Blogg
Det är ingen hemlighet - 120531 31 maj 2012, 19:02
"..I didnt do it for the money,...I did it for the cars. Gleaming in Marina Blue, SunFire Yellow, Marlboro Red,....begging to be plucked. And i'd do it.
I'd boost her,and just blaaast to Plam Springs, instantly feeling better about being me.."
- Memphis Raines, "Gone in sixty seconds"
Jag är född 1985. Så min ålder, som är ringa för vissa men mycket för andra, kan ni räkna ut själva. Det jag vet är att jag egentligen missade Grupp B-eran.
Den där man sen fick läsa sig till om. Den tiden man fick se på bild i historieböcker, eller eventuellt se något klipp på någon sportkanal, eller varför inte på något VHS-band som var lånat från någon som en gång hade lånat det av någon, som visade tillbakablickar om svunna tider. Tider där bilarna blev starkare och starkare, och där det i stort sett stod mellan två eller tre märken.
Audi, Peugeot eller Lancia.
Audin för mig var det självklara valet. Ljudet av den där femcylindriga, turboladdade, eldsprutande, i grunden vita bilen med till synes vingar stickandes ut ur karossen, avgjorde mitt val. Det var den som var mest intressant.
Inget illa mot Peugeot eller Lancia, men Audin hade karaktären jag eftersökte i mina intressen. Den var vild. Den var läcker. Det var de andra också i och för sig, men Peugeoten höll på att ta livet av Ari Vatanen, 1985 och Lancian tog livet av Henri Toivonen, 1986. Ett år som definivt tog död på Grupp B för övrigt.
Jag var därför för ung för att över huvudtaget ha sett en Grupp B-bil, i sitt naturliga tillstånd. På tvären, ilsket skrikande, flåsande, flämtande, eldsprutande, på tajta grusvägar och hukandes i tajta asfaltsnålar.
När jag växte upp hade Grupp A puffats fram, en klass som nästan ansågs vara ett skämt jämfört med Grupp B. Bilarna var mer standardlika. Hade begränsat med hästkrafter och plötsligt tittade knappt kända märken fram med sina skapelser. Rover var ett exempel.
En bil som dock fångade mitt intresse var Subaru Legacyn. Legacyn var den första Subaru startade sin rallysatsning med, innan de gick över till den lite mindre och lämpligare Imprezan. Kanske var det bilen, eller snarare kanske det var föraren som fick upp mitt intresse för Subaru.
Föraren var en ung Colin McRae.
Stilen, som inte gick att beskriva mer än att den var vild och galen - vilket ofta resulterade i eskapader ute i vildmarken i stället för körning på vägarna för Colin och hans kartläsare - fick mig att öppna ögonen för Rallysporten.
Colin, som verkligen satsade allt på ett kort medans andra förare valde att köra på säkerhet, blev en underhållare. En publikmagnet. Och när publiken kom, och hans teknik blev finslipad, så kom även dom efterlängtade priserna.
Redan när Subaru släppte sin blåa GT, med mastodontvinge på bakluckan, guldfärgade fälgar, stora runda dimljus i fronten, karmlösa dörrar, konstant fyrhjulsdrift och över 200 turboladdade hästkrafter - så var jag såld. Jag ville ha en.
Än idag, vill jag ha en. Och kommer förmodligen alltid att vilja ha en. Faktum är att jag ringde på en hel del annonser ett tag, men prioriteringarna såg till att det helt enkelt inte har rullat in en Subaru i mitt garage - ännu.
Under mina senare år under uppväxten - läs tonåren - blev jag serdemera bekant med en lustig filur som heter Daniel. Daniel är en av dom trevligaste vänner jag än idag har kvar. Lite egen, men vem är inte det..
Honom träffade jag egentligen av en slump, då jag var hemma hos en vän som hette Olov - boende i samma samhälle - och Daniel kom förbi på sin förmodligen trimmade moped.
Vi började prata och ja..vänskapen var ett faktum.
Grejen med Daniel - vilket jag försöker komma till - är att han inte bara i stort sett väckte mitt vilande intresse för Volvo 240 till liv - han fick mig dessutom att gilla BMW.
En dag, då på den tiden när jag fortfarande bodde hemma, så kom han förbi hemma hos mig, med sitt senaste köp. En 1991:as diamantsvart, BMW 535. Den såg kanske inte så mycket ut till världen, och enligt tidigare ägare så hade den haft nåt lätt vattenläckage men Daniel köpte den någorlunda billigt och det dröjde inte länge innan man ofta mötte honom på vägarna.
