Vem bryr sig om din livssituation? Vem bryr sig om vad du gjort?
Vem bryr sig om varför du gjort det du har gjort, och sagt det du har sagt?
Vem bryr sig om var du har varigt i ditt liv? Vem bryr sig om ditt liv?
Vem bryr sig om dig!?
Är det inte så att man ska se till personen du är IDAG!? Och allt du gjort, sagt,
vart, ditt liv, om dig och din livsstil. Ska man inte se till ditt goda?
Till din personligthet? Inte bry sig om det som har vart och varigt...
Du är den du är idag på grund av allt du sagt och gjort, allt du inte gjorde kanske var menat.
Om du inte kan bli älskad för den du är idag, den du kanske kommer att bil.
Vem är då denna människa att dömma? Varför skulle inte du vara en bra människa?
Varför bränner vi varandra? Varför är vi som parasiter?
Suger och suger livskraften ur våra kamrater, våra nära och kära.
Varför kan vi inte ge varandra kärlek och energi?
Acceptera din nästa för den hon är. Hon har ett underbart väsen innom sig.
Inte ett fläckfir själ. Men vem har det? Viktigaste är ju nuet, hur hon är som människa idag.
Jag förstår varför människor är så rädda för att komma varanndra nära, för mycket besvikelse. Leder till instängda rum. Ett evigt mörker, ett rum utan ljus. Så mycket kärlek blir utnyttjat.
Så mycket hat och ondska blir matad,
matad med stulen kärlek av människor som leker med varandra.
Idag är allt normalt. Inget vårdas och behandlas med en mjuk hand.
Man uppskattar inte längre det fina i allt.
Utan man fortsätter och hata, fortsätter att suga ur all världens kärlek.
Som blodsugande parasiter. När man väl har sugigt ur all god het och kärlek ur henne.
Dumpar man henne i gatans ränssten, som skräp, som ohyra, får hon ligga där och för blöda.
Tills den sista droppen av kärlek har runnit ur hennes nakna, oskyldiga kropp.
Hon, henne och hennes kropp som en gång var så söt och oskuldsfull.
Nu skadad och ner smutsad av världens giftiga monster.
Nu när all kärlek och godhet är ut sugigt och utbytt med giftet som strömmar i hennes vener.
Så ligger hon kvar tills sista oskuldsfulla tåren runnit ur hennes oskyldiga djupa ögon.
Tills hon reser sig igen.
Som en av alla andra parasiter står hon stark,
stålt och med guarden uppe rese hon sig och skriker!
Förvandlngen är fullbordad.
Allt är förändrat. Inget är som det brukade vara längre. Allt är förstört.
Allt detta på grund av att vi inte kan älska, uppskatta och vårda varanndra längre.
Vi har glömt vilka vi en gång var. Vi vet inte länge vad kärlek är.
Som vildingar gör vi vad våran reptlhjärna inpulsivt säger åt oss att göra.
Och vi fortsätter att mata oss med mörker.
Och tar sedan ur det på våra oskyldiga, oskuldsfulla, kärleksfulla änglar.
Som lever ibland oss här på jorden.
Omognaden växer som ogräs, hatet blir stakrare och starkare,
onskan flödar som en stark forsande ström.
Och vi fortsätter att smitta ner henne...
Hon är en uderbar människa vid födseln. När hon växer upp är hon lycklig.
Om hon fått rätt föreblider i sin uppväxt kommer hon inte sakna något.
Hon kommer inte sakna kärlek och att bli älskad.
Om inte....
Kanske därför tilllåter hon sig bil utnyttjad.
Kanske därför hon blir ner smittad av giftet.
Kanske därför hon vill bli som alla andra neandertalande parasiter.
Där hon kan hitta ett själ till det toma hålet hon bär inne i sitt bröst.
Men hålet fylldes aldrig, Mer gift och mer smutskasting, men håler blir bara större.
Finns inget slut på denna ångest som hon har. Men som hon aldrig upplevde som barn.
Hennes innre stannar upp om natten, allt mörker skingrar för en kort stund.
Och hon hör hennes ljusa innre viska svagt.
Hennes hjärta undrar.
Varför har jag den livssituation jag har? Vad har jag gjort?
Varför gjorde jag det jag gjorde och sagt det jag har sagt?
Varför vad jag där? Vem bryr sig om mitt liv? Vem bryr sig om mig!?
Vem är jag...?
Hennes ängels hjärta som en gång slog börjar sagta slå igen.
Bara för en kort stund när all mörker i henne är borta för en kort stund...