Söndagen 10 maj 2009:Jaha, det var den bilsäsongen det.
Började faktiskt denna dagen med en ganska väl tilltagen sovmorgon. En viss ångest och nervositet inför den planerade uppstarten senare under dagen gjorde sig smärtsamt påmind, inte så konstigt med tanke på vad som stod på spel; bilsäsong för första gången på flera år eller villarenovering och ölmage.
Det enda arbete som återstod efter gårdagens insats var att demontera fronten för att där bakom ansluta slangarna till intercoolern samt att koppla in batteriet, som jag av något självpåhittat säkerhetsskäl alltid får för mig att koppla ur när jag ska meka med bilen.
Det började ju inte särskilt lovande - precis som förväntat, alltid är det något. Till min förtrytelse fann jag ett flertal slangklämmor som passerat bäst-före-datum och skulle behöva bytas ut. Nåväl, det vara bara till att rulla fram pannbenet över ögonen och ta itu med att byta dem man hade ersättare till, de andra fick sitta så länge.
Vet inte hur många muskler i kroppen jag sträckte eller överansträngde under försöken att få på en av slangarna, och när jag lyckats i mitt uppsåt dröjer en svag, dock förnimbar och högst irriterande smärta sig kvar på vissa ställen. Att trycka på motsträviga silikonslangar när man tvingas arbeta i onaturliga vinklar är värsta gympasset!
Sent omsider kom i alla fall slangjäveln på rören där den skulle sitta, och för en gångs skull hade jag inte glömt slangklämmorna som ska hålla den på plats. Därefter var det bara till att ansluta batteriet, vilket dock inte heller var särskilt smidigt sedan de nya högtalarna monterats och det tillgängliga utrymmet mellan batteri och hatthylla mer än halverats. Det gick dock till slut det med...
Därefter vred man sakta på tändningen, men utan att låta startmotorn gå runt. Eftersom man haft isär bränslesystemet i motorrummet var det lika bra att låta bränslepumpen bygga upp ett tryck så man kan kontrollera att inga bränsleläckage uppstår innan start. Ett flertal vridningar krävdes innan erforderligt tryck byggts upp, och till min förvåning uppstod inga läckage. Gott, något som är som det ska i alla fall.
Sedan var det ju egentligen dags för uppstart, men ångesten hade mig i sitt grepp och man hittade på ursäkt efter ursäkt för att fördröja uppstarten. Självklart skulle ju allt skräp i garaget slängas, verktyg plockas i ordning och torkning av garagegolvet ske innan man till slut insåg att man inte hade mycket annat val än att sätta sig i bilen och vrida om nyckeln.
Motorn gick i alla fall igång, och så kvickt men försiktigt som möjligt rullade jag ner bilen på gatan där den skulle få stå plant. Sedan fram och öppna motorhuven och beskåda spektaklet, kolla efter rök, lyssna efter avgasläckage och annat normalt i den ordningen.
Rök som tusan gjorde det ju i alla fall. Annat var väl inte att vänta, i synnerhet eftersom man rivit bort de gamla avgasbandagen och lindat nya. Man nödgades alltså vänta några minuter innan man kunde avgöra huruvida det var avgasbandagen eller något illsint läckage som åstadkom rökutvecklingen. En positiv sak var i alla fall att avgasläckaget i motorrummet verkar ha försvunnit helt och hållet. Nåja, någonting som går åt rätt håll i alla fall.
Nästa punkt på dagordningen var ju att böja sig ner och kika under bilen ifall något droppade... Något droppande så jag inte, men väl en pöl av bedrägligt mörk vätska som inte funnits där innan jag backade ner bilen. Frustrationen inom mig blossade upp som ett vulkanutbrott i stil med Krakatau; var ända in i glödheta helvetet kan läckaget finnas någonstans?!
Efter att ha lugnat ner mig så pass att de röda solglasögonen ramlat av och näsborrarna slutat besväras av nervösa ryckningar tänkte jag i alla fall känna efter vad det var för slags vätska. Typiskt nog gick det inte att nå den lilla pölen utan att flytta på bilen. Följaktligen sätter man sig bakom ratten och kör fram några få meter, innan man stiger ur och vandrar tillbaka samma sträcka för att okulärt och fysiskt kontrollera vätskepölens beskaffenhet.
Det var bara vatten. Inte ens kylarvatten med färg eller konsistens av glykol i, utan bara helt vanligt jäkla vatten. Vid denna punkt kände man hoppet stiga inom sig, sakta och tveksamt men dock befintligt. Nu verkade det ju plötsligt någorlunda lovande.
Jag beslöt att låta bilen stå på tomgång i cirkus tio minuter för att låta avgasbandagen ryka färdigt och ge bilen en chans att uppvisa de läckage som jag vägrade sluta misstänka skulle finnas där. Under tiden roade jag mig med att sitta i förarstolen och njuta av det nya bilstereosystem som installerades ganska nyligen och som jag ännu knappt hunnit lyssna på alls.
När tio minuter gått var det alltså dags för en liten kontroll igen. Det rök inte längre ur motorrummet, och häpnadsväckande nog så fanns det inte heller någon ny pöl under bilen. Vad fan? Detta innebar ju på ren svenska att det nu var dags för en liten provtur för att tillse att läckagen inte uppstår heller under belastning. Jaja, bara att ropa till sambon att följa efter i sin bil och ge sig ut en sväng.
Stannar efter en kort tur med medelhög belastning vid en mindre rastplats. Folk tittar misstänksamt på en när man rullar in och parkerar, båda våra bilar låter ju ganska rejält...
Jag tycker mig se en mycket svag rök stiga genom motorhuvens ventilationshål, men eftersom huven inte är helt smidig att öppna och stänga så väljer jag att först kontrollera hur marken ser ut under bilen. Följaktligen böjer man sig ner och vad hittar man där då? Jo, ingenting.
Det är kruttorrt, och den ytterst blygsamma rökslinga jag tidigare sett var troligtvis de sista spåren av avgasbandagens avreaktion. Under de tio minuter vi står kvar på platsen och plåtar bilarna lite i vårsolen uppstår ingen ny rök, och inte heller några läckage. När vi senare beger oss hemåt är det slutligen dags för det sista testet: fullt pådrag a.k.a. maximal belastning.
Några sekunder senare (nja, det kändes så i alla fall) har man färdats de cirka tre kilometrarna hem, och trots att bilen nu fått smaka WOT på ett flertal växlar och vägsträckor (där trafiksituationen så tillåtit) kan man förnöjt konstatera att det fortfarande inte ryker någonstans, och inte heller läcker det någonstans.
Slutsats: Fanskapet lever, och nog fasen ska det bli bilsäsong av för min del också!
Här bjuds på en bild från provturen som jag själv tycker blev osedvanligt lyckad för att vara tagen av en fotograg som jag med en kamera som min:
Dags att äntligen NJUTA lite i vårsolen...![http://farm4.static.flickr.com/3538/3518488012_63d1caf9f1.jpg]()
Slutet gott, allting gott? Nja, nästan men inte helr riktigt. Kombinationen låg bil och för hög kant in i garaget har åsamkat en del skador på downpipens flexrör, och där återstår ett avgasläckage. Dock äger jag inte vare sig verktyg eller kunskaper för att kapa isär downpipen och byta ut flexröret, så en verkstadstid är redan inbokad för att åtgärda detta irritationsmoment.
Under veckan som kommer ska alltså jakten på en återbudstid hos SBP påbörjas, och om det kommer en snabbt nog så finns det stora och goda chanser att man nästa helg tar sig en tur ner till Emmaboda...
Som vanligt, den som lever får se...
