Blogg
Mitt svar på klagomålet - 110817 17 augusti 2011, 05:41
Natten mot igår så stod det ett par sopkärl i vägen - som vanligt på denna adress - när man skulle dit med tidningen.
Regnet duggade om vart annat, men stubinen var sedan länge förbrukad så bittert fick man kliva ur, runda soptunnorna och som en liten visning om att jag inte når - vilket många förstår men tydligen inte alla - så hängdes tidningarna - ÖP och DN - till hälften utanför locket.
Idag hade man fått klagomål på överlägget. Blöta tidningar/stäng locket, stod det. Ny tidning, plus en ny från gårddagen skulle han till och med ha, så på den prydliga lappen med kundens namn på, så skrev jag ett svar på klagomålet.
Det löd;
"Bäste kund!
Fram till den dagen min Skoda har utvecklat vingar, föreslår jag att du parkerar dina sopkärl cirka 2 meter längre bort så jag kommer fram till din redan krångligt placerade brevlåda.
Mvh, tidningsbudet"
Jag lär ju få fan för detta men..att dom aldrig lär sig?
Varför blir jag förvånad? - 110816 16 augusti 2011, 21:18
Min far har semester för stunden, och icke förvånande nog så valde han - liksom jag när jag hade semester - att lämna bort bilen för sådant som behövdes ses över i och med att bilen inte var lika behövd.
Och i och med att hans bil behöver en ny framruta, och jag jobbar natt och därför är ledig på eftermiddagar, så var det väl en ganska självklarhet att man kunde ställa upp och skjutsa.
Igår blev det skjuts hemöver.
Idag blev det skjuts tillbaka till bilen.
På vägen till mina föräldrars hus för att hämta farsan, så låg jag bakom en bil i lagom hastighet, på E45, och medan vi passerade Kläppe - strax utanför stan - så kom en stor SUV ikapp.
Vit, och det var inte så förvånande att det var en BMW.
Nåväl. Jag tänkte för mig själv att jag inte skulle rationalisera och tro något i förväg - ja jag tänkte verkligen detta - men samtidigt så var det svårt att inte tänka för sig själv, tanken; "vad kommer han nu göra för dumt?"
Detta slogs dock bort, i och med att de mötande hade dubbelfiligt i första nedförsbacken och när det planande ut inför första raksträckan så var det till och med en långtradare som körde om en annan långtradare - så vad skulle han kunna göra?
När sedan nästa utförslut kom så blev det en liten - men för mig ändå obefintlig för omkörning - lucka i den mötande karavanen, och varför blev jag här förvånad när den vita BMW:n slängde sig ut i mötande körbana med bilar kommandes emot sig och helt sonika körde om mig OCH bilen framför, när han samtidigt började möta bilar igen?
Nog för att min tidigare fadäs var dum häromveckan när jag ångrade min egen omkörning - ja det grämer mig fortfarande - men nu snackar vi att människan i den vita Suven, körde över heldragen linje, över ett krön med dålig sikt, på de mötandes dubbelfiliga körbana som dessutom i deras uppförsbacke precis börjar och därför i stort sett alltid används som mest.
Det som slog mig här var att Suven hade förvånansvärt bra kurvtagningsförmåga för jävlar vad han fick slänga sig tillbaka - och nästan tränga bilen jag hade framför mig, av vägen..
Menmen. Som sagt. Jag ska inte dra alla BMW-ägare över en kam..
Det råkar bara vara jävligt många utav dem som kör som svin..
PS: Ursäkta gnället. Tror det har med att min mor fortfarande ligger på sjukhus. Avskyr att se henne ligga där och man vet inte vad man ska säga. Vill bara hon ska komma hem och bli som den hon alltid har varit.
Ett glömt fotografi - 110811 11 augusti 2011, 05:47
På vägen hem från jobbet, kom jag att tänka på ett fotografi som sedan länge har varit bortglömt, men som lika länge - om inte längre - satt uppe på en av mina väggar i mitt gamla rum, tillsammans med de andra affischerna, och allt vad man nu hade för att dölja den fula tapeten.