Och, jag vet inte riktigt hur han lyckades, men jag gillade verkligen den bilen. Jag gillade ljudet från den tre och en halvlitriga sexan, det där dova mullret. Jag gillade känslan att sjunka ner i de lite hårdare men ack så bekväma stolarna.
Och den gick som en dröm. Det spann om bakdäcken, trots dess till synes oerhörda bredder.
Daniel visade för mig, hur man endast med vridet kunde spinna med bakhjulen. Han rullade ut på asfalten och demonstrerade styrkan i motorn, genom att ställa sig på bromspedalen och genast började bakhjulen att tugga mot asfalten. Minns synen än idag, hur många år sedan det nu än är.
Jag gillade fronten på bilen. Den såg lite elak ut, med den där läppen och de runda lyktorna. Njurarna var lackade svarta, och inte lika uppträdande som gissningsvis..original?
En senare bekantskap i livet - Larse - fick mig på senare tid att även gilla en modell som hette E30. En mindre BMW, men fortfarande med de där kvalitéerna jag gillade.
Ungefär samma bekväma stolar. Ungefär samma layout på instrumentbrädan. Samma rödorangea instrumentbelysning, och de där stora, tydliga mätarna. Bakändan gav jag kanske inte så mycket för, men efter att ha sett bilder på en mörk E30 med angeleyesringar i fronten - så var jag såld på en sådan.
Skulle ha en. Men, en viss Volvo 240 med förgasarturbo kom i min väg..
Andra bilar som senare i livet har intresserat mig är till exempel, Saab 9-3 Turbo X, även kallad för "Black Turbo". Bara det sistnämnda ger mig ett rus som får nackhåren att resa sig..
Tidigare erfarenheter av Saab är modeller som till exempel Og900s, en icketurbo som min bror då ägde. Personligen tyckte jag att den gick väldigt fint på vägen, och det faktum att han körde ifrån mig på E45:an - eller 45:an som den då hette innan det blev en Europaväg - då jag rattade min Honda Civic med 1.5-litersmotorn, och tappert försökte ta mig förbi honom i en uppförsbacke - fick mig väl redan då att bilda mig en hemlig, positiv uppfattning om Saab.
På senare tid skaffade han sig en 9-3 2.0T, som jag personligen tyckte att den gick som ett strykjärn på vägen.
Att den dessutom hade den giftigaste fronten på marknaden i mitt tycke, gjorde mycket på det personliga intrycket.
Att då Saab kommer ut med en fyrhjulsdriven 9-3, som de döper till Black Turbo, i hyllning till en tidigare modell - fick i alla fall mig att tro att de var på väg åt rätt håll. Den hade ju allt!
I displayen stod det "Ready for take-off" innan man slog på tändningen. Den hade den rätta fronten, som dessutom var mörkare än de andra frontarna (någon får rätta mig om jag har fel för nu skriver jag bara ur minnet), och den hade fyrhjulsdrift från svenska Haldex, kombinerat med en turboladdad V6:a.
En drömbil i mitt tycke..även om bensinkontot inte hade tyckt detsamma..
Andra uppenbara drömbilar är till exempel Nissan Skyline GT-R. Vid R33:ans kaross hade Skyline-konceptet funnit sin form, och när R34:an kom ut så trodde i alla fall jag att den inte kunde bli läckrare. De runda baklyktorna. De diskreta kjolarna. Den diskreta fronten. Karossen, som original, lika gärna hade kunnat vara vilken bil som helst i ett parkeringsgarage, men ändå ruvade på något inombords som kunde skrämma många sportbilar på vilken bana som helst.
En så kallad sleeper i mina ögon.
Många håller säkert inte med och säger nu att den senaste GT-R:en är mycket finare, men jag vet faktiskt inte hur jag står i den frågan själv ännu.
Tror intresset för den får vara ett litet tag. Nog för att jag gillar den såklart - gillar den massor! - men det får gro lite grand i bakhuvudet så länge.
Lustigt nog så var det inte förrän filmen "2 Fast 2 Furious" kom ut, förrän jag fick upp intresset för R34:an. Personligen hade jag lika gärna kunnat sett den bilen utan de blåa ränderna och vingen baktill dock..men alla är vi olika, haha.
Toyota Supra MKIV är ju tal om ämnet, en annan favorit som jag fick upp intresset för när urfadern till Fast-filmerna; "The Fast and the Furious" kom ut i försäljningshyllorna. En film som jag inte fann intressant på varken bioaffischen eller de trailar som cirkulerade länge på Tv, inför biopremiären.
