Det händer minsann grejor i maj, juni och juli!

Den 25 april blev ju Minin godkänd av SFRO. En milstolpe i denna byggprocess och nu kvarstår några små justeringar innan det blir dags för Registreringsbesiktning.

Så under andra halvan av maj satte jag fart... med att bygga på skåpbilen. Ja, du läste rätt. Jag hade ju anmält mig till International Mini Meeting i Polen som hölls på flygfältet i Leszno den 28/5-1/6. En liten revansch från fjolårets flopp då IMM i Storbritannien ställdes in med kort varsel. Och där stod jag med en läcker Mini och en skåpbil som precis pimpats med bildekor inför just detta event.

Just därför var jag tveksam till att anmäla mig till IMM i Polen, men dessa Mini-events hålls av olika lokala aktörer och är alltså inte centralt styrt. All good med andra ord.

Nåväl, det blev till att beställa en massa prylar till skåpbilen och paketen levererades dagligen ett tag. Allt ifrån solpaneler, batteri, toa, utdragslådor, ljuddämpningsmattor, isolering, svart akustikpanel, gummimatta, filtmatta och galet mycket annat smått. Jag bygger ju ett varumärke runt Minin, och då behövs en rullande produktionsenhet där jag kan transportera Minin, sova, jobba, sitta och invänta rätt ljus och väder. Det är också tänkt att den ska agera som ett rullande showroom med tavelramar med mina posters som för övrigt kan köpas på min webbshop inom kort, webbadressen känner ni ju till.

Med alla beställningar på plats och ynka åtta dagar kvar tills avfärd mot Polen, satte jag igång med förvandlingen. Det blev uppstigning 04.01 varje morgon med febrilt arbete till 00.00 varje dag. Sista dagen dygnade jag 27 timmar för att få klart det sista men hann inte med allt, även om jag fick tummarna loss att printa ut ett urval av mina posters, vattenslipa, primerlacka, lacka och klarlacka nyinköpta plåtfälgar dagen innan avfärd, samt att designa och beställa ett Cornhole-spel mm veckan innan. Eftermiddagen innan avfärd ville jag byta till de nylackade fälgarna men däckfirman rådde till att låta dem härda minst en vecka. Fälgarna hade jag stressat igenom "lackboxen" i friggeboden med extra värme, haha. Nåja, det var ju mindre viktigt att få fälgarna klara egentligen, men hade det gått vägen hade det ju varit trevligt.

Farsan tog jag med mig på resan till Polen som hjälp för att lasta i och ur Minin, resa ett brandat uppblåsbart tält, och förstås låta honom också ta åt sig äran av hans fina arbetsinsats i detta 10-åriga bilbygge som lider mot sitt slut.

Farsan vaknade kl 05.00 på avfärdsdagen medan jag hade packade och stressade in i det sista. 06.30 styrde vi mot Trelleborg för 6 timmars resa med färja till Swinoujcie. Farsan meddelar att jag snarkade högljutt i restaurangen under hela resan. Det var ingen annan där under resan så det var skönt att få sova ikapp. Taggade till max gav vi oss iväg på finfin motorväg i Polen och anlände Leszno 4 timmar senare. Vi lastade ur Minin i kvällssolen och gjorde oss hemmastadda med sovsäck och madrass i skåpbilen. Natti natti.

Ingen tupp väckte oss på torsdagsmorgonen, däremot en brummande Mini som långsamt parkerade intill oss. Och tänk att en frukost kan smaka så bra. Bullar med mjukost och juice, sittandes på röda ramper som jag använder för att minska vinkeln på skåpbilen, haha.

Vi hade fått en kalasbra plats, precis intill matvagnarna och discohangaren på IMM. Och dit strömmade Mini-entusiasterna i mängder. Och visst sneglade de och dreglade de när de fick se mitt branding-kit; stripad skåpbil, läcker Mini, Airdome-tält, Cornhole Challenge-tävling där deltagare kunde vinna upp till 30% rabatt på första köpet på webbshopen. Väldigt många tog sig tiden att fråga och diskutera bygget sett till de tekniska utmaningarna och lösningarna men även designmässigt, både interiört och exteriört. Många thumbs up och miner som avslöjade att de minsann var imponerande och glada av att se denna lilla rackare IRL.

Farsan och jag växte förstås ytterligare av allt beröm och i diskussionerna lyfte jag också fram Andreas som varit till en väldigt stor hjälp med sin expertis och uppfinningsrikedom i bygget av motor mm.

