Vaknade ganska sent. Undra på det. Återfann en gammal god vän (via garaget givetvis, vart annars?!) och totalfastnade på MSN halva natten. Så kan det gå när man inte setts på tolv år och äntligen får kontakt igen! :)

Kände mig i alla fall glad och ganska pigg när jag klev upp. Tills jag började röra mig i lägenheten. Usch vad mycket PRYLAR det är överallt! Och vad jobbigt rörigt det är på grund av det. Saknade genast M:s trivsamma hus som var härligt befriat från onödiga ting.

Fick akut lust att börja röja, men var tvungen att fixa frukost och gå ut med hunden först. Solen sken, fåglarna kvittrade, solsken och vindstilla. Härligt!
Blev tvungen att ringa M och berätta om den härliga dagen och tala om att jag saknade hans kök och gick vilse bland alla prylarna i mitt eget...

Efter frukost plockade jag i lägenheten. Packade upp och diskade och började städa i största allmänhet. Men sånt där plockande tar TID. Fixade lunch och sedan var det dags att gå och möta Embla vid skolan. Tog med hunden och knallade iväg i det sköna vädret, knäppte en bild utmed vägen eftersom en granne bland villorna har så vackert staket.


Staketet hos en granne i villaområdet jag går igenom på vägen till skolan.

Väntade länge vid skolan utan att Embla kom. Till slut var jag på väg in på skolgården för att kolla så hon inte gått till bussen utan att tänka sig för. Då kom hon, tillsammans med en kompis. Tyvärr vägrade hon svara när jag hälsade. Och sedan var hon arg, grinig, otrevlig och allmänt jättetråkig. Så jag vände och gick före hemåt. Vid kompisen vek hon av och tänkte gå hem till den i stället! Det slutade med att jag fick ta henne i handen och släpa henne genom byn samtidigt som hon vrålade att hon minsann fick göra så mycket roliga saker hos pappa, leka med kompisar, gå på kalas och göra utflykter... *suck*

Mitt goda humör var som bortblåst, kände mig bara trött, hopplös och värdelös. Väl hemma rusade hon in i sitt rum och jag lämnade henne ifred. Plockade lite i köket och insåg efter ett par minuter att hon tvärsomnat.

Passade på att ringa en barnpsykolog för rådgivning och fick bekräftat att det bästa att göra är att låta henne ha tråkigt, trygg vardag är viktigare än alla aktiviteter i världen. Det är inte stimulans hon behöver. Fick ställt en del frågor och tyckte jag fick god handledning, och gick något stärkt för att väcka Embla. Det gick ganska bra. Kramade henne vaken, hon var trött och varm och vi tog tempen innan vi lagade mat och åt. Ingen feber men total utmattning.

Fortsatte plocka lite under kvällen, men det kändes inte som om det blev så mycket bättre för det, och jag hade tappat energin att röja ordentligt.

Skrev en inköpslista tillsammans med Embla för att kunna handla under tisdagen, och lyckades få ner henne på resonabel nivå trots ett och annat utbrott. Trots det kändes det ganska skönt när det var sovdags och jag fick lite egen vuxentid...

Ibland är det SVÅRT att vara förälder. Det blir inte lättare av att en sjuåring spelar ut en mot en annan förälder med avsevärt större resurser. Men jag hoppas att vardagens trygghet och min närhet ändå har sitt värde, trots att jag inte kan vara med och tävla om att stimulera mest med de häftigaste aktiviteterna.

STORT tack till er som stöttar mig, jag behöver er verkligen! :)

Kramar // Ellen :)