Men Det var Daniel som tipsade mig om filmen, och ihärdigt tjatade om att jag skulle se den. Minns att jag köpte den på VHS och..ja.
Resten är historia.
Never ending story? - 120524 24 maj 2012, 00:48
Blir ett kort inlägg detta, som är riktat till alla teknik och redigeringsintresserade där ute. Vet nog att ni existerar, för det är mycket intressanta klipp som kommer upp dagligen på Garaget.org.
Det jag eftersöker med denna blogg - gör ingen tråd om det för det känns onödigt - är helt enkelt ett vettigt och fungerade redigeringsprogram för PC.
"Skaffa" Mac", säger en del säkert nu, men då kontrar jag med att jag under skoltiden förmodligen var och varannan dag var beredd att kasta ut en och annan Mac-dator genom fönstret, så det alternativet går, såkallat, fetbort.
Tidigare har jag använt mig av en tidig version av Adobe Premiere Pro, vilket fungerade alldeles utmärkt tills den dagen jag gick över från DV till GoProkamerans .Mp4.
Med min version av Adobe, så får jag i stället bara upp att det är ett format det inte kan hantera.
Så. Hur gör ni duktiga redigerare som uppenbart kör med GoPro-teknik, och ändå får upp filmer kors och tvärs?
Tips är välkommet, eftersom jag själv vill fortsätta finslipa mina kunskaper inom filmredigering och dess skapande.
Tror inte jag är ensam om att vilja fortsätta i "Crazy Asses doing Östersund-andan", med galna påhitt, intressanta bilspektakel och andra motoriserade handlingar..
Money for Nothing - 120513 13 maj 2012, 03:05
Jag minns att Mazdan, i all sin prakt och värdighet, brukade stå parkerad med bakänden mot gungställningen vi hade på den tiden.
Gungställningen var som nästan på baksidan av vår gård, eller snarare snett bakom huset så att säga, insmälld mellan en stor buske vars grenverk räckte ovanför taket på huset, och en stor mäktig björk, vars form påminde om ett stort Y, eftersom den någon gång under sin livstid hade börjat växa på två kanter, en bit upp.
Vår gård var då liksom nu, placerad i en lätt lutning, där platsen för gungställningen visserligen var platt, men längre fram i stället började slutta nedåt.
Mazdan var alltid parkerad där det var platt, men den lilla orangea framläppen var alltid i början av där det precis avtog från att vara platt, till att det började slutta nedåt.
Detta fick bilen att ibland se ut som en liten vakthund, där bredvid huset. Vaktandes, väntandes, med själva kroppen liggandes platt och nosen vakandes över vidderna.
Anledningen till denna parkering, var inte på grund utav min brors - som då ägde bilen på den tiden - oavkortade kärlek till fordonet, som en gång i tiden hade ägts av vår då nyss avlidne farfar Emanuel.
Nej, anledningen var att generatorn antingen helt enkelt sjöng på sista versen så att säga, eller så var det för att generatorn helt enkelt inte orkade med den stereoanläggning som efter att min bror hade ärvt den, snabbt hade infunnit sig i bilen.
En stereoanläggning, som jag minns svalde CD-skivor. Skivor som man skulle vara fruktansvärt rädd om, för de kunde lätt repas. I hatthyllan var det uppskuret och nedtryckt "sexnior", och bak i det lilla bagageutrymmet så var där en hejdundrande baslåda.
Varenda gång vi skulle ta en tur med bilen - när jag funderar efter så undrar jag ens om min bror då ens hade körkort? - så var det en speciell procedur. Här var det inte tal om att bara vrida på nyckeln och åka i väg.
Nej. Min bror parkerade sig i förarsätet och gjorde något mystiskt som jag inte förstod mig på då - nu så här i efterhand så kan jag gissa mig till att han lade ur växeln, vred nyckeln till tändningsläget och såg till att rattlåset hoppade ur, samt eventuellt gav lite choke - för att sedan ropa till mig att han var "klar".
Då började jag trycka på bakifrån. Ja..på bilen alltså.
Fördelen med att det var en Mazda 323 från 1979, var att det var en sådan liten och kompakt bil. Därför vägde den inte så mycket. Parkerade man dessutom på rätt plats så var det till och med för mig, som då var ungefär åtta år gammal - relativt enkelt att få bilen i rullning.
