nära att gå under.
Jag hade sån ångest att jag trodde verkligen att jag skulle dö.
Det flimmrade framför ögona och det började svartna.
Och jag kännde hur svag jag blev.
Jag kunnd riktigt känna hur insidan skrek av smärta och ville bra ge upp..
Det va nära slutet. Jag var på gränsen att bara rammla ihop och ge ett sissta suckande.
Jag blev så djävla rädd, att ngt reste mig upp igen och jag började se klart igen.
Jag upplevde att jag va i köket vid köks ön och verkligheten känndes väldigt suddig.
Jag yra en stund, till slut så orka jag ta mig upp för trapporna och hitta min säng,
där någonstans i mörkret.
Jag la mig ner och kännde att jag fortfarande va svag.
Men mesta dels rädd. Min stora svarta katt kom och la sig vid min sida och trösta mig.
Jag fick lite kraft tillbaka och började tänka allt mer klarare.
Vad orsakade det här mest? Vad va det sista jag tänkte på...
Mina två. mina två som jag älskar mest i hela världen.
Dom två som jag aldrig får/har träffat...
Vet inte riktigt hur eller varför allt sluta som det gjorde...
Jag kan inte ljuga och säga att jag inte önskar att det hela av över igår.
Önskar faktiskt att jag bara somna in och aldrig vakna igen.
Om det ändå vore så lätt.....
/HAWK