Sommaren 2006 åkte jag upp till Öland för att fira midsommar med mina kompisar. Där träffade en av mina kompis på ett gäng killar som var ifrån våra trakter. Det är konstigt hur liten världen är egentligen. De här killarna var ifrån Tving, 1 mil från Nävragöl (där Ida & jag bodde) och i efterhand har vi ju upptäckt att vi haft en del gemensamma vänner :P
Jag och Ida börjades umgås ganska flitigt med en av killarna, Christian. Denna Christian är annars känd som Chrille eller Månse. Han körde en Subaru Impreza så en stor del av sommaren tillbringades i denna. Jag satt ju oftast bak, med basen dunkandes i ryggen. Lyssnade på ljudet från bilen, musiken, basen, småpratet från Ida & Chrille. Det blev många sena kvällar och nätter inne i stan..
Och varje kväll satt jag där och tittade ut i mörkret, njöt av livet. Drömde om min egna Impreza :)
Jag tror att det var i slutet av september som jag verkligen hittade rätt. Kommer ihåg den kvällen så väl.. Vi hade varit på race uppe i Holmsjö och var på väg tillbaka in till stan. Vissa saker glömmer man, t.ex vem som satt i framsätet den kvällen. Jag har fått för mig att Chrille diskuterade den bil som hela historien handlar om med sin kusin, min dåvarande pojkvän, men det kan också vara Ida. Iaf, de diskuterade en bil som tydligen skulle gå väldigt bra. Jag var nyfiken som fan och hoppades den skulle komma in till stan. Det gjorde den.
Vi stod på parkeringen på torget och kollade på den. Killarna pratade med föraren eftersom de kände honom. Jag tyckte det var en riktigt snygg bil och ville provåka. Så jag frågade. Även Ingela, en annan kompis ville åka. Tim, ägaren, ville först inte men efter lite tjat gav han med sig. Jag som hade frågat först fick åka först. Hoppade in och satte mig tillrätta. Killarna retades lite och nån sa "kör så hon gråter" vilket Tim skrattade och nickade ja åt. Jag var rätt "cool" då, inte den som var ängslig när nån drog på eller låg och lekte så jag bara skrattade och tänkte att "Här ska det inte gråtas nått!".
Tim körde iväg, lugnt och försiktigt över torget, ner mot Biljardcaféet. Första stället man kan dra på är när man svänger av vid biljardcaféet. Jag kommer aldrig glömma suget i magen som blev när han drog på. Hur allt omkring bara blev suddigt. Första gången som jag faktiskt fick hålla mig fast i bilen. Mina ben skakade och jag var helt chockad. En sträcka på kanske max 100 meter, 100 meter som jag alltid kommer att minnas. Den lilla sträckan förändrade mitt liv. Vi körde en bit till, men det gick rätt lugnt. Kommer knappt ihåg resten av åkturen. Benen skakade och jag kunde knappt stå när jag hoppade ur. Jag visste knappt ingenting om bilar då. Jag säger inte att jag vet mycket nu heller men då var det skrämmande lite :P
Allt jag visste om denna blå-svarta bil med en huv i nått konstigt material var, förutom det faktum att den var sjukt snygg och gick så in i helvete, att den hette, ja vad tror ni?
Supra såklart.
Ingenting mer än Supra. Sökningar på Google öppnade en helt ny värld för mig: Garaget.org.
Det tog ett år innan jag blev medlem, men innan registreringen tillbringade jag många timmar framför sidan.
Efter den åkturen fanns det bara 2 saker i huvudet: att få åka igen och att få äga en Supra. Att åka låg ju närmre till hands eftersom jag bara var 16 då. Det tog över 1½ år innan jag fick åka igen. Den gången blev jag tårögd. Det var i början av förra sommaren. På samma torg som jag för första gången satt i en Supra.
Jag bestämde mig en gång för att aldrig bli tillsammans med någon som kör Supra.
Dels för att det skulle göra min längtan så mycket jobbigare
Klart jag älskar att få åka, att få se henne ute i garaget, att få sitta och prata med Björn om vad han ska köpa till bilen, att få höra henne, röra vid bilen och ja, allt det där.
Men samtidigt är det så jobbigt.. Jag kommer ihåg alla nätter jag har suttit bak i Chrilles Impreza och drömt.. Längtat.
I oktober i höstas körde Björn och jag ut en runda med Supran. Det var rätt sent, kallt ute, en fin höstkväll. Det var en vecka innan hon skulle köras upp till Västerås.
Någonstans utanför stan drog Björn på. De gav allt de hade att ge. Jag fick det där suget i magen, nästan lika mycket som första gången. Jag fick blinka bort tårarna även denna gång.
Vilken känsla det var! Jag var så glad där jag satt i mörkret och lyssnade på hur hennes morrande övergick i ett vansinnigt vråååål (Björn och ni andra ifrån Skaraborg, läs: Vrööööl).
Jag lyssnade på henne, jag kände hur hon stack och jag bara fylldes av en lycka som jag inte riktigt kan förklara. Det är nånting med det där att sitta där i mörkret. Allt mörker som blandas med gatlampor och andra lysen. Hur allting blir suddigt.
Men den där lyckan, den följs alltid av en stor sorg. Känslorna slåss inom mig, lycka och sorg. Det blir så uppenbart att jag själv har en bra bit kvar innan jag är ägare till en Supra.
När jag sitter och kollar olika projekttrådar, olika säljesannonser, bara bilder överhuvudtaget så blir den där längtan så stark igen. Blir helt gaaalen!
Ja, anledning nr 2 till att jag ville hitta nån som inte körde Supra: Jag är livrädd för att bli sedd som ett plåtluder. Vet hur liten denna jävla stan är, hur snacket går, och hur det snackas på forum. Jag är 100% säker på att det finns folk som ser mig som ett tvättäkta plåtluder. Jag har tillochmed fått välriktade kommentarer av 2 kompisar.. Då undrar man allt! Finns bara en som förstår mig, hon har suttit i samma situation själv. Och den enda som vet hur äkta min kärlek till Supra, och bilvärlden, är - det är Björn.
Här är Supran jag åkte allra första gången.. http://www.garaget.org/?car=35874ℑ=309820
Grammatiska fel bjuder jag på! (Om ni nu orkar läsa igenom hela)
//Alex