Jag har åkt motorcykel förut, oja, många gånger. Trodde jag. Men nej, uppenbarligen inte. Igår var första gånger jag verkligen åkte motorcykel, PÅ RIKTIGT.
Jag fick åka en Ninja ZX-10R med tillhörande Jonas (TCG). Och för er som inte förstår innebörden av Ninja och denna beteckning kan jag säga att det är ett riktigt jäkla monster, 1000 kubikare – mördarmaskin!
Och som sagt, jag TRODDE ju att jag åkt motorcykel förr så det här skulle bli piece of cake.
Då ska jag säga er att jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Dödsångest är en väldigt bra beskrivning.
Jag höll mig krampaktigt fast när han drog på och i mitt huvud snurrade tankarna, ”jag vill inte dö nu!”. Jag fick tårar i ögonen och skrek för full hals ”Stanna, sakta ner för helvete, STANNA!!!”.
För varje litet krön lättade man och det kändes som jag skulle åka av, det var fruktansvärt.
Efter första stoppet berättade jag om min nära-döden-uppelvelse och Jonas skrattade och sa, ”Men Marre, jag har ju inte börjat gasa än!”. Å herregud, tänkte jag, jag kommer verkligen inte överleva detta.
Sen bar det av igen. Varje sväng vi närmade oss blev en ångest, vi kom alldeles för fort in i varje kurva, enligt mig ”jagkommerattdöjagkommerattdöjagkommeratdö”. Och jag försökte förgäves att luta mig åt motsatta håll från Jonas för att inte hojen skulle luta. Detta fick jag ju höra vid stopp nummer två. ”Marre, du måste följa med i svängarna.” ”Nej, då dör jag!” ”Ju mer du lutar dig åt andra hållet desto mer får jag luta hojen. När fotpinnarna börjar skrapa i, DÅ lutar vi ganska mycket, nu svänger vi ju bara”.
Sagt och gjort, upp igen. Denna gången kom jag på en lysande idé! JAG BLUNDAR! Jag kramade det hårdaste jag kunde och blundade, oh va det kändes i magen, jag gnydde likt en hund. Om jag inte ser när jag ska dö känns ångesten inte lika mycket måste jag säga. Visst smygtittade jag med ena ögat på raksträckorna lite då och då men så fort vi närmade oss en kurva var det bara att blunda stenhårt och hoppas på det bästa.
Sen var han ju bara tvungen att gå upp på bakhjulet också, herregud, det är sånt här som gör en tacksam för livet.
På vägen hem var det mörkt och jag var riktigt trött. Motorns ljud blev sövande och jag somnade till en stund, jag var riktigt lugn, det var väl dödsångesten som började släppa.
Jonas är jätteduktig på att köra, men han är galen!
TCG = Totalt Crazy Grabb
Farlig leksak!
Jag på Ninjan