Fotot, som var taget av min mor - som för övrigt mår mycket bättre nu efter operationen - är om man ska minnas det framför sig, svartvitt, och en aningen mörkt. Men det är ändå ett av mina favoritmotiv.
Fotot är taget med en vanlig Nikon med gammal, hederlig filmrulle med 24 eller 36 bilder, och linsen var riktad uppöver byn. Jag var själv inte många år när hon tog fotografiet, men det är som hon har berättat på senare tid, om vissa saker;
"- Det var som att jag kände på mig att du skulle gilla det framöver."
Mödrar måste ha ett sjätte sinne eller liknande, för hon kunde inte ha haft mer rätt..
Ned genom byn kom en Volvo F10 - har gissat mig till att det var en F10 men det kunde lika gärna ha varit en F12?- fullastad med timmer både bakpå ryggen och på ett full-långt släp.
Hytten var svart, och bromsarna låg på medan den kom dundrandes i sakta mak, nedför byvägen.
Min mor tog fotografiet från vardagsrumsfönstret, och sedan dess har jag ofta tittat på det och beundrat dess tålighet och dess smäckerhet.
Ty när jag växte upp så var långtradarna kantiga, och mer inriktade på att göra sitt jobb, än att vara slanka och snygga. De var lite vad man skulle kunna kalla fulsnygga, med sina antenner som vajade ovanför hytt-taket, kromat viltstaket med stora galler framför fronten, ett par enkla extraljus utan krusiduller, och gurglande avgassystem.
Jag säger inte med detta att dagens långtradare är tråkiga eller så, men det kändes som annat förr i tiden. Idag är det I-shift och har inte sopbilarna till och med fullautomatiska växellådor?
Som barn lyssnade jag på min kusin Daniel, som i och för sig överdrev en hel del i sina historier som han antingen hade upplevt med sin far som då - liksom än idag - kör lastbil, eller helt enkelt fantiserade ihop. Men de var underhållande. Och det fanns nog en del sanning i det han berättade.
Förr i tiden hade långtradarna vindavisare på taket. Idag är de inbakade i karossen. Som att hela ekipaket har gått igenom ljudvallen och allt har dragits bakåt. Slimmat, gjort för att vara så snål som möjligt.
Men det är inte vackert i mina ögon.
Förr så var det dessutom ett annat läte från motorerna. Andra dofter.
Säg gamla hederliga Volvo N10:or, med riktig trubbnos. Ojoj.
Visst, de var inte så snälla mot naturen, eller gentemot förarna för den delen heller när de satt i nedsuttna säten som inte gick att ställa in som man ville, och de var tvungna att växla så fort de kom upp i några varvtal- och nu snackar vi inte femväxlade lådor som i många personbilar utan fler växlar än man har fingrar normalt sett på båda händerna - men det är lite som när jag pratade med en busschaufför som egentligen hade gått i pension sedan länge, men ändå fortsatte att köra buss.
Enligt honom var det ju såklart bättre komfort i de nyare bussarna, men det var en helt annan sak att köra de äldre. De var stabilare, tåligare. De rullade längre, krånglade mindre. Mindre elektronik, och så vidare.
Menmen. Utvecklingen går framåt. Och bra är väl det, såklart.
De är verkligen som rullande tåg när de susar fram genom dagarna/nätterna på vägarna.
På vägen hem från jobbet nyss så kom en lite äldre lastbil av Volvotyp och svängde upp från E14.
Jag hörde dem inte pga att jag var ännu i andra änden av rondellen, men ändå så spelades den ljuva melodin i mitt huvud, av motorbromsning när det väldiga ekipaget saktade in och sedan dundrade vidare upp mot Körfältet, med mig i släptåg.
Uppför backen gick det sakta, och där fanns en chans till omkörning.
En chans jag inte valde att ta. Jag stannade hellre kvar för att beundra ekipaget som kämpade sig upp för backen. Svagt hördes ljudet av en gurglande motor långt där framme.
Baktill var det alldeles lagomt med lampor. Inte för många, inte för få. Dubbla rader av blinkers, bromsljus och vanliga röda lyktor bakåt.