Hela eventet, International Mini Meeting, var väldigt bra arrangerat även om det var en medelstor Mini-träff. Men det var trots allt en maffig upplevelse att se ca 1500 Minis, både den klassiska retrovarianten och några moderna, och uppemot 2000 entusiaster på plats. Nästa års IMM hålls i Portugal och under 2028 är det i Holland. Får se om det blir en tur dit.

Jag fick också äran att uppleva en frisk fläkt i 165 km/h i Tom's supercoola beiga Moke på motorvägen utanför flygfältet och jag returnerade tjänsten med att studiofotografera hans bil i all hast i flyghangaren. Och man träffade minsann många nya människor och knöt kontakter runtom i Europa, perfekt ifall man vill göra en Mini-tour framöver.

Under en seneftermiddag kom en stiligt klädd äldre italiensk herre fram och frågade "-How much"? Samtidigt som han gnuggade tummen och pekfingret på höger hand klassiskt "Money Money"-manér. Han verkade var väldigt intresserad av att köpa min Mini. Jag tackade för uppskattningen men avböjde, men han insisterade. "-How much"?. Han sa "-I write number on roof" då det var lite dammigt pga flygfältet. Och summan överträffade budet jag fick på Bilsport Custom Motor Show 2023 med råge! Har ni någonsin sett en haka falla ca 185 cm ner i marken? Något i den stilen. Men återigen, jag bygger ett varumärke kring Minin och utan den så har jag bara... en skåpbil. Och min Mini är ju min första bil överhuvudtaget.

Många entusiaster fick med sig rejält med härliga minnen från IMM och jag var nu rejält taggad att komma hem och fortsätta preppa och ställa iordning för yngsta dotterns Studentfest. Jag lämnade ju min stackars fru med all planering, inköp och en massa annat för att åka till IMM. Nåväl, trött men supernöjd fru och dotter när vi tänker tillbaka på en mycket lyckad Studentfest.

Öppnade garageporten av möttes av det fullkomliga kaos, precis som jag lämnade det och förträngt, efter att ha dygnat 27 timmar och bokstavligen kastat in grejor i garaget minuter före vi satte oss i skåpbilen och körde till Polen. Men men, man ska ju ha lite att göra på semestern, haha!

- - - TRANSLATION - - -

Things are certainly happening in May, June and July!

On April 25th, the Mini was finally approved by SFRO. A huge milestone in this build, and now there are only a few small adjustments left before it's time for the final registration inspection.

So, during the second half of May, I got cracking on? building the van. Yes, you read that right.

I had signed up for the International Mini Meeting in Poland, held at the airfield in Leszno from May 28th to June 1st. A little redemption after last year's disappointment, when the IMM in the UK was cancelled at short notice. There I was with a gorgeous Mini and a van that had just been fully wrapped specifically for that event.

That experience made me a little hesitant about signing up for IMM Poland, but these Mini events are organised independently by different local clubs rather than centrally controlled. All good, in other words.

So, it was time to order a ridiculous amount of stuff for the van, and for a while packages were arriving pretty much every day. Solar panels, battery, toilet, pull-out drawers, sound-deadening mats, insulation, black acoustic panels, rubber flooring, felt carpet and an insane amount of other bits and pieces.

After all, I'm building a brand around the Mini, and for that I need a rolling production unit. Somewhere I can transport the Mini, sleep, work, sit around waiting for the right light and weather, and eventually use as a mobile showroom with framed examples of my posters - which, by the way, will soon be available in my webshop. You already know the address.

With all the deliveries finally in place and a whopping eight days left before departure for Poland, I started the transformation.

Alarm: 04:01 every morning. Work until midnight. Repeat.

On the final day, I stayed awake for 27 hours trying to get everything finished - and still didn't manage it all.

Although, somehow, I did manage to print a selection of my posters, wet-sand, prime, paint and clear-coat a set of newly bought steel wheels the day before departure, while also designing and ordering a Cornhole game during the week before the event.

The afternoon before leaving, I wanted to fit the freshly painted wheels, but the tyre shop wisely suggested letting the paint cure for at least a week.

I'd already rushed them through my highly sophisticated "paint booth" in the garden shed with some extra heat. Haha. Never mind. The wheels weren't exactly essential. But it would have looked nice.

