo, att koppla varvtalsmätaren. Det är ett riktigt jidder att få rätt på elkopplingarna. Det blev inte lättare av att vi tittade på fel manual/kopplingsschema, haha. När vi hittat rätt manual så gick det galant; både belysning och visaren kom till liv när vi startade upp bilen. Testade tomgång och då visade den 2300 rpm med choke, sen gasade jag på lite och då fick varvtalsmätarnålen äntligen rusa lite i höjden, innan jag kontrollerade tomgång utan choke vilket landade på ca 900 rpm. Ja, det funkade och kan alltid justera tomgång längre fram och särskilt när motorn blivit lite varm. Nu stod den inne på kontoret och brölade frenetiskt, men det ekade minsann riktigt gött, men ville inte rökfylla kontoret alltför mycket. Är ju arbetsdag imorrn med, host host!

Idag ska jag rita en ny röd stripe som ska monteras på motorhuven, men ritar den något böjd för att slippa stretcha folien denna gång. Jag lär lägga ett större pappersark på huven och kalkera av den blåa tapettejp som vi så noga rättat in i linje med övriga delar med hjälp av laser. Sen ritas kurvaturen av i mina grafiska programvaror och så får Jimmy på Klisterlappen skära ut en ny perfekt stripe.

Medan han gör detta inväntar jag fint väder så att jag kan göra bromsprov och se så att de tar hyfsat jämnt, och eventuellt lufta bromssystemet lite ytterligare. Sen så...

- - - TRANSLATION - - -

It's about time to bring out spring by pushing forward with my car build! My hands are itching to get things done, and my "to-do" list is getting shorter by the day. That's why I had my dad over so we could knock a few more things off the list.

The paint job done by AutoKlinik in Malmö was spot on, which was a huge relief. It turned out perfect! Now I just need to make sure I save the paint code and panel number somewhere safe in case I ever need it again.

A couple of days ago, I designed a new sun strip for the top of the windshield and had it cut in vinyl. This time, I adjusted the curvature slightly and made it a bit wider to get the perfect fit. Once that was in place, we moved on to applying the red stripe on the bonnet and the scuttle panel. This had to be done before installing the new windshield. The stripe on the bonnet didn't go well at all since the bonnet has so many curves. When we tried stretching the vinyl slightly, it shrank back and messed everything up. But at least the two small pieces by the scuttle turned out great.

With that done, we quickly moved on to fitting the rubber seal, applying some dish soap in the groove, and then smacking the windshield into place. Oh no! Damn it, the glass cracked! Again! ...just kidding. It looked like a massive crack, but luckily, it was just a streak of dish soap on the glass.

I had to pause for a few work meetings over Meet, but Dad kept going, checking off more things from the list. One of them was mounting a new safety latch, as the previous one had failed. This time, we mounted it on the other side of the bonnet. Dad had unfolded the previous mount to mirror it because of how wavy the bonnet is. Sometimes, I wish I had chosen to restore a Volvo instead - nice and boxy! But when we went to mount it, he had unfortunately bent the metal bracket in exactly the same way as the new one, so it didn't help us at all. Still, we didn't give up, and after some tweaking, we got it right. Now, the bonnet is securely latched to the front panel in case the main latch fails again (which is exactly what happened last time, delaying the build by nine months due to the damage).

I've also been thinking about adding a bonnet strap - a sort of safety belt - on the opposite side of the red stripe. The last thing I want is for the bonnet to fly open at high speed again. We'll mount one soon, but the question is: should the strap tab face up or down? What do you guys think? The mockup I made shows the tab pointing downward.

To make sure the coolant temperature readings are accurate, we also installed an extra temp sensor that allows us to adjust the fan activation point. The new sensor is mounted in the return hose to the radiator, while the original sensor is in the engine block (which I'll be replacing soon).

Things were moving along nicely. Next on the list was wiring the tachometer. Getting the wiring right was a bit of a nightmare, and it didn't help that we were looking at the wrong manual and wiring diagram. Once we found the correct one, everything fell into place. The lighting and gauge needle came to life when we started the Mini. At idle with the choke, it showed 2300 RPM, and after giving it some throttle, the needle finally jumped up as it should. Without the choke, the idle settled at around 900 RPM. It's working perfectly, and I can always fine-tune the idle later, especially when the engine warms up.

The Mini was roaring loudly inside the office, and the echo was glorious. But I didn't want to smoke out my workspace completely - gotta keep it breathable, at least until the workday is over, cough cough!

Today, I'm designing a new red stripe for the bonnet, but this time, I'll draw it slightly curved to avoid stretching the vinyl. I'll lay a large sheet of paper over the bonnet and trace the blue masking tape we carefully aligned with the rest of the car using a laser. Then, I'll refine the curvature in my graphic software and have Jimmy at Klisterlappen cut out a new, perfectly shaped stripe.

While he does that, I'll be waiting for some good weather so I can test the brakes and see if they're biting evenly. I might need to bleed the system again, but after that - well, we're getting really close now.

