Känner mig så äkligt deprimerad och värdelös.
Tror att detta är 2a kvällen som jag kommer tjuta mig till sömns. Hela mitt liv är i ett enda stort kaos, vet inte vart jag ska börja för att reparera det.
Det är fan i mig ingen dans på rosor direkt snarare taggtråd. Känns som om jag håller på att vittra sönder. Förmodligen kan jag börja repa mig när jag fått tag på ett jobb så jag kan flytta så jag slipper höra hur värdelös jag är varje dag utav min så kallade familj.
Jag vill inget hellre än att flytta härifrån!
Har suttit och funderat sedan igår att nästa gång jag åker på roadtrip så återvänder jag inte hem, stannar dit jag åker. Blir antingen Gävle, Uppsala eller Sthlm.
Ibland funderar jag på om det inte vore bättre att någon kidnappa mig, så jag försvann från detta liv här i Mariestad. Fast de säger ju att man inte kan kidnappa en frivillig, men vad vet jag? Jag orkar inte bry mig längre.
Har fan aldrig känt mig så jävla ensam som jag gjort det senaste förutom i lördags på fyllan, har aldrig haft så roligt och festat så länge och haft så många killar som vart på mig under en och samma kväll.
Det gör man mer än gärna om med rätt sällskap så klart gärna fler nya personer. Skita i vart man hamnar ta itu med det dagen efter (fast jag är glad över att jag neka till allt utom bara rent och skärt hångel).
Jag har sådan beslutsångest men jag vet att jag kommer välja sthlm sista helgen i Maj, det är enda helgen min underbara vän kan. Trots att det är både Crusing och Bilträff i Mariestad den dagen såg jag förut. Det lockar något så djävulskt att stanna kvar men får kika i forumet och kolla om det finns något runt sthlm då och dra med seastian på det :)
Saknar tiden för 2 år sen med honom, synd man inte kan spola tillbaka tiden. Vad glad jag var då, sällan deprimerad, träffade min lilla Mia den sommaren med. Nybliven singel var man då också och det var mitt livs bästa beslut någonsin. Men kan ju säga att innan den lyckliga tiden gick man igenom blod, svett och tårar var och varannan dag. Hade inte så mycket problem med bilen den tiden då heller.
Nu vill jag bara bli av med den, hoppas på att det som var på väg att ske dagen innan någon backa in i min bil, händer igen på samma plats.
Jag vet jag är fan inte klok som sitter eller snarare ligger och tänker såhär men kan inte rå för det, dör det gör jag inte, haha inte i 50 :P
Ont lär det göra oja men jag får en ny bil.
Alltså jag har så sjukt mycket tankar och funderingar som jag inte vet vart jag ska göra av dom. Förmodligen låter jag de ligga i bägaren tills den blir så full så full att den rinner över. Då släpper allt, hela min värld rasar för ett par veckor men sen är det lugnt igen.
Hade jag kunnat så hade jag satt mig i bilen och kört tills alla mina bekymmer försvann.. alltså hela natten och förmodligen större delen av morgondagen med. Åka och väcka Bjacke i uppsala och sen följa med honom när han jobbar.. vad som helst är bättre än som det ser ut i dags läget.
Jag saknar att sitta bakom ratten på en tradare, saknar det så grymt! 6 månader sen nu och ju längre man är ifrån det desto värre blir det, tyvärr. Fy Fan får sån jävla ångest. Att det ska vara så jävla svårt att få ett jobb.
Jag har förvisso en idé om att sätta ett tryck på bakrutan med namn och nummer och fråga om de söker en chafför så är det bara att slå en pling. Så jävla synd att det finns så sjukt många oseriösa som ringer för andra sakers skull istället.
Har en till idé men skulle behöva en lastbil för att kunna ta lite kort och sätta ihop till ett specifikt cv som verkligen sticker ut i mängden! Men jag har ingen lastbil :(
Jag tycker att min pappa kan köpa en så man kan åka och hämta spånbalar, havre och gud fan vet allt själv. Vi är ju trots allt 2 i denna familjen som har CE.. Tihi bara en som har ADR :P Me!
Helt fullkomligt trist personligt inlägg.. är bara tvungen att skriva av mig.
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet