Nu ska jag förtälja vad som hände mig och en kamrat i afton.
Vi körde ut med min vinterbil, en volvo 740GL av 88 års modell (precis som författaren av denna blogg), för att sladda rundor i den nyfallna snön. Vi hade varit ute i ett par timmar och busat på varenda snöbelagd gata i byn, även villakvarter och dylikt. Det var ju sen afton så det fick betraktas som tämligen riskfritt då barnen ska till skolan och de vuxna ska till jobbet. Då fick vi idén att vi skulle in och brövla lite på skolan för låg- och mellanstadie, i orten som vi bor i. Vi tänkte att det kunde både roa oss och barnen som fick en massa hjulspår att leka i dagen därpå. Efter en stunds brövlande fick min kamrat idén att vi skulle köra upp i en sån här stor sandlåda, med rutschkanor och dylikt, för att sprätta upp ett par rejäla spår i sanden. Det var en sådan här sandlåda med stockar som avskärmning, stora hala djävlar. Sagt och gjort, jag brände över stock (ingen sten) och ut i sandlådan och trampade gasen genom golvet nästan. Sen tog det stopp för det var ett sånt här cykelställ i andra ändan. Nu låter det som att sandlådan var gigantisk men det var den alltså inte, den kan väl ha varit 10x10 meter eller något sådant. Jag har inte världens bästa ögonmått. Då skulle man ju vända där förstås, och det blev lite knivigare än vad man kanske hade tänkt sig, eftersom där stod en massa lekdon (rutschkanor och dylikt som tidigare nämnt) som man inte ville köra in i. Så efter några försök till vändning så sätter sig min 740 med bakhjulen i ett hål som jag (eller den, hur man nu ser på det) nyss sprätt upp, och det var tydligen bekvämt för han ville sitta kvar där. Så inte riktigt medveten om vad det var som hände, satte jag den djupare och djupare i sanden. Min kamrats tonfall ändrades från glatt till skitglatt med ett svagt inslag av chock "Nej! Vi sitter!".
Mitt i historian vill jag berätta att när jag var 15 år körde jag trimmad moped av märket Motorhispania och modell Furia. Min fader sa nogsamt åt mig att jag absolut inte fick vara inne och köra på denna skolas område, eftersom det sedan länge varit väldigt förbjudet för allmänheten att framföra motorfordon där inne. Det blev tydligen ett djävulens liv varenda gång något sådant uppdagades. Det gjorde jag ju ändå ibland, men jag var ju 15, vilket är en god anledning till att hitta på dumheter, och det var ju bara en moped. Ingen gör en stor affär av en moped.
Nu var ju läget något annorlunda. Det stod en volvo 740 i en helt uppspekad sandlåda, nersprätt till kineserna, ja den var banne mig lika låg som min bmw m3. Helvete, minst sagt. Vad skulle vi göra? Ringa en vän såklart, men klockan var cirka 12 på kvällskvisten och i stort sett alla vi känner skulle upp och jobba dagen därpå. Jag började ringa runt i telefonboken och till slut var där en som svarade! Denne mycket gode kamrat brukar vanligtvis stiga upp i ottan för att gå till sitt både mentalt och fysiskt krävande arbete, men steg utan brövel upp ur sin säng, klädde på sig och gav sig ut i vintervädret.
Med kamrat nummer 3 adderad i ekvationen, körde vi hem till kamraten som var med från början (kamrat 2) för att hämta en bogserlina. Den satte vi sedan fast i min 740 och i kamrat 3s automobil, för att helt enkelt dra loss min bil. Detta visade sig, till mitt stora förtret, helt omöjligt. Hans bil bara slirade på den hala, snöiga asfalten och min 740 rubbade sig inte ur fläcken.