Tågtunnel bokad från Calais till Folkestone i UK. Och nu pågår planering inför International Mini Meeting 2025 i Lewes, Storbritannien. Japp, i augusti firar jag min Minis 50-årsdag på plats i landet där allt startade. Jag passar även på att fira min egna 50-årsdag på plats med andra likasinnade Mini-entusiaster. En skåpbil är införskaffad för att transportera detta lilla brölande monster. Idag byggde vi klart en ramp och inom kort gör vi klart den andra. Kan vi squeeza in min breddade Mini genom dörrhålet? Jaja, jag har 3 mm tillgodo på vardera sida. Backar in den med hjälp av vinsch.

Men nu måste jag montera remmen på motorhuven och sen ta ut den och testa väghållningen ordentligt nu när bromsarna är bytta. Och de ska ju också testas, även om de inte behövs i skarp kurvtagning eller rondellkörning, haha! Hoppas på att boka tid hos SFRO inom en väldigt snar framtid.

- - - TRANSLATION - - -

Train tunnel booked from Calais to Folkestone in the UK. And now the planning is underway for the International Mini Meeting 2025 in Lewes, Great Britain. Yep, in August, I'll be celebrating my Mini's 50th birthday right there, in the country where it all began. I'll also be celebrating my own 50th while I'm at it, surrounded by fellow Mini enthusiasts.

A van has been acquired to transport this little roaring monster. Today, we finished building one ramp, and the second one is nearly done. The big question now is - can we squeeze my widened Mini through the van's door opening? Well, I've got 5 mm of clearance on each side. We'll be winching it in backwards, inch by inch.

But first, I've got to get that bonnet strap mounted and then take it out for a proper test of the handling now that the brakes have been replaced. Gotta see how it grips - even if brakes aren't really needed for hard cornering or roundabout driving, haha!

Hoping to book my SFRO inspection very soon. It's getting real now!

Ta bilen i en vanlig crafter, det är mini det...

Äntligen sol och värme! Årets sommar räknas nog mer som en ljummen dag i mars. I god medvind cyklade jag tvärs över Skåne (12 mil) och hämtade hem min Renault Master. Nu är ramperna på plats och redo att testas - vinschar in Minin med 3 mm frigång i sidled i dörrhålet. Räcker gott och väl. Behövde ju inte ens smörja in fälgkanterna med Vaselin.

Jag gjorde några små tillägg på ramperna för att lättare kunna fästa spännbanden, dessutom lite knivig vinkel på rampen så att krönet/skarven tog i underredet på Minin. Men problem är till för att lösas. Slutade med att jag körde upp Mastern på två små ramper och därmed lyfte skåpbilen i framkant, vilket var tillräckligt för att jämna ut vinkeln där bak så att Minin kunde vinschas in utan problem.

Under helgen var det dags att ställa ut Minin på Sofiero Classic Car Show i Helsingborg. Det var lite småfix att göra och innan kvällen blev natt var jag tvungen att pumpa däcken och naturligtvis hade macken närmast mig en trasig pump, så jag fick köra onödigt långt för den sakens skull. Men klockan 02.30 slöt jag ögonen och var medveten om att det skulle bli en kort natts sömn. Klockan var inställd på 06.00 men jag vaknade turligt nog självmant redan 05.30. Och med facit i hand var det tur det...

Jag klev upp, dammsög och tvättade av den. Minsann första gången jag tvättade den på 16 år! Men däremellan har jag ju renoverat och lackerat om den ;P Man glömmer snabbt hur liten bilen faktiskt är. Jag kan ju sträcka mig över till andra sidan på taket när jag tvättar, haha.

Sen lastade jag in den i skåpbilen, surrade fast den, plockade med mig övriga detaljer och prylar som sig bör när man ska på utställning. Skulle ta upp nyckeln till skåpbilen ur fickan men den låg inte där... vart hade jag nu lagt den?! Hmm. Ajdå, den låg i passagerarsätet, inuti Minin, inuti Mastern! Haha, ibland blir man ju riktigt förvånad över hur trög man kan vara. Ingen bra plats att förvara en bilnyckel på kan jag säga. Så jag fick försöka klämma in mig mellan väggen och Minin och dessutom fiska upp nyckeln med hjälp av en tumstock. Men det gick! Och nu var jag hyfsat sen på att komma till utställningen. Grindarna öppnades för besökarna kl 10.00.

Kom dit 09.00, något stressad. Nu var det ju "bara" att lasta av Minin från Mastern. Men... bromsarna. Jag bytte ju bromsar i vintras då de tidigare (helt nya) fastnat och bromsklossarna släppte inte. Dessa sprillans nya bromsok och huvudcylinder strulade de också! Hur är det ens möjligt! Det var riktigt segt att få ut Minin, jag fick verkligen putta ut den och jag hörde hur bromsbeläggen låg an. Galet. Men med 3 minuters marginal stod Minin på sin plats på utställningen. Puh!

Sen återstod ju bara ett bekymmer: hur ska jag lasta in bilen i skåpbilen när jag ska hem, om nu bromsarna satt fast? Men det berättar jag om i nästa inlägg.

