Jag tänkte i detta inlägg sammanfatta min tid på sjukhus denna vecka (ons-sön).
Detta eftersom det kan finnas någon, bland vänner och bekanta, som är nyfiken och jag vill att ni ska slippa fråga (jag vill gärna slippa frågas också ;D)
Ons:
Kommer till sjukhuset i Lund vid 11 på förmiddagen. Blir installerad i mitt rum, som lyckligtvis var ett enkelrum igen. TV och elektriskt ställbar säng, jävligt glassigt. Kändes inte särskilt glassigt första stunden dock. Kändes som att jag hellre hade gått och slitit ut ryggen på Bergendahls, eller precis vad som helst, som inte var att ligga i den sängen och vänta på något besked. Min mamma var där tills det började kvällna. Större delen av dagen sov jag i min säng, med kläder på, ovanpå överkast och allt. Tiden går fort då. Jag vaknade lagom till kvällsmat, och den var god!!! Det var nån kokt fiskfilé med ägg&persiljesås och potatis. Jag gillar fisk.
Det är så jag kommer ihåg onsdagen när jag bara hastigt tänker tillbaka på den. Men jag vet att jag träffade narkosläkaren, inför operationen, så han fick ställa lite frågor. Det var en sjukt trevlig kille detdär. Vi bestämde bland annat att jag inte skulle ta något lugnande innan operationen, om det inte var kris. Jag vill inte stoppa i mig en massa otyg i onödan.
Sen kom det en sköterska och gav mig 2 uppsättningar sjukhuskläder (typ nattlinne+kalsonger) och 2 uppsättningar "dundertvålen Allan". Typ som bokhyllan Ivar. Den här tvålen skulle jag duscha med på kvällen och morgonen därpå, för att vara ren i operationssalen. Den slet tydligen bort hudceller och allt så man blev mycket ren! Fick ha bomull i öronen för den kunde tydligen göra dem lite irriterade om den råkade ramla in där. Jag fick inte skrubba i ansiktet heller, för det kunde göra ansiktet mycket irriterat! Man ska vara glad när man rullar in på operation. (med denna information torde det stå solklart att man inte fick lov att ha med mobilen in på operation. den var för smutsig.)
Strax efter klockan 21 rökte jag min sista cigg innan operationen och kröp till kojs. 07.55 torsdag hade jag min tid.
Tors:
Blev väckt klockan 6 och fick frukost: 16 tabletter kortison upplösta i hutlöst lite vatten (som att dricka saltlösning), 1 omeprazol, 1 jättestor antibiotikatablett (engångskur för att ta bort baciller. väldigt uppmärksammad och påpekad biverkning: färgar urin rött)
Sen fick man ju ta sin dunderdusch igen förstås... Sen hände inte så mycket annat än att jag låg i sängen och väntade på att klockan skulle slå. När den väl gjorde det kom det in 2 sköterskor och sa typ "då var det dags" och sen rullade de iväg sängen till hissarna. Ja jag slapp alltså att gå. När vi kom in på operationsavdelningen så blev alla väggar gjorda av vitt kakel istället, och alla människor var grönklädda. De lyfte över mig på operationsbordet, med en stor jävla kran i taket och sen rullade de iväg mig genom nån korridor. Nu kanske det här låter som en väldigt ensam och opersonlig upplevelse, men det är bara för att jag utelämnar detaljer som alla de gånger man blir frågad om det går bra osv. Det kändes väldigt tryggt och som att man var i goda händer. Det kändes väldigt rutinmässigt alltihop. Sen rullar man in i ett rum som var mycket större och ljusare än jag trodde att det skulle vara. Narkosläkaren man träffade dagen innan kommer in och säger hej. Sen blir man stucken i armen. Sen säger narkosläkaren "nu ger jag dig lite smärtstillande och muskelavslappnande" "okej" säger jag. Där händer väl ungefär det häftigaste som hände ons-sön. Det han sprutade in, kändes direkt. Först blev jag lite rädd och försökte liksom kämpa emot det genom att spänna hela kroppen och andas jättetungt. Sen kände jag hur skönt det var att bara slappna av. Det sa jag också men jag tror inte det var nån som hörde. Det var när en sköterska höll en syrgasmask över näsan på mig och frågade om "det" gick bra som jag faktiskt sa detta: Det är jätteskönt. Det är det sista jag minns att jag tänkte eller försökte säga. Trots att jag tog i allt vad jag kunde med rösten, så hörde jag det knappt själv. 1 sekund senare öppnar jag ögonen igen och ligger på uppvakning. Det första jag tänkte var "Mamma hade rätt, det känns inte att man har sovit i flera timmar" och det var väl ungefär så jag kände också. Jag tittade på klockan och såg att jag varit väck i 4 timmar, men för 1 sekund sen skulle jag precis bli opererad. Så där låg jag i ett par timmar och vädrade bort narkosen, halvsov, sov, pratade lite med pappa när han kom och sen rullade de upp mig på rummet igen. Där sov jag vidare några timmar till, för att sedan ligga resten av kvällen. Jag mådde inte precis dåligt, men jag var inte pigg...