Läget såg vid detta laget förtvivlat ut. Vad skulle vi göra när det inte gick att bogsera loss den? Där var dessutom väldigt ont om plats för den bogserande bilen. I min hjärna skenade händelseförloppet: Skolan börjar imorgon. Det står en volvo 740 med sand upp till instegslisterna i en sandlåda. Vad fan tycker lärare/rektor om det? De kunde ju klart tycka att det var helfestligt för ungarna att ha en riktig bil i sandlådan att leka med. Det kunde ju också bli så att de bara ringde der Polizei. Det sista verkade mest troligt i min hjärna just då. Mina bilar är registerade på min fader. Jag fick inte ens köra moped på skolan för honom. Jag kunde se tidningsrubrikerna framför mig: "Övergiven bil hittad på xxxxx skola!" "Polisen utesluter inte att fordonet kan vara stulet. Ägaren är en medelålders man hemmahörande i orten." Ja ett slag funderade jag på att anmäla bilen stulen för att kunna frånsäga mig allt ansvar, men det var inte heller en vidare smidig plan. Jag hade ångest så jag kunde kräkas nästan. Jag stod och tittade på bilen och tänkte ungefär "varför skulle detta hända?! jag har ju inte gjort nåt elakt! det är ju så vansinnigt enkelt. om man bara kunde lyfta upp röven och flytta 30 cm åt sidan så är ju problemet löst. kan inte den helige anden eller nåt kommer ner från himlen och lyfta ur biljäveln ur sandlådan?!". Jag var så desperat så att jag faktiskt vid ett tillfälle föreslog att vi 3 starka karlar skulle lyfta bakändan ur hålorna.
Så vad skulle vi göra nu då?! En traktor hade kunnat dra loss den, säger kamrat 2. Var fan får vi tag i en traktor halv 1 på natten då? Nu råkade det vara så att jag har gått på låg- och mellanstadiet på denna skola vi var på och i min klass gick en kille som jag inte har sett sen just låg- och mellanstadiet. Men vi visste var han bor. Han har en traktor på garageuppfarten. Härligt, vi har inte setts på typ 9 år "tjenaa, minns du mig? får vi låna din traktor?". Vad för alternativ bjöds det? Vi körde hem till honom. Jag ringde på dörren ca 12-15 gånger, men det var stendött. Ingen öppnade. Vi fick packa oss hem till kamrat 2 så att kamrat 3 kunde, efter tappra försök, köra hem och sova igen. Då kom jag på att min faders BMW 523 touring väger mer än kamrat 3s bil. Vi kunde göra ett frest med den också. Så vi tog kamrat 2s lille bil och for upp till min bostad och hämtade min fars bil, 2 flaskor varmvatten (för att smälta snön där vi skulle dra med bogserbilen), 2 plankor (att lägga under bakhjulen på min 740) och en spade (för att gräva fram hjulen på min 740). Jag visste inte riktigt hur jag kände mig, eftersom detta var ett väldigt seriöst försök som mycket väl kunde lyckas, men om det misslyckades så skulle det ju innebära att det var ganska hopplöst.
Vi kom ner till sandlådan och grävde fram bakhjulen, bankade in plankorna under hjulen och försökte igen men inte fan kom Sture. Ja så kom jag på att vi glömde ju smälta snön med vattnet så vi gjorde det och gjorde ett nytt försök och tamigfan så rörde den på sig! Men det gick inte att köra längre fram med bogserbilen pga staket, byggnad och cykelställ alla på vardera sidor, och 740:n satt lika hjälplöst fast i sanden. Då fick min kamrat en snilleblixt. Jag förstod inte hur han menade förrän vi satte igång och det känns svårt att förklara så att man ser det framför sig. Hur som helst drog vi fronten i sidled, så att 740:ns nos pekade åt det hållet den skulle ut och därefter var det bara att fortsätta att dra den jäveln ur sandlådan. Vi fick ha dubbla bogserlinor för att det skulle bli tillräckligt långt, så det var en djävulens tur att min far hade en lina liggandes i sin bil. En 10-tonsklump hade lyfts från mitt bröst, jag störtade ut och skakade min kamrats hand, hämtade spaden plankorna fick ligga, därefter kunde vi bekymmersfritt köra hem. Sandlådan såg ut som fan, och det var ju bara grädde på moset. Inget är ju på något vis förstört där, det ser bara ut som om någon kört fast med en bil. Man måste dela vår humor för att se det komiska i sist nämnda.
Nu kanske vissa tycker att detdär var väl inte så farligt, men för en som aldrig varit i klammeri med rättvisan, är uppväxt i en familj där ingen nånsin varit i klammeri med rättvisan och där det inte anses acceptabelt att vara detta, så var det ganska illa. Jag har inte haft så mycket ångest på många, många år och då ska man ha i åtanke att jag har en cancertumör i min hjärna som jag behandlats för i ett halvår, och ska röntgas för att se om den är kvar om 1½ vecka. Detta var djävligare än vad det någonsin varit. Jag bara önskar att jag hade haft hela förloppet på film =( men att hämta filmkamera var ungefär det sista jag tänkte på just då. Jag tror kamrat 2 tog en bild på eländet med sin mobiltelefjant.