- - - TRANSLATION - - -

Finally, some sun and warmth! This year's summer has felt more like a mild March afternoon. With a solid tailwind, I cycled straight across Skåne (120 km) to pick up my Renault Master where my dad had made the final work to it. The ramps are now in place and ready for testing - winched the Mini in with just 3 mm of clearance on each side through the doorway. That's plenty. Didn't even need to grease up the rims with Vaseline!

I made a few small tweaks to the ramps to make it easier to attach the tie-down straps. The ramp angle was also a bit tricky - at the crest/joint, the Mini's underbody made contact. But problems are made to be solved. I ended up driving the Master up onto two small ramps to lift the front of the van, which was enough to level out the rear angle and let the Mini slide in without a hitch.

This weekend, it was time to show off the Mini at the Sofiero Classic Car Show in Helsingborg. There were still a few things to sort out, and before the evening turned into night, I had to pump the tires. Naturally, the nearest gas station had a broken air pump, so I had to drive further than necessary. At 2:30 AM, I finally shut my eyes, knowing it was going to be a short night. The alarm was set for 6:00, but luckily I woke up on my own at 5:30. In hindsight, thank goodness for that?

I got up, vacuumed, and gave it a wash. First wash in 16 years, believe it or not! Although, to be fair - I've been busy restoring and repainting it in between. You forget just how small the car is. I can reach right across the roof when washing it, haha. Pretty good reach when being 200 cm tall.

Then I loaded it into the van, strapped it down, and packed the rest of the stuff you bring when you're headed to a show. Reached for the van key in my pocket - wasn't there. Where had I put it?! Uh-oh. Yep, it was lying on the passenger seat inside the Mini, inside the Master! Haha, sometimes I surprise myself with just how daft I can be. Definitely not the best place to stash a key. I had to squeeze myself between the wall and the Mini and fish the key out using a folding ruler. But it worked! And now I was running a bit late. Gates opened to the public at 10:00.

I arrived at 09:00, a little flustered. Now it was "just" unloading the Mini from the Master. But... the brakes. I replaced them this past winter after the brand-new ones had seized and the pads wouldn't release. And guess what? These brand-new calipers and master cylinder were acting up too! How is that even possible?! Getting the Mini out was a real struggle - I had to push it out and could clearly hear the pads dragging. Ridiculous.

But with three minutes to spare, the Mini was in its place at the show. Phew!

Only one issue remained: how was I going to load the car back into the van if the brakes were still binding? But that story's for the next post.

19 juni blev plötsligt 3 november. Jösses, tiden går fort! Inte värst regelbunden publicering här på Garaget kan man tycka. Men det händer desto mer på mitt Instagram- och TikTok-konto! En snabb liten sammanfattning på senaste inlägget - jag ställde ut Minin på Sofiero Classic Car Show, fantastisk respons från entusiaster i alla åldrar. Och inte bara människor denna gång, utan även papegojor, haha! Och nog såg de lite avundsjuka ut när de insåg att det vore passande med armar för att köra en sådan fräck liten bil!

Utställningen blev en succé, dessutom i två dagars strålande sommarväder. Inför söndagen skulle jag flytta bilen 50 meter för att stå bland racingbilarna, men galet vad bromsarna kärvade. Hade minsann svårt att ta mig fram denna lilla bit, men lyckades. Men hur skulle jag komma in i med Minin i skåpbilen när bilutställningen väl var slut? Turligt nog kom Andreas förbi, räddaren i nöden, han är ju förstås också bilfrälst och dessutom en riktig Mastermind rent tekniskt. Han kikade på bromscylindern och ställde några frågor och bad om att få återkomma om en timme medan han strosade runt och kikade på övriga bilar. Och så kom han tillbaka - med en lösning. Han hade Youtubat litegrann medan han kikade på klassiska utställningsbilar och kommit på att vi bara behövde lossa på bromscylindern ett par millimeter för att släppa på trycket. Problemet med låsta bromsar löst! För denna gång. Nu kunde jag åtminstone köra bilen och lasta in den senare på kvällen.

Väl hemma så bad jag farsan tillverka två stycken distanser att lägga under bromscylinderns bottenplatta. Bultade ihop allt och nu funkar det galant! Bromsarna tar förvisso lite ojämnt men det är bara en fråga om att lufta bromsarna.

Det var det som hände i juni. Under juli fortsatte planeringsarbetet och förvandlingsprocessen med skåpbilen inför den stundande International Mini Meeting i Storbritannien. Jag designade en del bildekor som sedan monterades med perfektionism av Klisterlappen AB. Två dagar senare, den 1 augusti, fick jag ett meddelande av @ukminis via Instagram... International Mini Meeting var inställt. What?! Say what?! What the "beep"! Inköpta färjebiljetter gick till spillo och den massiva möjligheten till  marknadsföring som skulle kampanjas på denna bilutställning för att promota lanseringen av min webbshop gick i stöpet. Riktigt surt. Och inte ett ljud från IMM själva. Riktigt dåligt. Jag är ju inte den enda som kom långt ifrån och tänk alla de företag som skulle ställa ut och inte fick tillbaka en krona av deras dyra utställaravgifter.