Gula sidomarkeringar på sidorna syntes när långtradaren gled förbi infarten till Körfältet och fick lite medlut utanför nya polishuset, och svängde med ett guppande släp som slingrade sig likt kroppen på en orm.
Majestätiskt syn.
Väl framme vid rondellen blinkade föraren vänster och lade sig i vänstra filen. Högerfilen blev ledig för mig, men för att visa att jag var förstådd med vart han skulle så saktade jag i stället in lite extra för att ge honom plats.
När ekipaget svängde runt rondellen tog den mycket riktigt upp båda körfälten. Duktig som föraren var så blinkade han även utåt.
Lustigt egentligen. Långtradarchaufförer tycker jag mig har en tendens till att vara bättre förare än oss vanliga med B-körkort. De har större fordon, mer last, mer vikt och mer att hålla reda på, men ändå är de duktigare på att blända av och blinka i och ur rondeller, än andra med vanliga personbilar.
Hur går det ihop?
Nåja. Nu går jag och lägger mig. Godnatt!
Tom på ord - 110807 7 augusti 2011, 01:23
Får väl börja med att be om ursäkt för att denna text, förmodligen kommer bli lite osammanhängande, men just nu känns det lite som att man själv är en motor som inte bara har slutat gå, utan det är också nåt som har havererat inombords.
Igår fick jag ett tungt telefonsamtal från min far. Det har väl varit ett frågetecken ett tag nu, men min mor blev hämtad av ambulans till slut. Orken försvann och hon tog sig inte ur sängen till slut, så de fick helt sonika lyfta henne därifrån.
Varför orken försvann, och varför hennes ben slutade bära henne, var ett stort frågetecken. Ischas? Nåt annat som var galet?
Nej. Hennes cancer är tillbaka, och denna gång är det allvarligt, i och med att det har satt sig på hennes ryggrad. Hur detta kommer sluta vet ingen ännu men det är ju såklart man hoppas på att det kommer att gå bra, även denna gång.
Men..tankarna vandrar iväg. Man hoppas men ändå är det som att man glider in i en dimma av ett stilla hat mot cancer och sjukdomar. Man blir arg för det minsta lilla och ingenting blir gjort.
Det var min mor som stöttade mig när jag stod på mig när jag ville leta reda på vart farfars gamla Mazda tog vägen efter att den blev stulen, av de där från Ytterån. Det var hon som höll i trådarna när man själv trodde bilen var förlorad och ingenstans kunde bli funnen.
Och det var min mor som läste min bok som jag skrev under gymnasietiden, om mitt liv, på ett sätt som hon inte hade sett det på.
Vår relation till varandra är stark. Bandet är hårt, men hon får fan inte försvinna nu.
Hon själv har lovat att hon ska bli gammal och besvärlig, och nog för att man har tyckt att hon har varit besvärlig länge men..hon är ju inte gammal.
Ingen utav oss är gammal.
Det var min mor som många gånger kom med idéer, när det stod still i mitt eget huvud, när det gällde lösningar till Mazdan. Hon ser saker man själv inte tänker på. Ibland kunde det ju ställa till det, som till exempel när vi förra sommaren åkte ner till Borås.
Vår GPS sa att vi skulle hålla ena filen och min mor sa att vi kunde ta den andra. Min mor som delvis har bott i Borås, litade man ju på..men ack så fel vi körde.
Men sådant händer. Alla gör vi misstag.
Jag vill bara ha hem min mor, frisk.
Vilka läkarna än är där borta i Umeå..snälla..gör henne frisk!
------------------------------------
Uppdatering.
------------------------------------
Fick prata med min mor idag, söndag, på telefon. Operationen gick bra..och det måste den väl ha gjort i och med att hon var i pratbart skick, även om det bara var för en liten stund.
Dock är det inte säkert om hon kommer att kunna gå igen, så en rullstol kommer förmodligen att få bli en del i hennes och vårt liv framöver.