I brought dad along for the trip to Poland to help load and unload the Mini, put up the branded inflatable tent and, of course, to let him enjoy some of the credit for all the work he has put into this ten-year car build that is finally approaching the finish line.

Dad woke up at 05:00 on departure day while I was still frantically packing and sorting out the final details. At 06:30 we headed towards Trelleborg for the six-hour ferry crossing to Swinoujcie.

Apparently, I snored loudly in the restaurant for most of the journey. According to dad. Fortunately, there was basically nobody else there, so I got the chance to catch up on some badly needed sleep.

Fully recharged and ridiculously excited, we hit the surprisingly nice Polish motorways and arrived in Leszno about four hours later. We unloaded the Mini in the evening sun, rolled out the sleeping bags and mattresses in the van and made ourselves at home. Nighty night.

No rooster woke us on Thursday morning. Instead, it was the rumble of a Mini slowly pulling up and parking beside us. And who knew breakfast could taste that good? Bread rolls with soft cheese and juice, sitting on the red loading ramps I normally use to reduce the angle into the van. Five-star Mini accommodation.

We'd managed to get a brilliant spot at IMM, right next to the food trucks and the disco hangar. Mini enthusiasts were constantly streaming past.

And yes... there were definitely a few sideways glances and perhaps even a little drooling when people saw the full Austin Mini GTi branding kit: Wrapped van. The Mini. Branded Airdome tent. And the Cornhole Challenge, where people could win up to 30% off their first purchase from the upcoming webshop.

A lot of people took the time to stop, ask questions and talk about the build - everything from the technical challenges and engineering solutions to the interior and exterior design.

There were plenty of thumbs up and facial expressions that made it pretty obvious people were genuinely impressed - and happy to finally see this little rascal in real life. Naturally, dad and I grew about ten centimetres taller from all the compliments.

And during those conversations I also made sure to mention Andreas, who has been an enormous help throughout the build with his expertise, ingenuity and work on the engine and countless other details.

The International Mini Meeting itself was very well organised. It might have been a medium-sized IMM by historical standards, but seeing around 1,500 Minis - mostly classics with a handful of modern ones - and close to 2,000 Mini enthusiasts gathered in one place was still quite something. Next year IMM moves to Portugal, followed by the Netherlands in 2028.

We'll see if the little beast makes either journey.

I also had the privilege of experiencing a rather refreshing 165 km/h breeze in Tom's ridiculously cool beige Moke on the motorway outside the airfield. I returned the favour by quickly dragging his car into the aircraft hangar for an improvised studio photoshoot.

And that was another great thing about IMM: meeting loads of new people and making connections all across Europe. Rather useful if a certain Mini tour happens sometime in the future...

Then, late one afternoon, a stylish older Italian gentleman walked over to me. "How much?" At the same time, he rubbed his thumb and index finger together in the universal "money, money" gesture. He seemed very interested in buying my Mini.
I thanked him for the compliment but politely declined. He insisted. "How much?" Then he said something along the lines of: "I write number on roof?" The Mini had collected a thin layer of dust from the airfield, so apparently the roof had temporarily become a negotiation table. And the number he suggested absolutely smashed the offer I received at Bilsport Custom Motor Show back in 2023. Have you ever seen someone?s jaw drop approximately 185 centimetres straight into the ground? Something like that.

But the answer was still no. I'm building an entire brand around this Mini. Without it, I basically just have... a van. And besides, this Mini isn't simply a project car. It was my very first car.

A lot of enthusiasts left IMM with some fantastic memories, and so did we.

Now I was properly fired up to get home and continue with the next project: Preparing for my youngest daughter's graduation party.

I had, after all, left my poor wife at home dealing with the planning, shopping and about a million other things while I disappeared off to Poland with dad and a Mini. Oops. But looking back, both wife and daughter were exhausted, happy and very pleased with what turned out to be a fantastic graduation party.

And then... I opened the garage door. Absolute. Chaos. Exactly as I had left it - and conveniently managed to erase from my memory - after staying awake for 27 hours and literally throwing things into the garage minutes before dad and I jumped into the van and headed for Poland.

Oh well. You need something to do during your summer holiday, right? Haha!

IMM 2026 var till ända och mycket lyckad tillställning. Och plötsligt var 6 juni kommen och jag kände att det var hög tid att slutföra den där Minin. Dvs att Registreringsbesiktiga den. Få den godkänd och gatlegal. Det är ju sommar!