Nåja, då blev det mer tid till att provköra min lilla best. Nu när bromsarna släppt blir det minsann att åkaaaaaaaaaaaaa av! Jösses vilket tryck det är i motorn. Jag har förstås tagit det väldigt försiktigt nu då motorn ännu inte är inkörd. Men det ser lovande ut måste jag säga! Oljebyte inom kort då kolvarna har slipat rent i cylindrarna eftersom motorn är helt nyrenoverad. Magnetisk oljeplugg är ett måste såklart.

Och eftersom IMM inte blev av så lyfte jag blicken mot andra större bilutställningar i närheten - Vallåkraträffen. Dagen innan målade jag ramperna till skåpbilen svarta då jag tänkte det vore häftigt med Minin halvvägs ute på ramperna när jag ställer ut ekipaget på Show 'n Shine area. Det var en hel del annat som kulle hinnas med innan jag skulle lasta in Minin i skåpbilen. Men, mitt i alltihopa så överraskades jag av 30 av mina närmsta vänner - de kom för att fira min 50-årsdag! Jösses, det blev en riktigt kul, lyckad men tuff kväll och natt. Gick och lade mig 03.00 men gick upp igen 05.00 för att tvätta bilen innan det var dags att lasta in. Hur gick det på Vallåkraträffen då? En liten cliffhanger... det får ni reda på i nästa inlägg.

- - - TRANSLATION - - -

June 19 suddenly became November 3. Damn, time flies! Not exactly the most regular posting schedule here on Garaget, I'll admit. But there's been much more going on over on my Instagram and TikTok!

Here's a quick recap of the latest post - I showcased the Mini at Sofiero Classic Car Show, and the response was incredible from enthusiasts of all ages. And not just people this time? even parrots, haha! And they definitely looked a bit jealous when they realized arms would come in handy for driving a sweet little car like this!

The show was a full-blown success, with two days of glorious summer weather. On Sunday I had to move the car 50 meters to join the racing section, but man, those brakes were fighting back hard. Even that short distance was a struggle - but I made it. The real question was, how the heck was I going to load the Mini into the van after the show was over?

Enter Andreas - my savior. He happened to stop by (he's a car nut too, of course) and is a total technical mastermind. He checked the brake master cylinder, asked me a few questions, and told me he'd swing back in an hour after wandering the show. When he returned, he came with a solution. Turns out, while checking out vintage cars, he'd been Youtubing on the side and figured we just needed to loosen the master cylinder by a couple of millimeters to release the pressure. Locked brakes, solved! At least for now. It was enough to drive the Mini and get it loaded into the van later that evening.

Back home, I asked my dad to make two spacers to fit under the base plate of the master cylinder. We bolted it all together - and now it works like a charm! Brakes are still a bit uneven, but it's just a matter of bleeding the system again.

That was June. In July, the transformation of the van continued, getting it prepped for the upcoming International Mini Meeting in the UK. I designed some vehicle graphics which were perfectly applied by Klisterlappen AB. Two days later, on August 1st, three weeks prior to IMM, I got a message from @ukminis on Instagram... The International Mini Meeting was cancelled. What?! Say what?! What the beep! Ferry tickets - wasted. The massive promotional opportunity for launching my webshop - gone. It was a real punch in the gut. And not a single word from IMM themselves. That's just poor. I'm not the only one who should travel far to attend. Imagine all the companies who paid big exhibitor fees and didn't get a cent back.

But hey, at least I got more time to test drive the beast. Now that the brakes are sorted, this thing moves! And damn, what a punch that engine's got! I've been going easy on it for now since it's still being broken in, but so far it's looking very promising. Oil change coming up soon - the pistons have been polishing the cylinder walls as it's a fully rebuilt engine. Magnetic drain plug, of course.

And since IMM didn't happen, I looked around for other big shows nearby - Vallåkraträffen Car Show came up. The day before, I painted the van ramps black so I could display the Mini halfway out the back, up on the ramps, at the Show ?n Shine area. I had a lot to get done before loading the Mini into the van? but then - surprise! Thirty of my closest friends showed up to throw me a 50th birthday bash! What a night. I hit the sack at 3:00 AM... and was back up at 5:00 to wash the car before loading.

So, how did it go at Vallåkraträffen Car Show? Let's just say... that's a story for the next post.

Nämen, nu skrivs det minsann ett inlägg igen! Jag kan ju inte låta er hållas i ovisshet alltför länge sett till min cliffhanger från föregående inlägg. Mycket riktigt, nu kommer fortsättningen. Vad hände på Vallåkraträffen? Inte mycket, men samtidigt hur mycket som helst! Väl på plats så plockade jag ut de nymålade svarta ramperna och tänkte ställa ut både skåpbil och Minin som en kombo, men arrangören dök upp och sa att det var en big no-no. De ville endast ha entusiastbilar på Show 'n Shine area. Jag förstår dem, men visst, hade det inte varit häftigare ifall min Mini stått halvvägs ut på rampen, bara för att visa att en liten hundkoja får plats i en skåpbil, dessutom maxbreddad sådan?