Bilen rullade i sakta mak iväg nedför gården. Ibland snavade man och var nära att slå i ansiktet/näsan/pannan i till exempel den kromade, men redan tillbucklade kofångaren, men oftast sprang man efter medans bilen ryckte till, som att den vaknade ur en mänsklig sömn och sedan hostade igång.
Ibland ville den inte på första försöket, så man fick vara snabb som attan att springa efter och fortsätta putta på så att min bror kunde fortsätta att styra ut bilen på vägen, där lutningen tilltog och nya startförsök kunde ges.
Väl igång, så fick man antingen springa ikapp, eller vänta på att han kom tillbaka och plockade upp 'en. Dörren tycktes lång varenda gång den öppnades. De är alltid längre när det är tredörrars, men när man var i den åldern så tyckte man de var extra stora.
Lukten av - vad jag kallade för "farfar" men som egentligen var svart läderimitation? - spred sig i näsborrarna när man gled ner i den någorlunda skålade stolen.
Sedan gasade vi hostandes och aningen oroligt i väg, alltid i stort sett på samma runda.
Vägen runt byn. Den ingen annan egentligen åker på..bortsett från en eller annan traktor eller liknande..
"Now look at them yo-yo's that's the way you do it
You play the guitar on the MTV
That ain't workin' that's the way you do it
Money for nothin' and chicks for free
Now that ain't workin' that's the way you do it
Lemme tell ya them guys ain't dumb
Maybe get a blister on your little finger
Maybe get a blister on your thumb"
Vi lyssnade ofta på introt till låten "Money for Nothing", med Dire Straits. Det var så läckert. Basen dundrade där bak och vi kände oss jättehäftiga när vi rullade fram i vår..eller ja. Det var ju min bror Anders bil men..jag kände mig lite delaktig också i den.
"We gotta install microwave ovens
Custom kitchen deliveries
We gotta move these refrigerators
We gotta move these color TV's"
Jag förstod ingenting av texten, och nu när man lustigt nog kollar upp den på internet så säger den mig inte så himla mycket nu heller, även fast jag kan engelska någorlunda bra.
Men då, liksom nu, spelade det ingen roll om man kunde den eller inte. Man sjöng med i alla fall!
Det var där på rallyvägen - den kallades så då och nu fortfarande eftersom det årligen förekommer mindre rallytävlingar på den - som jag fick frågan om jag ville provköra Mazdan. En fullkomlig omöjlighet tycktes det vara. Jag? Köra?
Men jag minns att jag satt där bakom ratten - nådde precis till pedalerna om jag satt absolut längst fram på sätet - som för den delen var framskjutet längst fram - och liksom tittade mellan ratten och instrumentbrädan så att jag såg lite grand av vägen, och jag minns att jag tänkte "det kan gå.".
Ungefär femtioelva kärringstopp senare så kom vi sakta i rullning. Med en pirrig gasfot nästan planterad i golvet så hoppade vi först fram, tills jag fick upp foten och ja, det blev lite stabilare.
"Ska vi prova lägga i tvåan", frågade min bror.
"Hur gör vi det då", frågade jag förundrat.
Jag minns då inte hur vi gjorde, om jag nådde växelspaken eller inte, men tvåan kom i efter att jag hade blivit ombedd att släppa på gasen och trycka ner kopplingspedalen. Detta gjorde jag dock så länge att vi nästan blev stillastående..men vips så var vi i med tvåans växel och plötsligt började det gå fortare.
"Kanske vi ska stanna då", säger min bror. Anar jag nervositet från hans sida?
"Hur gör man det då", undrar jag och känner att i alla fall jag blir nervös.
Efter lite instruktioner så blev det ett abrupt stopp, då jag helt enkelt ställde mig - mer eller mindre - på både kopplingspedalen och bromspedalen, så att vi tvärstannade. Av det tvära rycket så gled foten av kopplingspedalen, och motorn gav upp ett par våldsamma ryck innan den stannade. Kärringstopp, även kallat.
Men. Jag hade kört bil. Jag hade kört bil!
Stolta åkte vi sedan hemåt, med musiken spelandes för fullt.
"I shoulda' learned to play the guitar
I shoulda' learned to play them drums
Look at that mama, she got it stickin' in the camera
Man we could have some fun
And he's up there, what's that ? Hawaiian noises ?
Bangin' on the bongos like a chimpanzee
That ain't workin' that's the way you do it
Get your money for nothin' get your chicks for free"
Fett azzå - 120505 5 maj 2012, 20:26
La fetaste zvängen back in som' days, när mee och några poolz var ute och gled i hoodet men vi körde fett fel sooo det var bara att fetta på ut till vänster och lägga helt om och fyrhjulsdriften worked supernajz så skiten bara flög..
