Idag känns det som jag kastat in handduken totalt. Jag orkar inte bry mig om något. Jag orkar inte ta tag i något, känns som jag gett upp totalt. Jag verkar ha glömt att jag har tre andra hästar och vänner. Jag förmår mig inte att gå ut till stallet, ta tag i allt. Jag lät pappa vara med när dom tog bort henne, när dom forslade ut kroppen. Han får mocka ut och städa stallet. Just nu står han och spolar gången ren... Jag har så mycket saker till den hästen, tonvis med täcken, skydd, lindor ja allt... Jag behöll sadeln och regntäcket, resten slängde jag. Jag har skimmelhår överallt, på byxor, jackor, hjälmen ja allt... Jag förstår inte att jag kan vara så jävla ledsen fortfarande. Allt känns som en dålig dröm. Alla försöker peppa mig på olika vis, mamma påminner mig ständigt att jag har tre till ute i stallet men jag klara inte att mötas av en tom box... hon säger hela tiden att vi ska nog hitta en häst som är lik Bianca... Jag vill inte ha någon ny häst, inte idag, inte än på länge... Jag har kvar min knasboll till fux, lär få brutna ben av henne jag har ingen stjärna i stallet längre... Jag är typen av person som vill beabeta saker på mitt sätt, i tysthet. jag vill inte sitta och prata om det, vad som hände och det ena efter det andra... Det gör mig bara mer ledsen. Jag förmådde mig att skicka ett mess till hennes uppfödare om vad som hänt. Jag vet att det inte funnits något att göra, man kunde inte rädda henne på något sätt. Men hitta sin häst i boxen som inte kommer upp är inte det lättaste... Jag mister alltid det som står mig nära. Med exakt ett år emellan har jag under tre år fått tagit bort något av mina djur, först min katt, sen min hund och i år min häst. Det är det hårda med att ha djur, dom går alltid bort före en själv.

Men idag märks det vilka som ställer upp för en, vilka som bryr sig. Den som jag räknat med trots allt som hänt har inte ens sagt ett beklagar. Inte ens svarat. Trots personen i fråga vet hur jävla ledsen jag är...

Jag har en tendens att mista allt som står mig nära hjärtat, både djur som människor. Plötsligt bara en dag så försvinner dom. Vissa går vidare som om jag aldrig funnits. varje gång jag mister någon så är det lika hårt för mig. Jag vet inte när jag ska lära mig att bara skaka av det och gå vidare? Jag verkar inte kunna det, jag blir hjärtekrossad varenda gång, det är väl bara sån jag är...

En sa till mig "big girls don't cry". Om det är så kommer jag aldrig bli en "big girl" för jag lovar, jag gråter...