I lördags jobbade jag. Slutade halv nio och fick strax innan stängning på Konsum veta att älsklingen och hans lilla mekarapa Marcus skulle äta på stan. Jag hade lunch klockan två, så jag var mer än lovligt hungrig vid åtta.

Kände inte för min mors stundom suspekta kokkonst och bad att få följa med och äta. När jag tagit mig hem, dumpat matsäcken och tagit mig vidare upp till verkstan blev det mat. Hamburgare!

Har hela min barndom inte varit speciellt förtjust i hamburgare, men de senaste två åren har jag mer och mer börjat gilla denna ytterst tvivelaktiga mat. Finns väl inget mycket godare än en 90 eller 150 grams burgare med ost, strips och bearnaise när man är (fylle)hungrig?

Inte för att jag hade druckit något starkare än en 50cl Coca-Cola i lördags... Men jag tror alla andra som kom in på Stures hade gjort det. Så många fulla fjortisar har jag inte sett på samma ställe sen... ja, det måste ha varit den där enda gången jag var in på Hullsta och kunde konstatera att det inte var nåt för mig.

Billigt blev det också, Marcus var storkarl och betalade hela kalaset. Väldigt uppskattat av min mage och plånbok. Kommer väl nåt tillfälle så får jag bjuda tillbaka.

Han fick också den helt briljanta idén att vi skulle åka till Vilhelmina. Varför vet jag inte riktigt, men när Björnta inte ville åka dit klockan elva en lördagkväll så lurade Marcus istället en av sina vänner att vi var på väg till Stockholm.

Tillbaka i Forsmo berättade jag att min parkeringslampa var svart på Nemi och det hela urartade till jag vet inte vad... Det var inget fel på lampan, men ingen parkering. Sen upptäckte de två mekarkunniga att jag bara hade helljus på höger lyse. Tyckte väl att det var lite svart när jag for upp...

Nemi fick rulla in i verkstan och felsökningen började. Mitt bidrag var att skifta mellan helljus och halvljus. Till slut upptäckte Björnta felet. Nån kabel hade hoppat ur kabelskon. Eller något sånt, ett litet skitfel var det i alla fall!

Skulle åka hem efter ett tag, men kändes inte alls vilja lämna min älskling. Jag var för trött för att orka tänka så jag vill inte riktigt veta hur jag hade varit som förare klockan ett på natten efter en jobbig dag på Konsum. Nemi fick bo kvar inne i verkstan i värmen och när vi släppt av Marcus vid kyrkan där han blev upplockad av sin tjej och svärmor åkte vi mot ett mysigt torp mitt ute i skogen.

På väg dit började jag få dubbelseende, så jag sade precis vad jag tänkte till Björnta: "Jag tror inte att du skulle vilja att jag körde i det tillstånd jag är nu."

Hade småont i knäna och vadbenen redan på lördagskvällen, men inget alarmerande. Det skulle det bli! På söndag åkte vi till verkstaden igen och jag skulle åka hem. Min kära mor ringde och jag fick en mindre kalldusch. "Hej, vi har inte mat så det räcker till dig!"

Va?! Jag är ju ändå den som äter minst i familjen! Trodde knappt mina öron, men kom på att svärmor frågat om jag skulle äta middag hos dem så jag frågade Björnta om det fanns mat så det räckte till mig. Åt en riktigt riktigt god middag, betydligt bättre än segt bogfläsk och stuvade makaroner som min familj åt.

Under middagen började mina ben göra riktigt helvetiskt ont, tog en 500 mg panodil och hoppades att den skulle hjälpa. På väg tillbaka till Forsmo höll jag evigt på att dö. Mina ben och min ena arm värkte någonting så fruktansvärt.

Åkte direkt hem och kollapsade på sängen. Tvingades ut med hunden ett par timmar senare, och den promenad som i vanliga fall tar tio minuter tog strax över 30 minuter. Har ju fel jobb för att ha ont i leder och muskler, i måndags lyckades jag vrångla till mig att få sitta i kassan så mycket som möjligt men i tisdags var det varuplock. Då var jag invalid! Idag var det kassan och i morgon är det också varuplock. Hoppas mina ben klarar det, dom har precis börjat bli bättre. I morse var dom bara ömma men faktiskt helt funktionsdugliga.