Jag rullade ut den på flygrakan och startade upp den lilla bilen - och nog fick den stor uppmärksamhet redan då av andra utställare. Huvuden vreds, öron spetsades, ögon blev nyfiket stora. Och den upplevs verkligen på det sätt som jag skrev i ett av mina filminlägg på både Instagram och TikTok - Mini size, maximum sound!

Vädret var kalasbra denna augustisöndag, men det var lite kyligt i vinden ute på flygfältet. Turligt nog hade jag hunnit köpa kepsar, pikétröjor och varmare fleecetröjor och fått dem profilerade med tryck. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Men denna gång var jag och farsan helt rätt kittade. Folk stannade till titt som tätt och begrundade denna lilla skapelse både nära och på avstånd. En hel del bilder togs förstås på den men framförallt undrade de flesta vad som fanns i motorrummet. Efter att ha startat upp den på allmän begäran, okej, jag var inte sen på att erbjuda mig att starta den heller, så förstod besökarna att det inte var en Mini-motor i bilen.

Och likt andra utställningar jag deltagit på, så strömmar det dit fler nyfikna väldigt kort inpå när jag varvat den lite lagom högt, hehe. Som sagt - Mini size, maximum sound.

Det är riktigt roligt att ställa ut på bilträffar, inte nog med att man får se så otroligt fina bilar och träffa dedikerade bilbyggare, man får ju också träffa alla bilentusiaster som inte är sena med att ge sig uppskattning över vad man åstadkommit. Vi diskuterar val av hjul, sänkning, breddning, motorval, posters, racebur, färgval, stickers, hästkrafter, mc-förgasare mm - listan kan göras lång. Det sociala tar på krafterna förstås, men man får mycket energi tillbaka från alla man träffar på.

Och då smakar det ännu bättre när man fick reda på att jag hade vunnit pris. Nominerad till Bästa Europabil. Jo, jag tackar! Medan bilarna ställde upp för prisutdelning så knäppte farsan lite bilder och där någonstans i ledet, inklämd mellan bilbyggarproffset Leif Tufvessons Range Rover på Tesla-chassi och en smakfullt renoverad Ford Sierra Cosworth från -92, stod lilla jag. Döm av min förvåning att jag minsann knep andraplatsen i kategorin Bästa Europabil. Jösses. Oväntat, men väldigt skoj! Så jag fick "blygsamt glida" upp mot scenen för prisutdelning och ta emot en goodiebag och pokal. Haha, underbart. Och så bjöd jag förstås publiken på lite "oväntade" motorvarvningar även när jag körde ifrån prisutdelningen. Klart man är tvungen att låta publiken höra hur en "riktig" Mini låter, haha!

Medan prisutdelningen fortsatte med resterande kategorier så passade jag på att testa bromsarna i andra änden av flygrakan. Och bromstest kräver ju lite fart, så då rastade jag den också förstås. Men filmerna får ni kika efter på min Instagram och TikTok. Fler bilder från Vallåkraträffen kommer i nästa inlägg.

- - - TRANSLATION - - -

Well, well, here we go again! Can't leave you all hanging after that cliffhanger from my last post, right? Time to deliver the follow-up. So, what happened at Vallåkraträffen? Not much - yet at the same time, a whole lot!

Once I arrived, I pulled out the freshly painted black ramps and planned to display both the van and the Mini as a combo. But the organizer showed up and told me it was a big no-no. They only allowed enthusiast cars in the Show 'n Shine area. I get it, of course - but wouldn't it have looked way cooler to have my Mini halfway out on the ramp, just to prove that even a max-width Mini fits inside a van?

Instead, I rolled the Mini out onto the airfield strip and fired it up - and right away, it grabbed attention from the other exhibitors. Heads turned, ears perked up, eyes widened. It absolutely lived up to what I said in one of my video posts on Instagram and TikTok: Mini size. Maximum sound.

The weather was perfect that August Sunday, though a bit chilly in the breeze out on the airfield. Luckily, I had just ordered caps, polos, and fleece sweaters with custom prints. There's no such thing as bad weather - just bad clothing. But this time, both dad and I were geared up just right.

People kept stopping by - from afar and up close - to admire this little creation. Lots of photos were taken, of course, but what most visitors were dying to know was what's under the bonnet. On popular request (okay, I didn't need much convincing), I fired it up again, and people quickly realized this wasn't your average Mini engine.

Like with every other show I've been to, the crowd thickens just after a little throttle blip, haha. Like I said - Mini size. Maximum sound.

Car shows are a blast. Not just because you get to see insanely nice builds and meet dedicated car builders, but also because you get to connect with car lovers who genuinely appreciate the work you've put in. We talk about wheel choices, suspension drops, body widening, engine swaps, poster designs, roll cages, color picks, stickers, horsepower, motorcycle carbs - you name it. Sure, it's exhausting, but the energy you get back from people makes it all worth it.

And let me tell you - it felt even better when I found out I had won an award. Nominated for Best European Car. Well, thank you very much! As we lined up for the prize ceremony, dad snapped a few photos, and there I was - squeezed between pro car builder Leif Tufvesson's Tesla-chassi Range Rover and a tastefully restored 1992 Ford Sierra Cosworth.

