Idag har jag nog varit med om det läskigaste någonsin, i alla fall ute på hästryggen.
Hade bestämt med min medryttare Josefine (som hjälper mig med Saffi två ggr/veckan) att vi skulle rida ganska så tidigt i morse.
Gav oss ut på en lite kortare tur då jag hade varit ut på en 45 km långtur med Hirani dagen innan så både hon och jag var rätt möra i kroppen.
När vi kom fram till Lundby hade vi bara 1 km på stora asfaltsvägen och 2 km grusväg kvar hem till stallet, och efter att vi börjat trava en bit så ser jag långt där borta att det kommer en timmerbil i väldigt hög hastighet, och vägen svänger typ hela tiden, en lång utdragen högerkurva är det nästan ända från grusvägen vi skulle in på och fram till Lundby.
Har ögonen på timmerbilen hela tiden för att se så han ser oss och börjar sakta in, men jag inser rätt snart att han inte har sett oss över huvud taget och kommer dundrande fram i samma höga hastighet som innan. 80 meter ifrån mig får han syn på oss och ställer sig på bromsen, och i samma ögonblick kommer släpet farandes tvärs över vägen rakt emot mig och Hirani i en jävla fart, det vek sig totalt bakom dragbilen när chauffören ställde sig på bromsen!
Det enda jag kunde tänka på att vi måste bort ifrån vägen fort som fan, försökte styra ut Hirani i diket först men hon ville inte alls ut i den djupa snön.
Då fick jag fullständig panik, vände huvudet om och slog en snabb blick på släpet som då inte var mer än några meter ifrån oss och gled fortfarande!!!
Tankarna som for genom mitt huvud i just det ögonblicket alltså, rädslan och paniken.. jag trodde vi skulle hamna under, såg framför mig hur vi krossades...
Sen vakna jag till, vände Hirani o sa åt henne att springa för allt vad hon va värd! Och tur är väl att hon är snabb som en vässla för vi hann undan precis.
Chauffören frågade om min häst blivit rädd eftersom hon sprang undan, men Hirani va aldrig rädd, det var JAG som vart livrädd, inte hästen!
Och JA det är klart man blir rädd när det kommer ett släp farandes över HELA vägen och man inte har nånstans att ta vägen!!! Vem faan skulle inte bli det?!?!
Saffi och Josefine va en bit efter mig så hon kände sig aldrig riktigt hotad, men Saffi gick iaf ner i diket när Josefine bad henne, gammal o klok som hon är.
Kunde ha blivit ett riktigt äventyr idag, tror inte bilden av det där släpet kommer släppa från min näthinna på ett bra tag...
Tog lite bilder på oss innan allt det där otrevliga hände, när vi trava o galopperade över en vall i nästan en halvmeter snö :) riktigt mysigt!
Och vad det snöade sen då...
Jag och Hirani
Josefine o Saffi pulsar i snön
