Igår va det time, hämtade bakaxeln pappa o jag skulle byta till på Volvon på skroten i Enköping på eftermiddagen efter att underbara vänner hade varit så sjukt snälla och skruvat dän den från en gammal 240 på skroten.
Lastade in den i transporten och rullade mot Västerås och hamnen där vi alltid är och mekar.

Som vanligt skulle det ju hålla på och jävlas en massa, det mesta satt ju som berg, men efter 4 timmars hårt jobb va axeln nere och den andra på väg dit :)


"Nya" axeln :)


Så va det ju det här med rostandet... kolla in bromsskjölden :P
Hahahaha....

Bromsskjöld? Vilken bromsskjöld??? :P

Och när man har bilen uppe på lyften så går man ju automatiskt och synar underredet... knackar och kollar... och visst va det lite lattjo på ett ställe? Fy fan, det rostar ju så innihelvete!
Stackars Daffen :(


Tittut!




I full gång med att montera tillbaka bromsoket :)

Efter en jävla massa slit, mycket svärande (pappsens tålamod är inte det bästa kan jag meddela) och nästan 9 timmar senare satt den i alla fall på plats.
Åkte ut och provkörde en vända och allt kändes skitfint, trötta och nöjda plockade vi ihop och började rulla hemåt var o en till sig.
Vi skildes åt vid E18 och jag började gasa upp på motorvägen. Men när jag närmade mig 70 började det tjuta, och i 80 hade jag nästan velat ha öronproppar men efter 85 slutade det och i 90 blev det tyst... i typ 10 sek innan det skramla till och det slog pallnit på båda bakhjulen och jag började sladda med transporten bakom över hela vägbanan.

4 sladdar senare stod jag stilla, tvärs över E18 med låst axel och ett släp på tvären.
Fan vad rädd jag blev när det slog nit och fick sladdar, bara skrek om bakdäcken. När jag väl stannat lät jag som jag hade sprungit ett maraton, andades i 200 och skakade som ett asplöv.
Fick fram telefonen och ringde pappa men kunde nästan inte prata, rösten darra och jag bara svamlade, tog någon minut att samla sig så man kunde prata så han förstod.

Som tur var hann jag inte passera sista avfarten till Hälla innan det hände så trots totalhaveriet körde jag Daffen och transporten till pappa, men det tog sin lilla tid då det knappt gick i gångfart.

Så nu står Volvon där... paj... men polaren lovade att hjälpa mig igen med att hitta en ny axel, tror han håller på just nu till o med, underbar som han är.
Man kan skratta sig lycklig att man har såna underbara vänner som man har.
Får se hur det blir med högvålsresan nu, får jag inte ordning på Volvon till nästa vecka är det kört :(
Då kan jag inte åka, så vi får se hur fan det blir.

Va inte hemma förrän efter halv 4 i natt pga allt strul... och när jag väl låg i sängen slog det mig vad som hade hänt, hur det kunde ha gått om jag inte kunnat parrera och häva sladdarna som jag gjorde... då kom tårarna. Och det är väl en till sak man kan vara glad för, att man älskar att leka och vet hur man ska hantera bilen när man får sladd, vare sig den är provocerad eller plötslig.
Har aldrig varit så rädd i en bil förut, trodde det va kört. Att få såna kraftina sladdar i 90 km/h med ett stort släp bakom är inte att leka med, fy fan... det va riktigt läskigt.

Ännu en anledning till varför jag älskar bakhjulsdrift... tänk om det hade varit framhjulsdrivet... då hade jag smackat rakt in i räcket i 90 blås det kan jag ju tala om, bara plöjt rakt fram utan att kunna göra ett skit