And wouldn't you know it - I actually snagged second place in Best European Car. Wow. Unexpected, but deeply appreciated!

So I cruised up to the stage to collect my goodie bag and trophy. Absolutely brilliant. And of course, I gave the crowd a few "surprise" engine revs as I pulled away from the awards area. You've got to let the audience hear what a real Mini sounds like, right? Haha!

While they wrapped up the rest of the categories, I took the chance to test the brakes at the far end of the airstrip. And well, if you're going to test brakes, you need some speed - so I gave it a little blast down the strip too.

But you'll have to check out my Instagram and TikTok for those videos. More photos from Vallåkraträffen Car Show coming up in the next post.

Det var trevligt att snackas vid på Sofiero! Fåglarna var verkligen höjdpunkten på träffen! Kul när man får se bilar man följer IRL med! xP Jag var på Vallåkra under lördagen, har för mig att jag såg din Mini, kul att du fick pris med!

Xebers76 skrev:

Det var trevligt att snackas vid på Sofiero! Fåglarna var verkligen höjdpunkten på träffen! Kul när man får se bilar man följer IRL med! xP Jag var på Vallåkra under lördagen, har för mig att jag såg din Mini, kul att du fick pris med!

Detsamma! Du gick all-in med kläder också, vilket verkligen sätter pricken över i:et. Nu hade jag inte tillfälle att kolla närmare på din fina T-Ford. Hoppas jag får se den en annan gång, även om jag skymtade den på avstånd på Sofiero Classic Car Show! Jag ställde ut på Sofiero båda dagarna, men bara på söndagen under Vallåkraträffen. Du kanske fick syn på Pioneer-kojan (ljusbeige)? Vi håller kontakten!

Och så kom dagen ? SFRO's slutbesiktning. Men vi gör en tillbakablick först. Förra sommaren ställde jag ut Minin på Sofiero Classic Car Show och Vallåkraträffen. I vanlig ordning fick den enorm uppmärksamhet trots sitt lilla men tuffa format. Det är verkligen kul att få träffa bilentusiaster och snacka lite om bilbygget. Och nu under vintern och våren har de sista detaljerna fallit på plats.

2026 började med skidolycka med kollapsad lunga och överhängande risk för dödsfall, men 6 dagar på sjukhus i Österrike och fortsatt läkeprocess hemma gjorde att jag är återställd. Tyvärr inget jobb på Minin de första månaderna alltså. Däremot en del klickande på diverse webbshopar för att få hem material för att bygga... skåpbilen. Wait, what?! Ja, tanken är att kunna ta sig längre ut på kontinenten med Minin i skåpbilen för fotografering och videofilmning. Jag jobbar ju delvis som fotograf och tänker samla på mig ögonblick som ska säljas i egen webbshop och till bildbanker. Så det var läge att fundera på hur jag kan göra skåpbilen någorlunda beboelig för att kunna åka på diverse fotoresor.

Mitt i allt surfande ringde Thomas från SFRO: "-Tjena, kan du komma ner till Malmö och göra slutbesiktning den 21 april?". Jösses, Minin är inte helt klar men jag svarade ja direkt. Lika bra att sätta press på sig själv så att det sista blir gjort och att jag kan passera en milstolpe i mitt bilbygge. Bromsar skulle luftas, handbromsen skulle justeras, gasvajergenomföringen skulle lagas (va, vad sade du? Nåja, återkommer till detta), upphängningen av avgasröret skulle lagas, batteriet skulle laddas och på något vis också lista ut hur mycket den lät. Bullerprovet på en förbipassagemätning är ju max 84 dB. Och Minin har ju ett väldigt rivigt klingande ljud vid gaspådrag. Hur skulle detta gå?

Jo, tillbaka till gasvajergenomföringen. En fin höstdag så testade jag och Andreas Minin på en väg som låg lite avsides. Gasa, bromsa och lite manövertest. Allt verkade bra så vi körde hemåt. Jag släppte av Andreas och skulle puttra hemåt den sista biten. Men vart tog gaspedalen vägen? Den låg på mattan. Huh? Gasvajern med hölje hade kommit in genom torpedväggen. Så mycket hade vi tydligen gasat när vi testkörde den, haha! Fasran fixade en liten lösning på detta och som monterades veckan innan slutbesiktningen.

Tillbaka till april 2026. Farsan kom ju förbi så att vi fixade till de sista detaljerna. Han fick äran att provköra den en liten längre bit för att känna av bromsarna mm. Han kom tillbaka med ett leende på läpparna som gick genom sidorutorna. Han sa "-Vem behöver ettans växel, och ja jävlar vad den drar i tvåans och treans växel!" och det lät ju som gott betyg. Men det stora testet skulle alltså ske veckan därpå.

Farsan kom förbi löjligt tidigt och så stressade vi runt med diverse småfix, lastade in Minin i skåpbilen och körde mot testanläggningen, men vi var tvungna att tanka Minin full innan. Precis när vi kom ut på motorvägen insåg jag att jag hade glömt nycklarna till tanklocket. Shit, och vi som är något sena till slutbesiktningen, så jag ringde efter dottern som fick svänga förbi och droppa nycklarna. Och övriga bilister på bensinmacken fick skåda något man sällan ser, en man som tankar en bil inuti en skåpbil. Hahaha, vilken syn det måste ha varit.

