Här sitter jag på min trapp och känner vår luften.
Lyssnar på alla 740isar som kör runder här och burnar.
Jag känner mig ensam
När jag var runt 15-16 hade inte jag så många vänner med bil intresse, ingen alls så man brydde sig knappt.
Idag är jag snart 25år och har fortfarande inte så många bilintresserad vänner. Jo, förlåt, här igenom har man några st, men inga man umgås med eller pratar i tele.
Ibland får man ett sms och så men liksom inget mer.
Utav de jag pratar i telefon med så de flesta killar.
Killar som har tjejer eller är singlar. Men såna som e intresserad av lastbilar och dylikt.
När jag kommer hem ibland så sitter ofta två tjejer på just denna trappen jag sitter på nu och dom har alltid så roligt ihop. Dom skrattar, berättar hemlisar, dom festar, sjunger och skojar.
När jag ser/hör dom så kan jag känna e stick i hjärtat.
Jag e avundsjuk!
Jag har aldrig i hela mitt liv haft en sån vänskap med en tjej. Aldrig haft en tjejvän som man kan dela intresse, tankar, diskutioner, bilar, hästar, livet med.
Har en tjej kompis, hon är gift och om jag ska vara ärlig så är vi bara vänner när det gäller henne. Har dock aldrig sett henne som min bästa vän, även om jag har hjälpt henne igenom massa skit och svåra tider.
Åter till dessa tjejer jag är så avundsjuk på.
Jag önskar jag hade en sån vän, eller vänner?
På den skolan jag gick på i Helsingborg 7-9an så var vi nästan bara tjejer i klassen, nägon enstaka kille.
De flesta bildade "gäng" där var ett tjej "gäng" som jag verkligen ville vara med, dom lät mig vara med men inte på det sättet som dom var, om ni förstår?
Dom mobba aldrig mig men dom prata knappt med mig.
Dom hade tjej kvällar ihop, olika små sovpartyn och så.
Jag ville vara en i gänget, men kände mig mest som ett 5hjul.
Nu har jag mest killkompisar, underbara vänner, eller ja, beror väl på hur man ser det?
Niklas räknar jag ju som en av mina vänner, men jag vet med fakta att han har oxå känslor för mig, vilket jag inte känner något för honom på det sättet.
De andra som pratar med mig, pratar med mig i hemlighet för deras tjejer blir svartsjuka,
andra som inte har tjejer pratar med mig för att dom tror dom kan komma innan för mina trosor.
Flörta kan väl alla göra ? Det gör jag med.
Men var går gränsen?
Jag sitter hemma varje kväll/helg/dag/natt för jag inte har några vänner.
Så nu har jag sagt det och det kändes tungt.
Vad gör jag för fel?
Är det för jag vågar säga ifrån?
För att jag inte blir beroende av någon?
Att jag är ärlig och säger vad jag tycker?
Är jag tråkig? Är jag för hispig? Är jag för nervös?
Är jag för ful? Är jag för söt? Luktar jag illa? Luktar jag gott?
Är jag en dålig människa? Ljuger jag för folk? Går det inte att lita på mig?
Jag har granskat mig själv så många gånger och det ända jag kommer fram till är att jag är en snäll, omtänksam, trevlig, ful men ändå söt, har en personlighet som ingen annan har, jag är rolig, det vet jag att jag e ibland, men jag kanske blir för mycket?
Men det tar tid innan man kommer in till den här tjejen.
Ibörjan kan jag vara sprallig, vilket många här som har träfffat mig vet, att jag knappt står stilla när dom pratar med mig när jag jobbar.
Jag är en pålitlig tjej, och jag ställer fan i mej upp ialla väder.
Så jag blir avundsjuk när jag ser tjejer som är vänner och umgås som dom gör.
Alltid haft lättare för killar, men jag har alltid varit avundsjuk på de tjejer som verkligen har hittat varandra.
Jag hade tyckt de var skit kul att ha en tjejpolare som man kunde åkt på träffar med och bollat ideer med och så.
Träffa en kille med för ett tag sen som jag fattade känslor för, och han ville ändra mig totalt. Men jag är den jag är.
Detta det ni får, ta det eller skit i det.
Skönt och skriva av sig, här e det ingen som kan kommentera ändå!
Sov gott med er!
Kramar
J
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet