Nu när vintermörkret lägrar sig kan det vara skönt att titta tillbaka på säsongen som gick. I mitt fall blev det inte mycket av bilsäsong eftersom min Corvette stod på verkstad hela sommaren. Däremot fick jag tillfälle att prova på ett annat trevligt fordon. Jag har varit flygintresserad så länge jag kan minnas, jag hoppade fallskärm, drygt 1000 hopp mellan åren 1990 och 2003, och drabbas då och då av en stark längtan upp bland molnen. Bara att vistas i lufthavet ger mig en slags inre tillfredsställelse av andliga dimensioner. Därför har jag vid olika tillfällen tagit provlektioner i flygplan, vanliga sportflygplan och ultralätt flyg. För ett par år sedan gick jag loss ordentligt i ett sånt här plan över Gunnilse strax utanför Göteborg.
Ikarus C42
I somras dök det som sagt upp ett tillfälle att flyga igen. Rolf, en annan Corvette-ägare är även delägare i ett Sea Max ultralätt amfibieplan och vi hade länge pratat om att ta en tur men det kom alltid nåt emellan, var det inte nåt landställ som var trasigt så var vädret dåligt o.s.v. Men nu skulle det äntligen bli av, samtidigt som vi för första gången skulle besöka bil och MC träffen vid Nääs slott skulle vi göra en ståndsmässig entré genom att dimpa ner från skyn och landa i sjön och köra upp planet på land och parkera bland övriga fordon.
Rolf och hans Sea Max
Vi lyfte från ett litet gräsfält i Fjärås och satte kurs mot nordost i en båge runt kontrollområdet kring Landvetters flygplats. Vi höll oss på c:a 300 meters höjd och min uppgift som navigatör var inte helt lätt då det gällde att inte komma in på kontrollerat luftrum. Vi lyckades ändå störa flygtrafiken en gnutta genom att glömma sätta på höjdmätaren till transpondern så att övrigt flyg inte såg vilken höjd vi befann oss på. Hörde i radion hur flygledaren förklarade för ett trafikflyg att vi rörde oss väldigt långsamt och förmodligen befann oss på låg höjd. Vi kontaktade då nämnda flygledare, bad om ursäkt och slog på höjdmätaren.
Navigatören med glasögon för att läsa karta och GPS och solglasögon eftersom vi var så oerhört nära solen... ;)
Så småningom började vi närma oss målet och gjorde först en överflygning för att rekognosera om det kändes säkert att landa i den lilla delen av sjön mellan själva Nääs slott och Mellan-Nääs där träffen var. Rolf konstaterade att landa skulle inte vara något problem, däremot var han osäker på om det gick att starta nu när vi var två i planet, alltså tungt lastade. Så vi fick överge vår storstilade entré och siktade istället på Nääs fabriker, ett stenkast bort. Att landa i vatten var en ny upplevelse för mig, det lilla planet med båtskrov tog en verkligen ner i vattnet, det stänkte upp på den stora lexanhuven.
Efter ett magplask i sjön Sävelången
Vi hittade en liten sandstrand och fällde ut landstället, spanade i vattnet efter stenar och gav full gas. Höll på att köra på en stubbe väl uppe på land, jag var säker på att Rolf hade sett den men det hade han inte. Nåja, det gick bra och jag fick leta upp lite stenar att lägga bakom hjulen så att inte planet skulle rulla ut i vattnet igen. Rolf lyckades efter mycket strul med dålig täckning få kontakt med en kompis på bilträffen som kom och hämtade oss i sin Pontiac Bonneville -70.
Kan man parkera här?
Sen var det som en vanlig bil och MC-träff, ni vet. Mitt stora intresse bevisas av att jag fullkomligt uppslukad totalt glömde bort att jag hade en kamera med mig. Lyckades i alla fall hitta Nina som hade åkt hela vägen på sin lilla Suzuki 650 Savage enkom för tilldragelsen. Trevligt kaffepladder och dräglande över diverse mer eller mindre åtråvärda fordon följde som sig bör. Hemfärden var oerhört vacker med solnedgången snett framför oss, ute över havet. Jag fick passa på att ta över spaken en stund och kunde konstatera en väldigt responsiv styrning, ungefär som min gamla Lotus för att tala biltermer. Landningen på gräs var stötig och dan, som det brukar vara att landa på buckliga gräsfält.
Där borta i änden av sjön Lygnern ligger fältet.
En liten reklamvideo jag hittade på Youtube visar känslan ganska bra.