Väl på plats på Bulltofta Trafikövningsplats så rullade vi ut den lilla besten på ramperna, startade upp den så att den fick vråla lite och bli varm. Thomas hälsade oss välkomna och hans första ord var "-Den låter rätt mycket!". Ajdå, det här kommer aldrig att gå vägen. Han dirigerade mig bort till en raksträcka där hans kollega hade satt upp mikrofon och övriga instrument däribland en våg. Vi skulle ju räkna ut förhållandet mellan vikt och motoreffekt. 84 dB. Det är max ljudnivå vid förbipassage. Plus att man tydligen drar av 1 dB i tolerans. Thomas hoppade in i Minin och försvann någonstans i kupén. Vi fick helt enkelt justera de skålade stolarna litegrann, hehe. Han gjorde sedan fyra passager i 50 km/h och under teststräckan på 10 meter gasade han fullt i treans växel. Hans kollega noterade noga mätvärdena medan jag och farsan bet på naglarna tills vi nådde knogarna.

Jag sneglade lite på lappen mellan passagerna och jag tyckte mig se siffror som höll sig runt 80-strecket. Vid närmare koll så läste jag 84,4 / 83,5 / 84,2 / 83,8 vilket ger ett snitt på 83,975 dB och sen ett avdrag på 1 dB, vilket gav mig hela 1,025 dB marginal. Hur mycket utrymme som helst ju, haha! Axlarna föll från öronhöjd ner till midjan kändes det som. Puh, så skönt!

Nästa punkt på slutbesiktningen var snabbvägning. Dessa portabla vågar skulle bara ge oss en fingervisning på vikten, men en noggrannare vägning sker på Registreringsbesiktningen inom kort. Men snabbvägningen visade 686,5 kg vilket inkluderade full tank (hela 25 liter, wow!) och så lägger man till 75 kg för föraren. Detta ekipage flyttas med hjälp av min Suzuki Swift GTi DOHC 1300cc 16V G13B motor från 1989 med 100-105 hk (beroende på vart man hittar informationen).

Och plötsligt så vände Thomas sig mot mig och sa, "-Show me the money!", vilket jag inte var sen med att överföra. Då vart det klart! Godkänd!

Jösses, jag vågade inte riktigt tro på det. Ganska exakt tio år har detta bygget pågått. Från 19 april 2016 till 21 april 2026. Det trodde jag aldrig. Hade jag inte fotograferat, bildredigerat och bloggat så mycket så hade den nog varit klar på halva den tiden, haha! Men jag hoppas ni som läst bloggen tyckt att det varit en härlig resa. Byggperioderna har varit allt från låg- till högintensiva pga familjelivet, arbetslivet och lite olyckor däremellan. Minin har ju dessutom stått på andra sidan kusten hälften av tiden så det var ju förstås i mån av tid jag kunde ta mig över och fortsätta skapa denna lilla best.

Och så mina hjältar, mina co-pilots. Farsan har ju varit galet hängiven i detta projekt vilket jag är oändligt tacksam för. Och Andreas som hjälpt till att skruva och fundera kring kraftpaketet. Underbart och oumbärligt att ha två så enormt begåvade och passionerade bilentusiaster vid sin sida under detta bilprojekt. Tyvärr får bara en utav dem plats bredvid mig i Minin. Eller som jag kommer säga framöver "One seat for the driver. And one for the brave."

Lägger också med några bilder från januari 2021 då Thomas var på besök för byggbesiktning. Sladdhärva skulle fixas till (elsystemet ej klart därav fågelboet), klamra bränsleröret lite tätare och något litet till. Det var allt. Men ändå tog det ytterligare fem år att färdigställa den. Som att få igång den. En liten detalj. Som sagt, den har ju bråkat lite med mig, i alla fall tändningen först, sen förgasarna. Men skam den som ger sig!

I skåpbilen på väg hemåt satt farsan och jag tysta, och tittade på varandra lite då och då och sa "-Haha, vi fixade det!". Ja, vi fick minsann nypa oss i armen flera gånger under dagen. Det är klart. Nästan. Slutbesiktning snart. Jag återkommer!

- - - TRANSLATION - - -

And then the day came - the final inspection with SFRO. But let's rewind for a moment. Last summer, I showcased the Mini at Sofiero Classic Car Show and the Vallåkra Car Meet. As always, it drew massive attention despite its small but aggressive footprint. It's always a great feeling meeting fellow enthusiasts and talking through the build. And over the winter and spring, the final details slowly fell into place.

2026 started with a skiing accident resulting in a collapsed lung and a very real risk to life, but six days in a hospital in Austria followed by recovery back home got me back on my feet. Unfortunately, that meant no work on the Mini during the first months. Instead, there was quite a bit of clicking around on various webshops to bring home parts to build... the van. Wait, what?! Yeah, the idea is to travel further across the continent with the Mini inside the van for photography and video work. Since I work partly as a photographer, I plan to capture moments to sell through my own webshop and image banks. So it was time to figure out how to make the van somewhat livable for those kinds of trips.

