Sitter här och plockar med sommarens bilder. Det har blivit MASSOR!
Faktum är att jag i år tagit närmare 15 000 bilder hittills. Det är mycket. Det betyder att jag börjar hitta tillbaks till LUSTEN att fotografera. Den har jag inte känt på flera år.
Det var nog bland det dummaste jag kunde göra, att satsa på att ha min hobby som yrke. Jag var fjorton år gammal när jag köpte min första systemkamera och började knäcka på lokaltidningen. Året var 1989. Det är länge sedan.
Två år på en fotoskola (foto-film/video), sedan student och vidare till nästa tidningsredaktion. Läste ett år kommunikation och media och jobbade intensivt samtidigt. Blev kvar på lokaltidningen i rätt många år, med avbrott för en vända i Stockholm där jag jobbade på en bildbyrå kring 1994 och sedan följde uppdrag som fotograf, journalist och tidvis även lokalredaktör där man ensam bevakade en hel kommun. Tjugo år gammal och ensam om att hålla reda på en hel kommun... DET var tufft. Men jag klarade det. :)
Visserligen kostade det på, privatlivet fick givetvis stå tillbaka, och det var en ständig kamp för att ha råd att hålla sig med fungerande bil och bra kamera, vilka båda krävdes för att sköta jobbet.
Efter rätt många år på olika vikariat på samma tidningsredaktion hade jag fått nog. Jag var less på att ständigt behöva prestera maximalt och bevisa att jag dög, utan att för den skull få tryggheten med en fast tjänst.
Jag tog paus från jobbet. Genom att studera. Läste en "riktig" journalistutbildning, för att även ha den formella behörigheten och inte "bara" min grundutbildning och yrkeserfarenhet. Lyckades dessutom få en lång praktik på Teknikens Värld i Stockholm och fick därmed arbeta med något annat än dagstidningsjournalistik.
Efter studierna hade jag bestämt mig för att jag INTE skulle tillbaks till min gamla arbetsgivare. Jag var trött på att bli utnyttjad hela tiden. Att slita som ett djur på vikariat efter vikariat. Att bli klappad på huvudet och kallad "lilla vän". Att bli klämd på av äldre manliga kollegor, utan att chefen sa ifrån trots att jag bad om hjälp.
Det bästa jag lärde mig på journalistutbildningen var att jag skulle kräva att tas på allvar.
Sökte mig därför till en konkurrent i stället.
Även där blev det vikariat. Först på ena orten, sedan på andra. Det var just när "multireportrar" började bli modernt, alltså en person som både fotograferar, skriver och gör layouten. Och det var ju så jag jobbat i flera år redan, så de jublade och tog emot mig med öppna armar.
Försökte återigen ge ALLT, för att de skulle se att jag var värd en fast tjänst, med schemalagda arbetstider och rätt till semester. För att kunna planera en framtid, för att få rätt att låna till en bostad och kunna hålla mig med en bra bil som jag kunde lita på.
Tyvärr hände det dramatiska saker i privatlivet i det här skedet, och det hela slutade med att min kropp rasade samman. Det var i januari år 2000, drygt tio år efter att jag börjat arbeta på tidningarna.
Sedan dess har jag fått kämpa. Med en dysfunktionell kropp och en ekonomi som kärvat på grund av sjukpenning som övergick i en ännu lägre sjukersättning. Har man varit sjuk länge nog beräknas sjukersättningen inte på lönen man hade, utan på den sjukpenning man fått... Då blir det inte många kronor kvar. Lägg till en tuff separation också, det var hösten 2007, för snart två år sedan.
Jag har dock tagit mig igenom. Detta och mycket annat har jag stoppat i mitt bagage och släpat på. Men de sista åren har jag slutat släpa på allt, och i stället börjat packa upp, sortera och slänga och bara spara sånt jag VILL spara på. Diverse övergrepp, nedvärderande kommentarer, hån, hot och krav har jag försökt vädra ur och kasta bort.