Alltså det här går inte. Jag kan verkligen inte skriva som en del gör. Ni ska ha en rejäl dunk i ryggen, ni som verkligen kan skriva på det sättet.
Själv satt jag med ovanstående korta text i säkert tio minuter, och insåg att jag inte skulle komma längre.
Vad jag ville säga var att jag och ett par vänner var ute och åkte på lite skogsvägar häromdagen, och insåg på ett ställe att vi hade kört fel - läs att jag hade tagit fel väl - så det blev till att göra en vändning på första bästa ställe.
Detta ställe blev en liten gräsplätt belägen precis bredvid vägen vi färdades på, långt ute i ödemarken. Och tack vare att gräset var blött så fick fyrhjulsdriften visa sig en kort stund från sin bästa sida, då jag vred om och gasade till så skiten bokstavligt talat sprätte.
Kan dock meddela att V70:in numer är i stort behov av en tvätt..
[Tagen 120504]*..mums..*
[Tagen 120504]*..notera backspegeln till exempel..*
Klisterdekaler - 120427 27 april 2012, 22:15
När jag var yngre - läs barn/tidig ungdom - så älskade jag dessa klistermärken av olika sorter och storlekar. Minns att jag hade samlat, till synes mina "bästa" längst hela sidan av min sängstomme.
Där var klistermärken från till exempel den - då - lokala taxifirman, vars logotyp bestod av de omisskännliga konturerna av en Volvo 740/760, samt deras företagsnamn och telefonnummer.
Där var klistermärken från otaliga turer med till exempel Viking Line och deras färjor. Deras färger var då, som nu, vita och röda, och jag undrar om det inte var nåt gult med på nåt hörn också?
Jag hade klistermärken från stötdämparföretaget Koni, och klistermärken från tändstiftföretaget NGK, allt förmodligen tack vare att pappa då jobbade/hade jobbat för en biltillbehörsfirma inne i stan.
Där fanns klistermärken och dekaler från skotermärket Ski-Doo, då vi under ett tag ägde just en röd Ski-Doo Safari. Där fanns vidare klistermärken från Volvo..och så vidare.
När man tänker efter, så hade nog varenda ett av de märken som satt uppklistrade på ena sidan av sängstommen, en egen historia bakom sig. De måste ha kommit från nånstans. Någon firma, här och där. Och de hittades och det fanns intresse bakom dem, och för vad de stod för.
Kanske därför man blev arg de gånger man möblerade om i rummet och insåg att om man ställde sängen annorlunda så kunde man inte längre se klistermärkena, för dessa hamnade in mot väggen, beroende på hur man ställde sängen..
Med åren som gick, så växte man ifrån dem. Det var till och med att jag inte ville ha några dekaler alls ett tag. Mina otaliga cyklar fick i vissa fall sina bortrivna. Det skulle vara stilrent, och det tycktes det bli om det var slätt. Rent. Barskrapat.
Min första - och än idag enda - moped jag ägt i mitt liv, hade inte en enda dekal. Det enda den hade, var en liten docka framtill på flaket, fastspänd med tunna rep, och hade den varit vid liv hade den förmodligen varit vettskrämd varenda gång ägaren tog mopeden på en tur..
Min första bil, den röda Honda Civicen med en herrejössesmotor på hela nittiofyra hästkrafter, fick efter en sommar sina originaldekaler bortryckta. På bakluckan stod det "Civic" med grå text - SWISH sa det, och på någon minut var texten borttagen och bortrubbad.
Samma hände texten "Honda", samt en svart rand som följde bilen hela vägen runt kring midjan så att säga, som sedan övergick i rött när den följde kofångaren både fram och bak.
För att ha varit så pass gammal bil - årsmodell 89 - så minns jag att det inte syntes att där hade varit en list på lacken, efter att man hade använt rubbing och sedan vax efter det.
Några dekaler åkte dock på efterhand.
En var till exempel, en board på framrutan där det stod Honda. Kort och gott, i vita bokstäver. Sportigt, jajamensan.
Så här i efterhand, en väldigt saknad bil.
När jag blev med 240, den som även kallades för "Buken" - på grund utav registreringsnumret - så försvann ganska snabbt dekalerna på den också. De första som fick sätta livet till, om jag minns rätt, var dekalerna på bakluckan. Snabbt revs dem av, och sedan insåg man att limmet fortfarande satt kvar och bildade bokstäverna..