Men det hade ju kunnat vara värre. Så länge hon finns här bland oss så är jag nöjd, men samtidigt vill man ju såklart inte att hon ska lida heller.
Bara att ta i trä och hoppas på det bästa.
Och tack för alla värmande kommentarer förresten. Ni är för goa ni på Garaget!
Till dig i den nyare röda V70:in...FÖRLÅT! - 110724 24 juli 2011, 20:03
För någon timme sedan eller så, så gjorde jag nåt jag aldrig vill göra igen. Det var helt mitt fel, ingen annans, så det är inte ett försök detta till att skylla ifrån mig.
Fan att man begår såna misstag, efter alla dessa år med körkortet i sin hand?
Var på väg från föräldrarna och susade in mot stan för att hämta upp flickvännen från hennes jobb, och klockan hade passerat uppplockningstiden så klart jag stod på lite extra.
Närmare stan till kommer jag ikapp en norsk bil med husvagn dragandes, och långt där framme ser jag en mötande bil.
Vete fan hur jag tänkte här - eller OM jag tänkte? - men jag slänger ut bilen i mötande körbana och ger mig på en omkörning. När min huv är nånstans jämsides med husvagnens dragstång så inser min hjärna att "detta kommer inte funka", så jag ställer mig på bromsen som aldrig förr - vilket den röda V70:in ser ut att göra också.
Skamset vinkar jag till den mötande bilen som passerar i - nu - maklig takt, och tankarna snurrar runt i huvudet. Vad fan höll jag på med? VA?
Jag är bättre än så. Såna dumheter gjorde man..eller jag gjorde dem inte när jag var ung heller..men normalt sett hör det väl till det nyblivna körkortet att man gör såna dundertabbar då - och inte nu?
FY SKÄMS Lars, säger jag bara. Gör fan inte om det!
Och, som sagt, till dig i den röda V70:in. Förlåt om jag såg till att ni fick byta underkläder när ni kom hem..
SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT? - 110706 6 juli 2011, 13:53
[Tagen 110706]*Förmodligen den 7:e eller 8:e jag anmäler på samma dag..*
Jag vill läsa om bilen. Ska det då vara så otroligt jävla svårt att skriva om den??
Edit: Ja..jag lär väl få en tillsägelse för detta tilltag - ajabaja - men jag är väl den ende som förmodligen uppskattar text lika mycket som bilder, känns det ibland som.
Men. Jag får ta smällen om den kommer.
Och det är jag stolt över.
Man skall icke dräpa - 110624 24 juni 2011, 21:21
Vi kan kalla honom för Martin. Visste inte så mycket om honom innan vårt möte där ute i det tidigare morgondiset, men hade jag vetat att han skulle befinna sig på den platsen så hade man förmodligen tagit det lugnare.
Medan regnet sporadiskt piskade vindrutan, så var det den gamla visan: fönsterhissen som Berners hävdar fungerar felfritt - inte gör såfalles. Detta blir på nätterna - särskilt vid regnfall - lite av ett, kanske inte orosmoment, men ett litet störningsmoment i alla fall.
I vintras kände ju rutarrangemanget - precis i början av sträckan - för att helt sonika kollapsa och ramla ner i dörren - och sedan stanna där.
Minns att det var minusgrader och vinter, för nog fasen var det kallt att köra hela sträckan med rutan skramlandes nere i dörren..
Och med detta i bakhuvudet så gör man allt för att underlätta för fönsterrutan att helt enkelt få göra sitt jobb. Det är ju inte så avancerat, egentligen.
Den ska ner. Och så ska den upp.
Ner är oftast inga problem. Är ingen expert på just hur det hela fungerar, men ner glider rutan utan bekymmer, men när den ska upp så kan den fastna och bråka både till höger och vänster. Ofta är det listen närmast B-stolpen som bråkar. Rutan liksom hoppar ur spåret och nästan ställer sig på högkant, så det knakar när den når översta läget.
Men. Säger Berners att det inte är några fel på den så..får man väl lita på dem då.
Hursomhelst.
