I söndags var det dags för första tävlingen för Hirani och mig efter att ha varit borta från distansen i ett år. Men jag började lätt, startade en Clear Round klass på 50 km bara för att kunna ta det lugnt och känna efter hur hon kändes :)
Lite nervös var man ju i 2a veterinärgrinden och i slutbesiktningen men det såg hur bra ut som helst och vi klarade våra 50 km godkända :)
Känns riktigt skönt, för man har ju varit lite orolig för hur stark senan hunnit bli efter skadan, men tror inte det är någon fara så länge man inte går för fort fram, en sena tar lång tid att stärkas upp igen så det gäller att ha tålamod och inte ha för bråttom, men visst är det svårt när man har en bra häst med kapacitet att gå hur långt som helst, vinnarskallen blir lätt lite otålig men samtidigt vill man ju ha en häst som håller, så jag var rätt nöjd med att jag hade hållit en snitthastighet på 11 km/h :)


Ryttarrapporten


Vid första groomingstället på sträcka 1


På väg in i första Vet.grinden efter 30 km


Ekipaget :)

Men det var vid ett tillfälle under ritten som jag trodde det skulle gå käpprätt åt helvete.
Första kilometern efter start gick i skogen, och eftersom Hirani inte klarar att gå efter någon (hon har den största vinnarskallen en häst kan ha typ!) så gick jag ut först och ledde min grupp. Det gick hur bra som helst, tills vi kom ut på första grusvägen och två bakom mig bestämde sig för att galoppera om mig.... och Hirani blev helt galen!!! Hon ville ju inte släppa förbi och ju mer jag kämpade med att hålla igen henne dessto längre blev mina tyglar, fleecevantar och nylontyglar utan pluppar på funkar inge vidare!!!
Till slut var jag tvungen att ge efter på hållningen för att kunna ta nytt tag och vira in händerna i tyglarna så jag kunde få något grepp, då såg hon sin chans och drog, full makaron framåt och på bara ett par sekunder hade vi passerat de som nyss hade galopperat om mig, men Hirani ville inte stanna för det, och när jag väl hade fått grepp om tyglarna igen och började ta i henne hände absolut ingenting, hon gick för fullt och jag kände paniken komma krypandes, det är ingen behaglig känsla man får när det går sådär fort utan att man har kontroll.. vägen var som tur va ganska lång och rak och 800 m längre fram såg jag Karin, Gun och Gunilla (som startade i tävlingsklassen 50km) som ställde sig i en klunga mitt på vägen för att hjälpa mig. De hörde mig komma dundrandes och gjorde vad de kunde för att hjälpa. Jag är jävligt tacksam att de gjorde det för mycket riktigt saktade Hirani in och stannade när hon kom fram till dem, för mig lyssnade hon inte på för 5 öre, hon ville bara vara först o vinna.

Men tror ni de där tjejerna som galopperat om mig saktade ner när de passerade mig, Karin, Gunilla och Gun? Nej, de bara fortsatte galoppera på och förbi oss trots att våra hästar va oroliga och vimsade runt. Gunillas Billy gick nästan ner sig i diket för att han inte visste vart han skulle ta vägen när de kom farande. Så jävla hänsynslöst så jag vet inte vad!!! Man blir så förbannad!!!
Om de hade tagit det lugnt förbi mig eller saktat ner när de såg och hörde att jag fick problem hade det där aldrig hänt, man gör inte på det där sättet, kan ju hända allvarliga olyckor om man inte visar hänsyn till andra medryttare!!!

Nej så nu är det slut med att starta samtidigt som alla andra, hedan efter kommer jag alltid att starta 5 min efter alla andra, minst! För när jag gjort det har jag aldrig haft några problem att hålla henne, då har hon lagom hunnit coola ner sig tills man kommit ifatt resten och sen har allt gått hur bra som helst.

Nu är nästa tävling inplanerad den 24e April, Björkviksritten utanför Katrineholm. Förhoppningsvis går det bättre än förra året, för det var på den ritten hon drog på sig sin skada... men jag är positiv, ska bara ta det lugnt och satsa på att ta oss runt. Det är att segra det med! :)