I December blev jag pappa till en liten kille som fick namnet Lukas. 23 år gammal är jag och min sambo är 20.

Detta var inget som var planerat eller något som vi ens tänkt över.
Kommer ihåg min första tanke när jag fick reda på att där bodde en liten ny familjemedlem i hennes mage...bilen. Det var ärligt min första tanke. Hade nyligen skaffat mig den bil jag har nu och spenderat massor med pengar på delar och verkligen planerat ett superbygge. Och när jag fick höra att hon var gravid så bara rann allt av mig. Jag som hade jobbat stenhårt (hade mycket skulder förr) för att kunna köpa en rolig projektbil och komma igång med min bilhobby igen.

Kan dock säga att när vi var inne på första ultraljudet så spelade inte det någon roll. Att se den lille på skärmen, med sina små små armar, ben och fingrar, det är nog bland det mest känslosamma man kan uppleva.
Att gå på alla kontroller och lyssna på hjärtljud, att handla kläder, spjälsäng och barnvagn, att känna han sparka när man gått och lagt sig, och att finnas där som stöd för sin sambo när hon tycker det är tungt...det är något som jag aldrig trodde skulle vara så roligt och extremt spännande som det verkligen var.

Sen när han väl var ute så var man så lycklig. Lycklig över att allt gått bra och han frisk och kry. Och lycklig över att väntan var över.

Nu sitter jag här. snart 4 månader senare. Lillkillen ligger och sover och pappa kan pusta ut lite innan han ska till jobbet.
Planerar nu att verkligen bygga ihop bilen som jag vill ha den. Har inhandlat massvis med delar osv.

Jag må inte ha all den tid och alla de pengar jag hade tidigare för att bygga min bil.

Men vad spelar det för roll? För när allting kommer omkring så är familjen det finaste och viktigaste jag har i mitt liv! Bilen blir säkert klar någon gång,