Man räknar till de tidningar man skall ha med sig, tar ett djupt andetag och tar sig ur bilen. Snubblar nästan på isen man glömde bort så fort man satte sig och åkte till nästa anhalt.
I hissen - om där finns en hiss förstås - hinner man läsa framsidorna. Vissa är intressanta, andra inte. Många tidningar bryr jag mig inte ens om. Förstår inte varför folk läser dem.

Ned för trapporna. Trappstegen känns hårda under kängorna. På vintern är kängor ett måste, även om där är många trapphus man ska in i. Har provat lågskor på vintern men det är ingen höjdare. Petar ner en tidning i ett dörrinkast och redan innan man nått det andra så har man med tummen och pekfingret, lirkat fram nästa tidning. Allt i en snabb och harmonisk symfoni av fingerfärdighet. Jag har det i huvudet. Oftast.
Om jag kan koncentrera mig.

Inatt var det inte en sådan natt. Tankarna snurrar i huvudet. Det liksom bråkar i huvudet på mig. Tillräckligt för att jag skulle förvirra mig på vad en hel gata heter. Vet ju att den heter Tunstigen, men likt förbannat så trodde jag för en sekund eller två att jag var på Drevstigen.
I trapporna var man nära att missa flera tidningar.
Allt pågrund av bråket.

Mitt liv är så otroligt bra, att måhända det är så att jag helt enkelt - innerst inne - inte tror på det. Jag kan skriva det - tydligen - för nu gör jag det: mitt liv är helt enkelt underbart.
Men ändå bråkas det i min kropp. Röster i huvudet skriker, och hjärtat bankar oroligt, när jag trappsteg för trappsteg, i mörkret sköter mitt jobb.

Grejen är den att jag helt enkelt inte står ut, stundtals med mitt öde; att aldrig ens få chansen att ta lastbilskörkort. Allt på grund av synen. Synen! Jag som ser bättre än många andra, med två ögon! Jag har inte berättat för Marika om detta, men den senaste tiden så har det pågått ett krig i mitt hjärta. Ett hårt sådant, där jag knappt vet vad jag ska ta mig till snart.
Det gör så otroligt ont.

Inte hjälper det, när man på nätterna möter alla dessa ekipage på vägarna. Dessa så otroligt vackra, fyrkantiga, långa skapelser, med hundratals lampor. Den ene läckrare och välljudande än den andre.
Jag blir galen!

Ännu fånigare känns det, när det nu börjar bli så poppulärt med 3D-Tv, och 3D-bio. Visst. Det låter spännande, men det är inget jag kan uppleva för glasögonen är till för de med syn på båda ögonen..got the point?

Det lustiga är att jag har så mycket att se fram emot i livet ändå. Och jag vet om det. Jag vet verkligen om det. Mazdan kommer - om allt går vägen - att få ny färg på sig i sommar. Fälgarna skall renoveras. Ja listan är så lång att den knappast kommer vara ifylld denna sommar. Kanske inte ens sommaren efter.
Och V70:in ska man inte ens börja prata om. Alla planer som finns för den, är även dom så stora att det kommer ta lång tid.

Och kärleken blomstrar. Två år har gått, och vi är fortfarande lika kära i varandra. Och så kommer det förmodligen att förbli, för vi är lika tokiga båda två. Lika knäppa, och lika underbara. Fast hon är lite bättre.

Bara jag kunde få kontroll på mina inre känslor för allt som snurrar omkring i tankebanorna, så kanske man även börja andas också.