Men det var inget som lite varmluftpistol och en tunn tråd inte rådde på. Lite efterpolering efteråt och det syntes ingenting.
När man sedan bytte baklucka - till en nyare modell - så försvann även emblemen på den luckan.
Med 240:in kom i stället finessen in. Klassen, eller hur man nu ska förklara det.
Man ville att det skulle bli "stajlat", men ändå med en viss stil. Nästan så att det inte syntes.
Ett exempel är K&N-texten på vingens båda ändar, som till synes knappt syntes vid en första titt, men kunde siktas om man tittade lite närmre.
I de bakre sidorutorna så stod det Garaget.org/AirOne, lite diskret i nederkant, eftersom jag då hade nicket "AirOne".
Med detta tänker jag dock inte hävda att alla mina lösningar var av den smarta och kvicka sorten. Tvärtom. Tänker man tillbaka så var det mycket man i efterhand ångrade att man ens gav sig in på, men hey. Det är lätt att vara efterklok.
Med tiden kommer lärdom.
Det som dock förvånar mig är en av dom senaste trenderna, det vill säga "klibb-trenden". Vuxna människor som kan dekorera en framskärm med klistermärken, till den grad att lacken är helt övertäckt av dessa klistermärken.
Nåväl, alla har vi alla våra olika syn på saker och ting, och bra är väl det såklart. Hur skulle det annars se ut om alla har samma intressen och samma tycken om saker och ting?
Men. Ja.
Jag tror att mitt hjärta skulle blöda om man till exempel snubblade över en Volvo P1800 som var alldeles "nerklibbad" till exempel.
Det är svårt att ens tänka sig dom rundade linjerna. Den kanske vita, eller varför inte klarröda lacken. Dom svepade formerna med fabrikskromade kofångare, lyktramar, grillar - och en massa klistermärken ovanpå..
Men det är bara min enkla åsikt.
Elektroniska hjälpmedel - 120423 23 april 2012, 18:55
Det är inte ofta jag reagerar till den grad att jag nästintill tappar hakan när jag lyssnar på radion om nätterna när jag åker omkring i min vita Skoda med lampor på taket, men en nyhet som nästan fick mig att köra av vägen var följande;
"Bilist hamnade på rälsen på grund av GPS:en
Med den nyinköpta bilen var han på väg tillbaka till Strömsund. Men i Sveg blev det tvärstopp när han styrde efter järnvägen istället för vägen."
Att köra efter GPS kan ha sina nackdelar. Det fick en man som bor i Strömsund erfara när han var på väg från Göteborg. Strax innan Sveg sa hans GPS att han skulle ta en kortare väg vilket innebar mannen körde över järnvägsbron. Kruxet var att han sedan aldrig vek av bron utan fortsatte efter spåret.
Hela artikeln finns här; http://op.se/lanet/harjedalen/1.4638368 … -av-gps-en
Alltså. Jag förnekar inte att elektroniska hjälpmedel är bra. Tvärtom, de kan vara väldigt hjälpsamma när man väl sitter där. ABS hjälper en i vissa fall att styra undan och så vidare, men den fråga som dyker upp i mitt huvudet är; när blev hjälpmedlen så pålitliga hos människan, att människan litar så blint på dem att de glatt kör ut på ett järnvägsspår när varenda cell i kroppen egentligen borde ha skrivit "nåt känns fel här"?
Min egen erfarenhet av GPS är ringa egentligen. Dels används ibland Google Maps på telefonen, främst då en adress är svår att finna i jobbet, eller om man privat skall nånstans och man aldrig tidigare har varit dit tidigare.
Men för ett par år sedan så var vi - jag och Marika - ner till bland annat Halmstad och Göteborg, och inför resan så letade vi fram en GPS som jag hade fått från min föredetta granne, Henrik.
GPS:en var ganska gammal, och han varnade mig att kartorna i den kunde vara lite ouppdaterade.
Inga problem.
Men även om han inte hade varnat oss, så hade vi ju aldrig litat blint på den, som den gången vägen svängde mjukt vänster i en långkurva, medans GPS:en ville frakt fram, rakt ut i skogen.
Grejen var den att vägen hade dragits om. Spåren efter gamla vägen fanns fortfarande kvar, men numer mest som en igenvuxen stig rakt genom skogen.
Eller som alla nyuppkomna rondeller. Inte hade vi kört rakt över dem, bara för att GPS:en sa att det bara var att köra rakt fram?
