Har varit på en tidsresa idag och ikväll. Det började när jag skulle leta rätt på några gamla kort på en av mina absolut första bilar, en NSU från 1966. Med på bilderna var min kompis Stein som dog i våras. Överhuvudtaget väckte bilderna mycket minnen från 1976 då dom togs. Jag var då 19 år och livet handlade mycket om att festa i tid och otid, föga anade jag vart festandet skulle leda mig, långt senare.
Och i kväll var jag på konsert med Kebnekajse, idoler från tonåren. Såg dom många gånger på 70-talet, även privat då dom brukade bo hos oss i Hedefors då dom spelade på Västkusten. När jag stod där ikväll var det som om jag fördes tillbaka i tiden och kroppen mindes och upprepade dansen från 1974. Känslan var densamma, med en viktig skillnad, jag var nykter.
Hedefors var på 70-talet känt som ett slags "Göteborgs Christiania" en hippieby där hasch och LSD var lika vanligt som bröd. Det var ingen som trodde att man kunde bli beroende, vi tog ju inte tjack... Att vi utöver knarket hinkade i oss alkohol i alla former var det ingen som bekymrade sig över, det var ju till och med lagligt.
När jag stod där ikväll och fördes tillbaka till tonåren lekte jag med tanken, tänk om det faktiskt vore möjligt att resa tillbaka i tiden med facit i hand och undvika alla ödesdigra misstag som ledde till åratal i misär, totalt förslavad av alkohol och drogberoende, fullständig isolering som sprutnarkoman. Sånt händer ju bara andra, tänkte jag då. Hade ingen aning om hur sjukdomen fungerar, att det inte går att ha någon kontroll över nån längre tid. Att jag själv är den siste som anar hur det är ställt.
Mycket elände och sjukdomar hade kunnat undvikas om jag hade vetat, men... jag hade ju inte varit jag.
Det är fruktansvärt tragiskt att tusentals ungdomar idag gör samma misstag och går samma ödesdigra framtid till mötes, dom som inte dör i förtid, vill säga. Jag är en av dom få utvalda som fick nåden att för snart tio år sedan hitta en gemenskap och ett program som fungerade för mig, jag har varit helnykter och drogfri sedan dess och det är en gåva, inget jag har har presterat. Jag är oerhört tacksam och stolt att tillhöra en sådan gemenskap.
Programmet (ett 12-stegs) lär mig hur man lever livet på livets villkor, saker jag skulle behövt lära mig redan som barn. Jag är rustad att möta det mesta livet har att drabba mig med, jag har massor av riktiga vänner, sådana som jag kan anförtro mig åt. Jag har det ganska bra materiellt och lever ett upplevelserikt liv. Jag har fått uppleva kärlek, även om jag fortfarande saknar en riktig livskamrat.
Men det bästa är faktiskt att jag då och då får tillfälle att möta någon, som är på väg mot eller redan fast i beroende, och på något vis lyckas förmedla ett hopp, bidra med något litet på vägen mot tillfrisknande. Det helvete jag upplevt önskar jag inte någon och att kunna hjälpa till att rädda någon därifrån är det häftigaste jag vet. Inte alls omöjligt som samhället tycks tro, när man resignerar och delar ut droger för att hålla knarkarna lugna.
Hur som helst är det nog tur att man inte kan resa tillbaka i tiden, även om mitt liv kunde varit mycket "bättre" då... Hur mycket hade jag inte missat? Då jag stod där ikväll och dansade kände jag öl-lukten omkring mig och tänkte att jag är lyckligt lottad som slipper...