Efter att ha kört en runda inne i stan, några trapphus, fryshuset och sedan stadsdel Norr där jag varje dag - eller natt heter det kanske? - får man se mer och mer av mitt kommande - förmodade - tillägg till min sträcka. De tre stora hyreshus som byggs i korsningen Litsvägen/Fältjägargränd, är inget man direkt ser fram emot. Men förhoppningsvis så blir det tillägg i både arbetstid och på lönen.
Efter detta bar det ut mot Rannåsen, och hela tiden så rullar tankarna i bakhuvudet på att man ska köra så snålt det bara går.
Lyft på foten från gasen. Rulla så mycket det går. Kom upp i önskad fart så fort som möjligt i stället för att segdra. Se till att växellådan växlar till högsta så ofta som möjligt. Kör inga onödiga svängar. Surfa på gasen, helt enkelt.
Detta låter formodligen väldigt logiskt, men hur har dom tänkt när det på vissa ställen är två, tre meter mellan lådorna? Hur skall man hinna allt detta på de få metrarna..?
Rannåsen är en liten by, där man svänger in på den nedre in/utfarten, och sedan gör ett snabbt svep genom hela byn och kör ut på in/utfarten strax ovanför den nedre. Efter ungefär en tredjedel av sträckan i byn så övergår asfalteringen till grusväg, ungefär som att det ska se bra ut från de som kör på E45 och passerar. Asfalt ser ju alltid bra ut, men den är även dyrare..
Det var på väg mot Torråsen jag träffade på vår vän Martin.
Torråsen ligger ganska högt beläget. Efter att man har svängt av från E45:an och svängt upp mot byn så är det först en svacka där det alltid blir en vattensamling av olika storlekar, beroende på hur mycket regn som har fallit. Sedan blir det en bra backe uppöver innan landskapet öppnar upp sig och den lilla byn visar sig.
Men jag hann inte så långt innan olyckan var framme.
Martin var snabb, men kanske inte så genomtänkt. I sina unga år hade han inte hunnit lära sig trafikvett. Frågan är om där var något vett i hans lilla huvud över huvudtaget, eftersom han snabbt förflyttade sig från högra sidan till vänstra just som jag kom åkandes, grubblandes över fönsterhissen och bitter över vädret, midsommarmorgon och allt.
Martins fötter dansade under honom när han skyndade sig över vägen. Jag såg honom, och lättade från foten på gasen, även om jag visste att detta innebar att bränsleförbrukningen skulle fördärvas.
Men så flög fan i Martin. Kanske var han självmordsbenägen, eller helt enkelt bara korkad. För just som han hade tagit sig välbefunnen över vägen så bestämde han sig för att den högra sidan av vägkanten så mycket bättre ut.
Sagt och gjort, med dansande fötter tvärvände han och började rusa över vägen.
Jag hann inte stanna.
Det dunsade till under bilen. Det första jag tänkte på var "där mosade jag fronten", och genast sköljde känslorna av att man kände sig egoistisk, igenom ryggraden och upp i skallen. Ett liv hade just släckts.
I backspegeln låg Martin orörlig på vägen.
Många tankar rusade genom huvudet när de få tidningarna delades ut och man var på väg tillbaka samma väg. Martin låg kvar på vägen. Något blött hade formligen sprutat ut ur kroppen.
Martin var död.
Stackars vildhare. Han kommer att finnas länge i mitt minne.
Mitt första roadkill.
Förresten. Fronten klarade sig någorlunda. Blev nån spricka bara, tro det eller ej.
Bra minnen från förr - 110529 29 maj 2011, 04:23
Min barndom må ha varit hemsk vissa gånger. Att man såg farfar bli överkörd av sin egen traktor, omhändertagen av chockade anhöriga tills ambulansen kom till platsen och dödförklarad på vägen till sjukhuset - vid sex års ålder - och att vid nio års ålder förlora en vän till lågor som slukade inte bara henne, utan även hennes pappa och hela huset.
Ett hus som för övrigt brann upp - igen - för någon vecka sedan.