Nej. Elektroniska hjälpmedel är som det heter; hjälpmedel. Och så tycker jag det ska fortsätta. Vi kan ha alla möjliga hjälpmedel i våra fordon, men de kommer för alltid vara något som assisterar.
Inte sköter våra sysslor.
V70:in VAR nytvättad.. - 120421 21 april 2012, 15:43
En bild säger det mesta känns det som..
[Tagen 120421]*..så var det med den tvätten när vintern knackade på dörren igen..*
Tur man har fyrhjulsdrift..
En pinne upp på stegen - 120419 19 april 2012, 18:43
Då var så plötsligt, en dag som denna, en i gänget då. Om än, lite på prov. Det är en liten, men naggande god skara med människor, och förhoppningsvis ska man lyckas bidra med något positivt till Garaget.org.
Videomoderator. Jo man tackar för förtroendet, Chrizz.
Mycket regler att hålla reda på, så jag hoppas att mina "bedömningar" tas med en axelryckning ibland, då även jag kan göra misstag.
Tips välkomnas på klipp som är helt uppåt väggarna.
Börjar för övrigt bli väldigt fint väder ute. Kanske man ska börja dra igång projektet med Mazdan på allvar?
Det är nog mig det är fel på - 120404 4 april 2012, 23:03
Jag väljer mina sidor att vara hängiven till. Att Garaget är en sådan sida, är väl kanske redan upptäckt, och att Facebook är en sida jag är mindre hängiven till, likaså.
Bland dem så kallade "vänner" jag har på Facebook - vilka av säkert sjuttio procent jag antingen träffat en gång och aldrig mer, eller så träffar jag dem i stort sett aldrig, utan mer känner till dem till ytan - så händer det ibland att det är någon eller några som har, så kallat, gett tummen upp på bilder de "gillat".
Någon gång har bilderna varit på en - eller flera olika - kvinnor som dels finns på sidan, men också på en annan sida som jag - ja jag är ju en kille - av nyfikenhet gick in på.
Sidan hette "scandalbeauties" - och medans den för vissa andra manliga ungdomar säkert är ett paradis, så förfärades i stället jag, och trodde jag hade hamnat i helvetet..
Ursäkta mig...men vad är det för jävla sida egentligen?
Och finns människorna på den sidan - i verkligheten..?
Missförstå mig inte. Jag är kille. Jag är heterosexuell. Jag tänder på kvinnor. Jag älskar kvinnor och dess oändligt läckra former av alla dess slag, men jag förfäras över att det finns kvinnor där ute i "verkligheten", vars största uppgift här i världen är att vara "snygga".
Vad är snygghet för mig egentligen? Är inte dessa snygga?
Klart dom måste vara det. De är ju fotomodeller. Deras livsuppgift är ju att vara i topptrim, att alltid vara sminkad ända ut till ögonfransspetsarna och vara drömmen för kameralinserna.
Men inte för mig.
Något som i min hjärna börjas grävas fram när jag tänker i dessa banor, är en musikvideo jag såg som yngre. Nu pratar vi på den tiden då bredband knappt existerande. Men hey - vi hade precis skaffat en dator över huvudtaget, och där enda kontakten ut ur huset var antingen via en telefon med kontakt över en landlina, eller via ett k-femtiosex modem.
Flex hette det. Ett gråblått, med en massa röda lampor som blinkade.
Musikvideon var Lambrettas låt "Creep", och att få hem den videon, som var tre minuter och fyrtioåtta sekunder lång, tog drygt en timme - plus eller minus - att få hem via nedladdningsprogrammet Kazaa.
Och grejen med den musikvideon var att Lambretta - eller Linda Sundblad som hon egentligen hette - var så mycket läckrare än alla andra uppsminkade tjejer var då, som nu.
Det är svårt att tro mig kanske, eftersom hon i videon har slitna jeans, en röd, skitig t-tröja och formligen såg nästan doppad ut i motorolja..
Men det var hennes utstrålning som tände mig. Hennes pigga ögon, och att hon verkligen såg ut att brinna för någonting annat än hennes utseende.
I musikvideon så faller en svart droppe - motorolja?- ner från vad som till synes är underredet på en bil, ner på hennes kind - och det tycks knappt bekomma henne, utan hon fortsätter att "skruva".
Hon drar till och med fingrarna genom sitt blonda hår, för att ytterliggare pressa in smutsen..
Visst. Det är fejk, men bara tanken på en sån kvinna får i alla fall mina cylindrar att gå på fulla varv.