Den stukade självkänslan har jag envist pysslat om och försökt få att växa. Och det har lönat sig. "Jag, mitt, mig, på mitt vis, när jag vill. Ta ingen skit." Med det som motto har jag börjat strukturera upp ett liv där jag har ett värde igen. Inte bara för det jag gör, utan för den jag ÄR.
Annat jag börjat samla på är människor som ger mer än de tar, och som inte kräver mer än jag kan ge. Jag ger gärna, det är inte det. Men jag har inte "råd" att ge hur mycket som helst utan att få något tillbaka. Och nu har jag hittat människor som lever upp till det. Som fungerar som jag. Som ger när de kan och tar emot när jag ger, utan att TA utan lov. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er! :)
Vart vill jag komma med det här? Jag vet faktiskt inte. Jag trodde jag skulle blogga om sommarens skånesemester, men så blev det inte. Det här bubblade upp i stället.
Och lusten till bilderna! :) Det är härligt att återfinna den igen, den har varit borta i så många år.
Att faktiskt nå en punkt där jag känner att jag vill satsa något på mig själv igen, att värdera mig själv högt nog att ge mig en ny kamera... DET är stort! :D Det innebär att jag börjar hitta mitt egenvärde igen, och även ger mig det erkännandet. Jag älskar att fotografera. Det här är något jag behärskar och en roll jag trivs i, även om jag får göra det på helt andra villkor än en frisk och arbetsför person.
Just nu brottas jag med att finansiera dessa satsningar, flera månadsinkomster rakt ner i kameraväskan. För vad? För att tillfredsställa min lust att fotografera och återge mig min yrkestrygghet?
Det är fantastiskt att få positiv respons på bilderna. Det är roligt att känna att "Ja, jag KAN det här". Det är smickrande att människor ber om att få använda mina bilder i sina gallerier. En del frågar inte ens, utan norpar helt sonika bilderna utan att ens fråga.
Det är smickrande att komma ut på en träff eller ett event och mötas av folk som säger "Åh, är DU här, kom, du måste plåta min bil!" Det är också smickrande att de sedan frågar efter bilderna och är förväntansfulla. Det är smickrande också att de vill använda mina bilder.
MEN alla dessa investeringar, all utrustning, allt arbete, all tid som måste tas från annat. Hälsan tvingar mig ju hela tiden att välja och välja bort, saker som hygien, vård av mitt hem, egna behov prioriteras bort alltför lätt. Jag måste ständigt påminna mig själv om att jag är värd bättre och egentligen borde jag ju lägga fotograferandet och allt kringarbete åt sidan och ägna mig åt saker som gynnar MIG i stället.
För till slut står jag ju ändå där, efter uppåt tjugo-trettio timmars jobb med ett event och med ett antal uppladdade bilder. En hög med positiva kommentarer som stärker självkänslan och ett antal personer som vill använda mina bilder. Det är ju positivt och bra.
Men vad svarar man på det? "Visst, kul att du gillar dem, varsågod"?
Jag kan inte äta ett tack, även om jag gärna skulle vilja ge bort mina bilder.
Och idag har jag i en forumtråd lärt mig att alltför många tycker att bilder, det är något folk förväntas producera gratis, för att det är roligt, och att vem som helst bör få ta för sig av dessa. Det innebär att jag alltså ska inse att det jag gör inte har något som helst värde...?
Det rimmar illa med det arbete jag lagt ner på att bygga upp mitt egenvärde och hitta min självkänsla.
Och nej, jag försöker faktiskt inte vara ogin. Jag försöker bara överleva och få en vettig balans på tillvaron.
...nu vet jag inte längre vad jag ska skriva eller hur jag ska hantera alla tankar som uppstod, men tydligen ville de blogga sig i alla fall. Tur jag är ett viljelöst kolli som vänligt tillhandahåller en uppsättning fingrar som mitt medvetande kan använda till det... :)
Kramar / Ellen :)