Men innan dess... ville jag ställa ut Minin på The Aurora Car Show i Båstad. Lamborghinis, Paganis, Porschar, Ferraris, Mercedes, Rolls Royce, McLaren m fl men bara en "real supercar", Minin. Hehe. Drygt 30 grader varmt och strålande solsken var lovat så det var upplagt för succé. Men Moder natur hade annat planerat. Åskoväder drog in under tidig morgon när jag preppade bilen och det började blixtra rejält och regna när det var dags att lasta i Minin i skåpbilen. Tyvärr ställde jag in mitt deltagande då jag inte ville riskera varken Minin på hala ramper eller ett blixtnedslag i långa objekt (jag), eller att ställa ut på en översvämmad grusparkering.

Jag hade tidigare fått papper från SFRO med godkänt resultat på Slutbesiktningen med bullerprov mm. Jag kastade mig på Bilprovningen.se och bokade tid, 10 juli blev det minsann bestämt Registreringsbesiktning. Några småsaker var tvunget att justeras; 3-punktsbältena skulle monteras men saknade en bult. Lyckligtvis hade jag träffat Bosse på IMM i Polen, en rapp och kul Stockholmar-amerikan som bodde nästgårds som var snäll nog att låna ut bult och även ett relä. Delar av det elektriska hade nämligen också gett upp. Hmm. Ljusen mm strejkade. Så jag fixade med det och monterade ny och hel blinkers-arm.

Väl på Bilprovningens "väntrum" svettades jag nervöst i 20 minuter innan Minin kallades in. Inspektören tittade runt, ställde lite frågor, hissade upp den och konstaterade att det minsann var proffsbyggt. Godkänd, icke godkänd? Han gick in till kontoret och lät mig vänta ytterligare 20 minuter. Jösses. Men den som väntar på något gott...Inspektören sa att vi hade ett resultat. Jag scannade snabbt av pappret men allt stod i samma textstorlek. Men snälla, ge mig en snabb indikation på GOOD eller NO GOOD! Men så uppenbarade sig det underbaraste av ord: godkänd.

Det var det. Klar. Godkänd att köra på väg. Blandade känslor minsann. Bygget är klart, men innebär att träffarna med farsan blir betydligt glesare. Men nu ska denna lilla best upplevas! Men vänta nu, den har ju körförbud. Jag är tvungen att göra en vanlig Kontrollbesiktning med. Blir den godkänd där med? Turligt nog så bokade de in mig på Drop-in-tid så jag fick köra runt Bilprovningsanläggningen igen och ställa mig på samma väntplats som tidigare. Och återigen kröp nervositeten sig på. Vore ju hyfsat trist ifall Minin skulle få ombesiktning av olika skäl, nu när man ändå var euroforisk över att nyss ha klarat Registreringsbesiktningen.

Registreringsnumret visades på skylten. En annan besiktningsman vägledde mig till rätt port, men omdirigerades både hit och dit. Åh nej, börja inte krångla till det nu.

Det första som var tvunget att justeras var ljusena. Jag hade verktyg med mig så det var snabbt fixat. Därefter körde vi upp den på saxliften med ditlagda brädor då Minin som sagt är låg. Väldigt låg. Så domkraften kunde trots det inte skjutas under bilen så de fick backa tillbaka bilen, köra ut den från hallen och backa in den från andra hållet. Ännu en besiktningsman hjälpte till, men domkraften kunde likväl ändå inte föras in under motorn, men det funkade att lyfta den baktill. Lite tester utfördes trots allt och allt såg tipptopp ut bortsett från att en spindelled hade lite glapp (sprillans ny, bara att spänna åt lite) och en spännring som saknades på en drivknutsdamask. De både muttrade att de minsann inte lägger så här mycket tid och energi på en kontrollbesiktning, särskilt inte på en leksaksbil, och att jag minsann var tvungen att höja bilen till nästa gång. Huh? Vadå nästa gång? Godkänn bilen så ser ni mig aldrig där igen, bilen är 51 år gammal och därmed besiktningsbefriad, haha!

Men men, sen bar det iväg för en liten provrunda varpå jag påpekade att den inte kommer klara av bromstestrullorna då den är så pass låg. Besiktningsmannen for iväg på sin testrunda och parkerade sen en bit bort och gick med butter min mot receptionen. "-Vart sitter reglagen för spolarmunstyckena och torkarna?". Jag har ju fem små spakar och de är inte märkta med varken text eller ikoner, en gissningslek även för mig, haha! Men även dessa fungerade och på väg tillbaka till receptionen muttrade han att han var tvungen att göra bromstest manuellt genom att köra 40 km/h, bromsa och mäta bromssträckan. Men att den klarat sig precis.

