Så sitter man likadant i år igen. Väntar och väntar och väntar och väntar. Räknar ner dagarna till första "outing" och undrar om man överhuvudtaget klarar av att bromsa, växla och svänga på en gång som man gjorde förra året. Självförtroendet som blivit dämpat under vintern blir bara sämre fastän man hunnit avverka både fler och snabbare gokartvarv än föregående vinter. Jag tycker att för varje minut som går efter att man har tävlat på riktigt så blir man bara mer förundrad över vad som pågick förra året. Det är då man måste stänga av omvärlden ett tag och mentalt spänna fast sig i racerbilen och sticka ut och ta några varv. För då kommer allt tillbaka, allt man har memorerat och allt man lärt sig att tänka på. Skarven i asfalten precis innan bromspunkten, på bromsen och vikten lägger sig tungt på framhjulen, en lätt vridning på högerfoten för att matcha motorvarvet och i med tvåan. Bakänden som dansar lätt och sedan turn-in och gas, snabbt och bestämt, men samtidigt mjukt och fint som en golden retriever. Sedan "feeding feeding" på gasen när man söker maximalt fäst ända till spjället är helt öppet. Tjohoo, jag kan, jag kan. Men det kräver visst lite tankemöda och förmågan att visualisera, som det heter. "Jag kan köra, jag är inte kass." hade säkert Stig-Helmer sagt.
Så långt ok, men hur blir det med alla okända faktorer? Gulflagg och säkerhetsbilen, bensinförbrukning och depåstopp. Slump blandas med strategi och det kräver ambitiöst tankearbete och beräkningar för att täcka upp alla tänkbara hål. Tur att det finns datorer som kan hålla reda på alternativen! Men om det börjar regna? Ruta ett igen…
Steve McQueen säger i filmen Le Mans såhär: "Racing is life, everything before and after is just waiting". Tyvärr är det skrämmande sant och kanske inte odelat bra egentligen. För man blir ganska ointresserad av vad som händer i omvärlden – "Det är ju inte racing så varför skulle jag bry mig?". OS var en stor suck. Ishockeyn kanske gav en gnutta glädje - en stund. Sedan beslutar SVT att CART inte är lönsamt att sända. Istället får vi se mer stackars hundar springa i cirklar, engelska fotbollmatcher mellan lag från lägre divisioner eller dopade cyklister. F1 är en skön tröst varannan söndag i alla fall och i princip den enda anledningen till att betala TV-licensen. Vad gäller övriga världen så tycker man att den rent generellt är ganska fånig och inskränkt. "Har de inte fattat att de bara tramsar, det är ju inte racing.". Sen är det väl dags för insikten att det är man själv som är ganska inskränkt och fånig som inte är intresserad av något annat än racing. Så mycket tid, tankar och träning som man frivilligt(??) lägger ner. Racing som så många bryr sig eller vet så lite om.
Så varför står tiden stilla när vintern smyger in i landet? Jo, för att man är felkonfigurerad och inte har vett att uppskatta mycket annat än just racing. Racing är farligt för det är beroendeframkallande. För visst har man blivit nästan ett halvår äldre sedan finalen och egentligen inte "gjort någonting" eller brytt sig om något annat än racepremiären långt där borta i april? Bensin i blodet sa en raggarkung en gång, och det kan man väl komplettera med bromsdamm i benstommen, olja i vevhuset (hjärtkamrarna) och gummi i huvudet. Men jag har faktiskt funderat på ett recept; nästa vinteruppehåll kanske man måste skaffa vintersetup till sig själv…