Right in the middle of all that browsing, Thomas from SFRO called: "-Hey, can you come down to Malmö for final inspection on April 21?". Good lord, the Mini wasn't fully ready, but I said yes straight away. Sometimes it's better to put pressure on yourself to get things finished and reach a milestone in a project like this. The brakes needed bleeding, the handbrake had to be adjusted, the throttle cable bulkhead needed fixing (yeah, we'll get back to that), the exhaust mounting needed repair, the battery had to be charged, and somehow I had to figure out how loud the car actually was. The pass-by noise limit is 84 dB, and this Mini has a pretty aggressive tone under throttle. How was this going to play out?

Alright, back to the throttle cable. One nice autumn day, Andreas and I took the Mini out on a quiet road for testing. Acceleration, braking, a bit of maneuvering - everything felt solid, so we headed back. I dropped Andreas off and continued home the last bit. But where did the throttle pedal go? It was lying flat on the floor. Huh? The throttle cable and its sleeve had pulled straight through the bulkhead. Clearly, we had pushed it harder than expected during that test drive, haha! Dad came up with a solution, which was installed the week before the inspection.

Back to April 2026. Dad came by and we sorted the final details. He had the honor of taking it for a slightly longer test drive to feel out the brakes and overall behavior. He came back with a smile that stretched from window to window. "-Who needs first gear, and damn it pulls hard in second and third!". That sounded like a solid review. But the real test was coming the following week.

Dad showed up ridiculously early, and we rushed around sorting the last bits, loaded the Mini into the van and headed for the test facility, but we needed to fuel the Mini first. Just as we got onto the motorway, I realized I had forgotten the fuel cap key. Great. Already running late for the inspection, I called my daughter who came by to drop off the keys. Meanwhile, other drivers at the fuel station got to witness something you don't see every day - a man refueling a car inside a van. Hahaha, must have been quite a sight.

Once at Bulltofta test facility in Malmö, we rolled the little beast down the ramps, fired it up and let it warm through properly. Thomas welcomed us and his first words were: "-That's quite loud!" Not exactly what I wanted to hear. He directed me to a straight section where his colleague had set up microphones and equipment, including scales. We needed to calculate the power-to-weight ratio as well. 84 dB - that's the max allowed pass-by noise. And apparently, they subtract 1 dB as tolerance. Thomas jumped into the Mini and disappeared somewhere inside the cabin. We had to adjust the bucket seats slightly, haha. He then did four passes at 50 km/h, going full throttle in third gear over the 10-meter test section. His colleague carefully recorded the readings while me and dad chewed our nails down to the bone.

I sneaked a glance at the numbers between runs and thought I saw values hovering around the 80 mark. Taking a closer look, the readings were 84.4 / 83.5 / 84.2 / 83.8, giving an average of 83.975 dB, and after subtracting 1 dB, that gave me a margin of 1.025 dB. Plenty, right? Haha! The shoulders dropped from ear level down to somewhere around the waist. What a relief.

Next up on the inspection was a quick weigh-in. These portable scales only give an indication, but a more precise measurement will be done during the registration inspection shortly. The quick weigh showed 686.5 kg, including a full tank (all 25 liters, wow!) plus 75 kg for the driver. This setup is powered by a Suzuki Swift GTi DOHC 1300cc 16V G13B engine from 1989, producing around 100-105 bhp depending on the source.

And suddenly Thomas turned to me and said, "-Show me the money!" which I didn't hesitate to transfer. That was it. Approved!

Honestly, I didn't quite believe it. Almost exactly ten years this build has been ongoing. From April 19, 2016 to April 21, 2026. Never thought it would take that long. Had I not spent so much time photographing, editing and blogging, it probably would have been done in half the time, haha! But I hope those of you who followed along have enjoyed the journey. The build periods have ranged from low to high intensity depending on family life, work and a few accidents along the way. The Mini has also spent half its life on the other side of the coast, so progress was often dictated by when I could actually get there and continue building this little beast.

And then my heroes, my co-pilots. Dad has been insanely dedicated to this project, something I'm endlessly grateful for. And Andreas, helping out with wrenching and all the thinking around the drivetrain. Having two incredibly skilled and passionate enthusiasts by your side is priceless in a project like this. Unfortunately, only one of them fits next to me in the Mini. Or as I'll say from now on: "One seat for the driver. And one for the brave."

I've also included a few photos from January 2021 when Thomas came by for the initial build inspection. The wiring needed tidying up (the electrical system wasn't finished, hence the bird's nest), the fuel line needed securing more tightly and a few minor adjustments. That was it. Still, it took another five years to finish. Like getting it running. A small detail. As mentioned, it's put up a bit of a fight - first ignition issues, then carburetors. But quitting was never an option.

On the way home in the van, dad and I sat there quietly, looking at each other every now and then and just laughing: "-Yeah, we actually did it!? We had to pinch ourselves a few times that day. It's done. Almost. Registration inspection next. I'll be back!

tjohoo, grattis :-)