Saker och ting sätter sina spår. Som barn var jag rädd för en farmors bror som, efter en vända till bland annat Korea, blev alkoholist och betedde sig som ett svin. Tydligen var han vänlig som nykter men det var inget man märke av som barn. Han var man rädd för hela tiden, förmodligen på grund av första intrycket.
Men det är inte bara dåliga minnen från barndomen man går omkring och bär på.
Skolan må ha varit ett helvete att gå igenom. Treälvsskolan kommer jag alltid att förknippa med avsky, ilska, hat och förnedring. Spelar ingen roll om skolan en dag kommer att klassas som "bra" för andra, så kommer jag aldrig att se den på nåt annat sätt än såsom jag ser på den efter min tid där.
Att lärarna lät det hålla på i åtta år med all förnedring är oförlåtligt, men samtidigt var skolan lite som en bubbla i livet. Ett liv som i sin tur - då - bestod av två bubblor.
Hemma, och skolan.
Hemma var allting egentligen bra - om man bortser från min farmors bror och andra liknande skrämmande personer - och man levde i den bubblan tills man satt i taxin på morgonen och formligen flög ner till byn, i den så kallade skolskjutsen.
Skolskjutsen på den tiden bestod av en taxifirma som hade ett antal olika bilar. Dels var det 740-limousinen. Den där mörkblåa automatlådeväxlade som en lång chaufför var ansvarig för. Denne långe, allmänt ovårdade person med skjortan hängandes utanför byxorna var bestämd av sig. Lite som att han nästan avskydde barn, men kände sig tvungen att frakta dem. Och bråttom var det.
Ibland hann man inte få på sig bältet innan man var framme, och då pratar vi ändå en resa på tre och en halv kilometer av slingriga vägar ner för ett berg.
Ett humoristiskt inslag i en resa på väg hem från skolan en gång var när vi tappade avgassystemet - vilket var ganska långt eftersom det var en limousin - förmodligen på grund utav all plågsam körning föraren alltid fick bilen att utstå.
Vi barn skrattade. Han svor. Vi fortsatte att skratta.
Denne chaufför var lång, så lång att hans hår nådde upp i det vita taket. Att han hade någon sorts mörk sörja i håret, som i sin tur smetade av sig i just taket tycktes inte bekomma honom.
Den fläcken i taket tittade jag på ofta på.
Sedan var det Vanen. En stor, röd sådan med många säten och en mittengång. Denne kördes av en långhårig - han hade hästsvans - grabb som gärna satt framåtlutad över ratten, och egentligen gjorde annat än körde bil.
Ibland styrde han med knäna minns jag, vilket kanske inte var att rekommendera med tanke på att det var skolbarn i bilen. Och även här skulle det gå fort. Så fort att bilen en dag inte gick att använda. Föraren hade tydligen råkat hoppa med bilen och mer eller mindre sett till att den blev krokig.
Och så fanns där även en Mercedes, där man även kunde sitta i skuffen. Dock blev man duktigt utskälld om man råkade stänga skuffluckan på traditionellt sätt, det vill säga hårt och bestämt.
Nej, med den skulle man ta det försiktigt, för låset liksom sög åt sig luckan den sista biten. Som nån sorts rymdfärja som dockar med en rymdstation eller nåt..
Vilka minnen egentligen.
Minns tiden från när man kunde sitta på förmiddagarna i en slänt och titta på när en bonde jag hade bra kontakt med, rundbalade. För de som inte vet vad "rundbal" betyder, så kan det översättas på ren svenska att de åker runt med en maskin efter traktorn och samlar upp en lång sträng med hö, höet åker in i maskinen och blir till en stor, rund bal helt enkelt.
Detta kunde jag titta på i timtal.
Doften av det torra höet som legat till sig i några dagar, kombinerat med dofterna och surret från traktorn som envetet malde på i sakta mak.
Surret från flugorna i närheten. Solen som stod högt på himlen. Tunna strängar av moln. Till höger kunde man se fjällen i fjärran. Rakt fram, bakom åkern med traktorn, bakom skogen långt där borta - kunde man se Indalsälven som ringlade sig bortåt. Mil efter mil.