Fre:
En hel massa sängliggande. Min yngsta storasyster och hennes man kom och hälsade på tillsammans med mamma. Fick lite filmer och ett spel till mitt PSP. Jag lyckades iallafall ta mig upp och duscha av kroppen så jag inte skulle vara så ofräsch bland alla gäster. Jag låg nog mest i sängen och nickade åt vad de sa. De fick gå ner i entrén och fika utan mig, jag var inte sugen på något då. Först framåt kvällen kunde mamma gå ner till pressbyrån och köpa ett korvbröd till mig som jag åt. Det var ett gott korvbröd.
Jag hade kännt mig yr och konstig hela dagen, det hade jag klargjort varenda gång sköterskorna frågade hur det var med mig. Dessutom upptäcktes att mina ögon inte blivit "normala" igen, utan det var snarare tal om försämring. Det var tänkt att operationen skulle dels ge prover och dels tryckavlasta, och därmed lindra symptomen, men det verkade ju inte ha fungerat. Nu ville inte pupillerna sluta sig för ljus och jag skelade fortfarande. Detta vållade en del ståhej, för det gick ju inte att bara bortse ifrån det här! Rättså sent blev det bestämt att vätsketrycket i mitt huvud skulle kontrolleras med ultraljud. Så ungefär 12 på natten kommer en läkare och en sköterska in med en apparat och ska kolla min skalle. Jag hörde ljuden från skallen, i högtalaren på apparaten och det sa mig ju förstås ingenting. Men när man ligger där och är så trött, så tänkte iallafall jag att det lät som vindar på månen (jag vet att det aldrig blåser på månen). Men så låter vätsketryck i huvudet (tycker jag). Mitt tryck var bra. Jag fick lugnt återgå till sömnen.
Lör:
Jag var på benen direkt på morgonen för att inte nån sköterska skulle börja bekymra sig. Hämtade frukost själv tillochmed. Trött och snurrig var jag, trots en god natts sömn. Min äldsta syster kom och hälsade på, hade pannkakor med sig (trevligt) och avlöstes senare av min far. Lördagen går jag ut utanför sjukhuset för första gången efter operationen, en gång med min syster och en gång med far. Jag röker 1 cigg vid båda tillfällene, första och andra sen onsdagen, båda smakar vidrigt. Vi återvänder till rummet då jag finner det alltför ansträngande att vara uppe på benen. Jag känner mig kass och har mina tvivel på att operationen gick så lyckat som man tidigare trott.
Att må dåligt 2 dagar efter en narkos är inget konstigt, får jag veta av en läkare senare denna dag, nej inte ens 1 vecka är något konstigt, men eftersom min operation hade varit av hjärnan, var det kanske skäl i att dubbelkolla ändå.
Så för att gå till botten med mina symptom, röntgades min hjärna på lördagen. DÅ hittade man nåt. Lite, lite (ja de sa lite 2 gånger) luft har kommit in i skallen under operationen. Det gör att jag känner mig yr och konstig, men det försvinner av sig självt. Ah. Bara för att jag blev undersökt under dagen, så ville de att jag stannade över natten. Fan också...
Sön:
Frukost, få recept, packa, åka hem, äta, vila, klappa hund.
Kommande vecka:
"Stygnen" jag har i huvet ska bort nån gång i veckan. De skickade med en tång från Lund... De har klamrat ihop huvet och det känns som rättså rejäla grejor när jag känner på plåstret. Jag tror att de har klamrat fast benbiten de sågade väck när de skulle in. Det borde de ju ha gjort. Hur som helst är det inget jag ser fram emot =P. Men det kanske man kan filma =D!
Nu kommer jag på hur många detaljer som helst som jag missat, men det går ju inte att få med 5 hela dagar i ett blogginlägg. Nätterna har jag nog inte sagt så mycket om, och det hände alltid nåt. Någon natt efter operationen blev jag väckt en gång varannan timme och lyst i ögonen med en ficklampa, för att kontrollera pupillerna som envisades med att inte funka korrekt. Jag fick också tala om hur jag mådde (= jag fick inte ha huvudvärk eller må jätteilla). Det har förstås hänt lite "småsaker" också, som jag tror lämpar sig bättre som en "rolig historia" nån kväll då vi sitter och snackar skit. Det hoppas jag det blir tid till innan jag ska åka in igen. Vet inte när det blir eller hur lång tid det tar den gången.
Där gick de in =)
Helikopterplattan syntes bra från mitt fönster. Kom aldrig nån helikopter =(
Utsikten från mitt rum. Lund må vara en djävla håla men det är rätt vackert på kvällen.
Operationsfrukosten. Kortisonlösning till höger.