Efter denna struliga kontrollbesiktning, påpekanden och buttra miner befann mitt hopp om godkänt beslut så ganska långt ner på skalan. Däremot sa han att bilen minsann var godkänd, men påpekade spindelleden, damasken och bromsarna.

10 juli 2026 kl 12.32: GODKÄND! Fatta?! Godkänd! No more besiktning och godkänd att bara ut och köra med min lilla retro racer!

På väg hem ringde jag farsan på Facetime men han hörde inget pga aggressivt motorljud, hehe. Grejen var att jag bara mimade, haha. Jag ringde upp kort därefter när jag var hemkommen och berättade den mycket goda nyheten. Han blev förstås mäkta stolt och glad över beskedet och att vi nu nått en milstolpe som alla bilbyggare längtar efter.

Och senaste månaden har jag varit på bilträff i Borgeby som samlade 1000 ekipage från olika tidsepoker. Där träffade jag Bosse, Gustav och Malkus som jag tidigare träffat på IMM i Polen. Våra små bilar drar ju till sig ett stort intresse av förbipasserande bilentusiaster, även om de flesta kikade på min "standard-Mini" lite mer. Och i samma veva gör jag reklam för webbshoppen som lanseras inom kort, med posters och stickers mm för bilentusiaster.

Jag har också hunnit med en film- och fotosession inte långt hemifrån där jag störde lugnet som bredde ut sig över åkermarken i sensommarkvällens ljus. Syrsor och lätt bris satte sin prägel på atmosfären tills... jag vred på nyckeln och en liten och galet varvvillig Austin Mini GTi gasade iväg och fick känna på total lycka och frihet i varje sväng och allébeklädda raksträckor. Filmen och foton finns på mitt Instagram-konto (@martinhejdesten).

Dagen efter blev det affärslunch i storstan där jag minsann fick planera min färdväg för att undvika alltför många fartgupp. Mötande bilister blir lite skärrade när jag kommer över farthindren på diagonalen, haha. I-landsproblem.

Efter det blev det en välbehövlig semestervecka i Grekland, men när jag är tillbaka ska jag minsann uppleva min Mini och det ska förevigas med massor av film och foto.

Fortsättning följer...

- - - TRANSLATION - - -

IMM 2026 was over, and what a successful event it had been. And suddenly June 6 had arrived, and I felt it was high time to finish that Mini. In other words, get it through the Registration Inspection. Get it approved and street legal. It's summer, after all!

But before that... I wanted to show the Mini at The Aurora Car Show in Båstad. Lamborghinis, Paganis, Porsches, Ferraris, Mercedes, Rolls-Royces, McLarens and plenty more - but only one "real supercar", the Mini. Hehe. More than 30°C and glorious sunshine were forecast, so everything was set for a fantastic day. But Mother Nature had other plans. A thunderstorm rolled in early in the morning while I was preparing the car, and by the time I was supposed to load the Mini into the van, lightning was flashing across the sky and the rain was pouring down. Unfortunately, I decided to cancel, as I didn't want to risk either the Mini on slippery loading ramps, a lightning strike hitting one of the taller objects in the area (me), or displaying the car on a flooded gravel car park.

I had already received the paperwork from SFRO confirming that the Mini had passed its Final Inspection, including the noise test and everything else required. I jumped onto Bilprovningen.se and booked an appointment - July 10 it was, Registration Inspection day. A few small things still needed sorting; the three-point seatbelts had to be fitted, but I was missing a bolt. Fortunately, I'd met Bosse at IMM in Poland, a quick-witted and very entertaining Stockholm-American who happened to live nearby, and he was kind enough to lend me both the bolt and a relay. Because parts of the electrical system had also decided to give up. Hmm. The lights and various other things had gone on strike. So I sorted that out and fitted a new, fully functioning indicator stalk.

Sitting in Bilprovningen's "waiting room", I spent 20 nervous minutes sweating before the Mini was finally called in. The inspector walked around it, asked a few questions, lifted it into the air and commented that it certainly looked professionally built. Approved, not approved? He disappeared into the office and left me waiting for another 20 minutes. Good grief. But good things come to those who wait... The inspector eventually returned and told me we had a result. I quickly scanned the paper, but everything was printed in exactly the same size. Come on, just give me some kind of immediate indication here - GOOD or NO GOOD! And then the most beautiful word appeared: APPROVED.

