Timmarna går, dagarna går och tårarna slutar inte rinna.
Det känns som att jag aldrig kommer bli okej igen.
Men det värsta är dagarna som är kvar - som ett enda utdraget, plågsamt lidande - och de få stunder då jag glömmer bort verkligheten. Att vakna upp är så otroligt smärtsamt.
I can not wake up in the morning,
without you on my mind.
Did I make it that easy to walk right in and out of my life?
Det är svårt att tänka på annat än allt som pågår just nu, men de få stunder jag lyckas fokusera är det bara en sak jag tänker på.
Supra.
Bild snodd från karran på Garaget, absolut en av de vackraste bilder jag har sett på en Suprainteriör.
Nytt på drömlistan;
Jag på Elmia i Gatbilars monter.
Sirmiro, notera din dator i mitt knä, var det före eller efter min bloggrape tro? ;)