Bonden stannade ibland, och ibland kom frågan om jag inte hellre ville åka med än att titta på. Ibland tordes man inte, men oftast så hoppade man upp på - de då - höga trappstegen och satte sig vid pedalerna.
På den tiden fick man plats där, vid en liten ruta där man hade en perfekt sittplats innanför dörren, så det mesta oljudet höll sig utanför, men man hade ändå syn över det mesta man ville se som barn.
Framåt hade man framhjulet, med tillhörande hjulupphängning och stänkskärm. Snett upp till höger så hade man skopan med tillhörande lyft. Tittade man ännu högre upp så såg man ofta den där lilla lappen högst upp på avgasröret som pekade rakt upp på grund utav trycket från avgaserna.
På eftermiddagarna, närmare kvällen till, så kom mjölkbilen och dundrade in i byn. Och eftersom den oftast var så punktlig så var det lätt att följa efter den. Detta gjorde jag och kusin Linda ganska ofta, på våra cyklar.
Varför, är väl egentligen en gåta. Men det var kul. Att hinna till första gården där den stannade och se på när chauffören kopplade till slangen och började pumpa över mjölken var intressant att se på. Förmodligen till hans förtret, för efter tillräckligt många gånger så vände han sig till oss och frågade om vi inte hellre ville åka med i stället för att cykla efter.
Linda gjorde det inte - men det gjorde jag.
Mjölkbilen var så hög att chauffören fick lyfta upp mig så jag kunde ta mig in. Känslan var mäktig, ty det kändes som att vara ett par våningar upp. Minst! Sedan kom chauffören, som med vana rörelser hoppade in och satte sig till rätta i den slitna förarstolen, vred på några knappar och vred om nyckeln.
Hela mjölkbilen skakade igång. Jag kan inte ha varit mer än 10 år, men minns fortfarande känslan när en rysning gick från tårna och upp genom ryggraden och upp i huvudet.
Efter en resa genom byn till gården där den sista mjölkbonden bodde - som för övrigt var han som skjutsade mig i traktorn då och då - så fick jag även åka med hem. Vägen gick ju alldeles utanför vårt hus, och det måste ha sett underligt ut när mjölkbilen stannade utanför vårt hus och jag klev ur.
Eller klev och klev. Klättrade ur.
Cykeln förresten.
Den fick jag gå och hämta efter att glädjeruset hade lagt sig..
Några saker jag avskyr - 110523 23 maj 2011, 23:16
Att säga att man "hatar" något, är ibland alldeles för starkt för att användas i vokabuläret. Att säga att det är nåt man "avskyr", passar oftast bättre.
Detta är dock nåt som jag tycker en del missbrukar alldeles för ofta. För hur ofta är det inte man hör någon säga "jag hatar att diska", eller "jag hatar dig".
Just det serdemera hör jag dock inte så ofta. Hörde det tidigare, i mitt tidigare liv så att säga - men då kunde det även innehålla svordomar och diverse könsord.
Men det är en annan historia.
Stockholmare.
------------------
Eller snarare Stockholmsstereotypen. Den där kostymnissen som i alla lägen anser att den är viktigare än alla andra, vare sig det gäller i sängen eller i trafiken. Ja, nu har jag personligen inte varit med om en sådan i sängen, men det är inte så svårt att med lite fantasi tänka sig hur en självupptagen egoist betér sig.
Stockholmsstereotypen gör allt på språng, och jag förstår inte varför de alltid har så bråttom.
Det finns youghurt som är speciellt utformat för dessa typer. Man kan dricka den medan man går..
Prova till exempel att stå till i en rulltrappa i Stockholm. Folk idiotförklarar en medan de tränger sig förbi, i jakt på dom där extrasekunderna dom tjänar in på att springa även i rulltrapporna..
Samma gäller i trafiken.
Spelar ingen roll om man så ligger i etthundratjugo kilometer i timman på E14 där det endast råder etthundra. Efter tio sekunder så har man en svart SUV uppe i häcken, med en telefonpratandes herre med bakåtslickat hår, bakom ratten - manandes på att man skall flytta sig.
