Nu när alla planer jag haft går emot mig (som vanligt) så får jag fan i mig hoppas på att inget går i vägen för Power Meet! Jag har längtat så in i det blå skåpet efter Västerås igen.
Alltså jag vet inte om någon har så mycket otur som jag har? Känns ibland som om jag är the only one med all otur. Eller så är det ödet som ställer mitt liv på ända, hur blir man av med en bil som inte verkar vilja bli av med sin ägare som lessnat?
Ibland blir jag bara så jävla trött, trött på allt, trött på livet, trött på att vara otursförföljd och framförallt trött på mig själv!
Som de säger efter regn kommer solsken men det måste gälla alla andra för det gäller då fan inte mig! Kan inte jag få lite tur någon gång? Eller krävs det att jag slutar drömma och slutar planera och är spontan? Mer spontan än vad jag ibland är?
Visst hatälskar jag mitt kräk till bil men ibland önskar jag att jag hade haft en annan bil som stod på mig. Snart går jag till banken och hör med dom.. men kommer bli nekad om oturen följer mig dit också, vilket jag är säker på att den gör.
Jag vill ha en ny bil, ett nytt jobb, ett nytt liv i en ny stad, är det för mycket begärt? Lära känna fler människor av min sort, bilfolket alltså. Se hur det går till på andra håll i landet, är ju så ruggigt segt här måste jag säga med precis allt.