Denna utstrålning finner man inte hos dom kvinnor, vars enda livsuppgift här i världen, är att vara just perfekt. I alla fall inte i mina ögon.
Detta påminner mig vidare om ämnet bilutställningar. Elmia är ju som bekant på gång - det har väl ingen missat, eller hur? - och nu allt vad utställningarna heter.
Årligen kommer det upp bilder på uppsminkade kvinnor som redan pinnsmala till kroppen - ja förutom att de har ett par enorma bröst då såklart - fått pressa sig ner i en ännu mindre utstyrsel, som i slutänden ändå lämnar mer till synes än vad den döljer.
Och årligen får dessa kvinnor - inhyrda såklart - kråma sig och se "sexiga" ut, medans de fotograferas av hormonstinna tonåringar och dylikt folk, medans eventuella flickvänner - beroende på humör och eventuell läggning - antingen får sura i bakgrunden, eller rent utav hjälper till med fotograferingen.
Men mig tänder dem inte.
Tvärtom. Jag skäms för dem.
Jag skäms rent utav att vara av det manliga könet ibland. Inte för att det känns som att jag betér mig som ett svin direkt, men det är mycket jag för alltid kommer att ångra från mitt tidigare liv. Från då när man helt enkelt inte visste bättre, eller förstod bättre.
Men idag, när man har en annan syn på saker och ting, och mina kontakter med många tjejkompisar - vare sig det är långvariga bekantskaper eller nya sådana - så skäms jag över hur många - många! - killar betér sig.
Det är ingen hemlighet att jag och min flickvän träffades på internet. Vi träffades via en kontaktannons, vilket på sitt sätt var ganska ironiskt med tanke på att mina föräldrar en gång i tiden träffades på samma sätt, dock via en tidning såklart.
Och kanske jag var lite rädd den gången för över tre år sedan, då när vi skulle mötas för första gången. Nervös var man väl, jo det såklart. Men också rädd, därför att jag ville inte att hon skulle vara en sådan som öppnade ett samtal med "men jába han bá..".
Vi är fortfarande ett par idag, jag och Marika. Hon är det bästa som har hänt mig, och många gånger har hon förvånat mig, denna underbara kvinna.
Hon kan skotrar bättre än mig, till att börja med. Nog för att det var länge sedan jag var någorlunda insatt egentligen, men hon kan ärligt talat skruva isär en skoter ner till chassit - vilket jag inte kan.
Sedan är hon av den typen som kvinna, vilken jag finner är intressant. Går en nagel av så skriker hon inte "AAAAAAAAH miiin nagel gick av...buuuhuuu"..i stället är det lite "skitsamma", över det hela.
Hon hjälper mig att skifta däck när det blir sommar och vinter. Hon formligen älskar att åka med och sladda på vintrarna - höll för övrigt på att skratta ihjäl sig när vi gjorde piruetter på travparkeringen - och hon är uppmuntrande, och en oerhört bra vän och ett bra stöd när det går lite hackigt i till exempel skruvandet med, vad det nu än är man skruvar med.
Och vet ni?
Hon tänder mig mer, än vilken donna som helst på den där sidan "Scandalbeauties"..
Men.
Det kanske är mig det är fel på, med tanke på alla andra som formligen älskar silikonbröst och stora rumpor, på en annars pinnsmal kropp?
Eller det kanske är mig det är fel på, när jag faktiskt hellre skulle vilja se en Lambrettakopia, från musikvideon "Creep", bredvid en bil på till exempel Elmia, iförd en röd, skitig t-shirt, slitna jeans och mer eller mindre är doppad i olja - än en sådan porraktrislookalike som inte ens vet om att hennes högklackade skor gör repor på ens lack när hon kryper upp på taket för att bättre kunna visa sina förstorade bröst..
Edit: Hittade musikvideon på youtube..
Lilla Östersund har gjort nåt ingen annan stad tycks våga göra - 120331 31 mars 2012, 19:57
Japp. Så är det. Lilla Östersund, det det för dagen rådde snålblåst och snöfall, med tilltagande blöta nerifrån - begav sig två personer ut och helt enkelt protesterade mot det höga bensinpriset.
Eller ja. Två personer och två personer..
En ko med ett plakat som fick vandra runt i rondellen utanför RaggarStatoil, och en undertecknad som gick runt och filmade spektaklet..
Någon som är intresserad av en film på det hela framöver?
[Taget 120331]*...ja vafasen..nåt ska det ju stå på protestplakatet..*
Crazy Asses doing Östersund comes again..tadadadadadadaaa..