That was it. Finished. Approved for use on public roads. Mixed emotions, to say the least. The build was finally complete, but that also meant the garage sessions with my dad would become considerably less frequent. But now this little beast was finally going to be experienced properly!

But hang on, the car still had a driving ban. I also needed to put it through a regular roadworthiness inspection. Would it pass that too? Luckily, they managed to squeeze me into a drop-in slot, so I drove around the MOT facility again and parked in exactly the same waiting area as before. And once again, the nerves started creeping in. It would be pretty annoying if the Mini needed a re-inspection for some silly reason, now that I was still euphoric after having just passed the Registration Inspection.

My registration number appeared on the display. Another inspector guided me towards the correct inspection hall, only for me to be redirected here, there and everywhere. Oh no, please don't start making this complicated now.

The first thing that needed adjusting was the headlights. I had tools with me, so that was quickly sorted. Next, we drove the Mini onto the scissor lift using wooden boards they had put down because, as I may have mentioned, the Mini is low. Very low. Even then, they couldn't get the jack underneath the car, so they had to reverse the Mini off the lift, drive it back out of the inspection hall and reverse it in from the other direction. Another inspector joined in to help, but they still couldn't get the jack underneath the engine, although they eventually managed to lift the rear of the car.

At least some of the tests could be carried out, and everything looked tip-top apart from a little play in one ball joint (brand new, by the way, and simply needing a little tightening) and a retaining ring missing from one of the CV joint boots. The inspectors were muttering that they definitely didn't normally spend this much time and effort on a regular inspection, especially not on a "toy car", and apparently I absolutely had to raise the car before next time. Huh? What do you mean, "next time"? Just approve the thing and you'll never see me here again - the car is 51 years old and therefore exempt from future inspections, haha!

Anyway, next came a short test drive, and I pointed out that there was absolutely no way the Mini was going to make it onto their brake-test rollers because of how low it was. The inspector disappeared off on his test drive, parked the Mini a little way away and then walked towards reception with a rather grumpy expression on his face. "Where are the controls for the windscreen washers and wipers?" Well, I have five little switches, and none of them are marked with either text or symbols, so it's basically a guessing game for me too, haha! But yes, the washers and wipers worked, and on the way back towards reception he muttered that he'd had to test the brakes manually by driving at 40 km/h, braking and measuring the stopping distance. And apparently it had just passed.

After all the hassle, comments and grumpy expressions during the inspection, my hopes of actually getting an approval had dropped pretty far down the scale. But then he told me the car was approved, although he still pointed out the ball joint, the CV boot and the brakes.

July 10, 2026, at 12:32 PM: APPROVED! Can you believe it?! Approved! No more inspections and officially allowed to just get out there and drive my little retro racer!

On the way home, I called my dad on FaceTime, but he couldn't hear a thing because of the rather aggressive engine noise, hehe. The funny thing was that I was actually just miming, haha! I called him again shortly after I got home and gave him the very good news properly. Naturally, he was incredibly proud and happy about the result and that we had finally reached a milestone every car builder dreams about.

During the past month, I've also been to a car meet in Borgeby that gathered around 1,000 vehicles from different eras. There I met Bosse, Gustav and Malkus again, whom I'd previously met at IMM in Poland. Our little cars attract an incredible amount of attention from passing car enthusiasts, although most people seemed to spend a little extra time looking at my "standard Mini". And while I'm at it, I take all possibilities to promote my webshop that will be launching very soon, with posters, stickers and more for fellow car enthusiasts.

I've also managed to squeeze in a film and photo session not far from home, where I disturbed the peace stretching across the farmland in the late-summer evening light. Crickets and a gentle breeze set the atmosphere until... I turned the key and a small, slightly insane and ridiculously rev-happy Austin Mini GTi fired into life and disappeared down the road, finally getting a taste of total happiness and freedom through every corner and along every tree-lined straight. The film and photos are on my Instagram account (@martinhejdesten).

The following day, it was time for a business lunch in the big city, which required some careful route planning to avoid too many speed bumps. Oncoming drivers tend to look slightly concerned when they see me attacking speed bumps diagonally, haha. First-world problems.

After that, it was time for a much-needed week of holiday in Greece, but when I get back, I'm going to properly experience my Mini - and it will all be captured in plenty of film and photography.

To be continued...