Hade någon sagt åt mig att jag kunde flyga ensam den 31 oktober 2010 hade jag kastat mig ut från det högsta huset jag hittat och lyckats flyga - så bra fungerade mitt liv just då.
Allt gick dit jag ville. Varje andetag gjorde mig lycklig. Oktober hade just visat att allt det jag önskar ur livet var på väg att lösa sig. Oktober innehöll stora mängder kärlek, stora mängder framtidstro och ett hopp att allt skulle lösa sig med umgänget med min dotter.
Sen kom November.
Och sen rasade allt.
Det började med strul med känslorna, sen skulle jag den 8e på samtal med socialen. Samtalet där jag såg att vi skulle lösa problemen mellan oss för vår dotter. Bara vi och två helt oberoende personer som skulle övervaka vårt samtal.
Och där kom det stora slaget. Hon kom inte. Hon vägrade prata med mig, utan ville att vi talade med soc var och en för sig, då hon var rädd för mig. Allt hopp om en lösning rann bort från mig, tillsammans med all glädje jag sett innan.
Tog mig samman, bet ihop och tvingade mig att visa att jag mådde bra utåt. Det gick till dess att jag behövde stötta en annan människa. När jag sedan kom hem till min mor och såg min brorsdotter stappla omkring fanns ingen botten i hur jag kände det. Det fanns verkligen inget hopp.
Den natten spenderades i fosterställning för att sedan ringa vårdcentralen vid 1510. Fick en telefontid 1540, de ringe 1535 och jag fick en läkartid 1545 - gick ut från läkaren 1610. Ibland fungerar Svensk sjukvård.
Efter det har jag varit ett kolli. Men nu ser jag hoppet igen. Jag kan resa mig och känna att jag får må bra. Jag ser hoppet i att det kan gå bra i tinget den 8e.
Och jag mår jävligt bra av att skriva ner detta och trycka på publicera - och då visa alla de som säger att jag delar med mig för mycket av mitt liv ett långfinger. För att styra mig ska mitt hjärta sluta slå, först den dagen blir jag tyst.
Nu kör vi folk.
Nu är det December. Snart kommer julens magi. Magin som får de mest bittra fiender att bli vänner.
Nu kör vi. =)