Hur tänker dom?
Rika människor.
-------------------
Denna kategori av stereotyper, faller ibland in i ovanstående kategori, beroende på hur de ser ut och vad de gör/kör.
Det är inte så mycket i själva utseendet jag avskyr, utan sättet en del förhåller sig med. Sättet där de liksom är "bättre" än alla andra, såsom Stockholmssteretypen. Kanske det är avundsjuka inombords såsom många "snillen" spekulerar, men är det nåt jag avskyr så är det sättet vissa hanterar pengar på. Eller snarare värderar dem på.
Jag är definitivt inte rik.
De pengar som jag sparar, tar tid att spara ihop till. Nu snackar vi inte dagar utan det kan ta månader att spara ihop ett par tusenlappar. Det måste prioriteras, ordnas upp. Saker säljs för att man ska ha råd med annat eller nyare.
Man springer i trapporna och tänker på dom där tusenlapparna, bara för att ibland orka med. Svetten porlar i pannan och fotfästet slinter i trappstegen på grund utav att skosulorna är våta från att man har genat över gräsmattorna utanför.
Miljoner tankar i huvudet far omkring och studsar.
Ibland är det så man känner sig som botten av stegen när man åker i alla dessa fina områden och delar ut tidningar. Folk är så rika att de har råd med fina Audis och allt vad det är, men där pengarna går in, går vettet ut.
De tycks ha så mycket rikedom, att bilarna de äger är så feta att de helt enkelt inte får plats på uppfarten. Och vart hamnar bilen parkerad då?
Nej, de orkar ju inte gå långt - plånboken är väl för tung? - så bilen blir stående precis utanför brevlådan. Deras låsbara brevlådor - som om nån är intresserad av att stjäla deras post? - och som alltid är användarvänliga åt ETT håll - deras.
Som tidningsbud är de ofta ett helvete att få upp, men de är säkert lätta att öppna från deras håll - insidan.
Fuskare.
-----------
Nu är det ett mindre ämne i och för sig, men under mina senare år i livet har jag pysslat mycket med datorer. Den jag har nu i min ägo, har jag byggt själv från ett tomt chassi till exempel.
Och till datorer hör ofta spel, och är det nåt man kan stöta på inom spelvärlden så är det dessa fuskare.
För närvarande är jag egentligen bara intresserad av ett spel. Förr var det fler, men intresset sjönk och medan vattnet rann under bron så blev det att jag fastnade för "Battlefield: Bad Company 2".
Har spelat det ganska länge nu, och så länge man hamnar på en bra server och i ett bra lag så kan det vara riktigt intressant - till flickvännens förtret.
Men så kommer dessa fuskare in i bilden.
Det finns olika sorter utav dem. Antingen de som utnyttjar det andra lagets underläge och helt enkelt invarderar det andra lagets bas så de inte tar sig nånstans, förutom att springa in i dödens käftar.
Eller så finns det dessa som tar till program - nåt jag personen aldrig har förstått mig på - och helt enkelt blir överlägsna i att sikta och träffa. Gärna genom väggar eller varför inte genom berg?
Och ikväll var det inte en bättre kväll. Dock med en liten twist på det hela..
Även fast laget jag var i, låg i djupt underläge och bara hade en flagga - eller ingen bra många gånger - så var kanske halva vårt lag i det andra lagets bas och härjade.
Varför då, undrar man ju, när vi ändå höll på att förlora?
Och det finns fuskare i andra lägen än i spel. Folk som till exempel lagar något på en bil och helt enkelt fuskar med att montera riktigt. Detta märks sedan av nästa ägare av bilen, vilket kan antingen bli väldigt dyrt för nästa ägare, eller bara väldigt tråkigt.
Ett sidospår på detta är dessutom kategorin "lurendrejare", men den historien orkar jag inte berätta om vad jag tycker.
Inte idag i alla fall.
Trött humor - 110512 12 maj 2011, 06:18
Kan ha att göra med att jag är trött, men jisses vad jag skrattade.
http://www.retardo.dk/videos.php?id=612