I helgen så var jag och min polare på bandag på mantorp. Men på fredagen skulle vi hämta bilarna vi skulle köra ner med.
Två bilar och två glada ungdomar :D enkel matte, en varsin.
Jag plockar den nya Ferrari 599 GTB igen, den är ju ny, måste köras in lite :P.
Polaren tar den här gången en Ferrari 430 Scuderia.
När vi kört ut från garaget så svänger vi av på en helt ny motorvägsled, lång, rak, nyasfalterad och väldigt trafiktom :D
Vi glider på och plötsligt kommer vi in i en enormt lång TUNNEL! Den är rak, tvåfilig och tom. Fanns bara en sak att göra, jag rattar in "race"-läget på det lilla reglaget på ratten och rullar sedan upp bredvid polaren så att vi kör i bredd.
Vi tittar på varandra, räknar ner på fingrarna madens vi växlar ner till 2an båda två... sen... plattan i mattan! Tunneln fylls omedelbart med ett tvåtonigt enormt Italienskt vrål. Måste vara öronbedövande för någon utanför bilarna.
Det känns som om hela framdelen reser sig på 599an, det är ett vansinnigt tryck, man sitter som tapetserad i stolen som kramar åt runt min kropp.
Vi ligger nästan jämsides flyter bara lite fram och tillbaka, mätaren får spatt och räknar med svindlande hastighet upp den ökande hastigheten, men det finns ingen tid att ens kasta en blick på den, det man koncentrerar sig på är att hålla bilen rak i tunneln som plötsligt känns vansinnigt mycket smalare.
Det andra man håller reda på är de röda små lamporna på ratten som indikerar när jag måste växla. Varje gång jag eller polaren växlar klipper det till med en kort explosionsartad smäll när växellådorna växlar på millisekunder, det rycker bara till i bilen och sen fortsätter den i sin vansinniga acceleration.
Vi har på nolltid avverkat den långa tunneln och måste bromsa hårt för att svänga av motorvägen. Men det roliga är inte över där, nu kommer kringelkrokvägar över några ängar... jag lider i alla fall inte ;)