Det här var egentligen ett inlägg jag skulle publicera på min Facebook, men orden var för många och utrymmet för litet, och jag måste lufta mina tankar någonstans. Den första delen är för att ni ska förstå mig.

Jag minns inte riktigt när och hur jag hittade till Flashback, det var ett par år sen. Men jag minns att jag kände mig mer hemma där än på andra ställen. Jag uppskattade ärligheten, idiotin, att kunna säga vad jag faktiskt kände - utan att dömas på fel sätt.
Människor, även jag, har en förmåga att bara höra det de vill och det är sällan jag för diskussioner med någon som verkligen förstår mina poänger. Det handlar om att vara på samma nivå. Det är synd, för jag älskar djupa diskussioner och kan prata i timmar med någon som förstår mig och som jag förstår. Jag älskar att få upp en människas ögon, att se dem ta till sig det jag har sagt och faktiskt förstå.
Men något jag älskar ännu mer är när en person kan få upp ögonen på mig.
Jag vill alltid veta, förstå - jag är fruktansvärt nyfiken och halvt förstörd om någon ger mig A men inte B! Som sagt, att få upp ögonen på mig. Det är inte många som lyckas, det är alldeles för få personer jag för så djupa diskussioner med. Men insikter ger mig ett slags lugn i kroppen, jag hittar en ny del i mig själv. Jag ser allt med nya ögon i början, vad jag än gör, det lugnar sig såklart efter ett tag. Men, jag bär alltid den nya lärdomen med mig.

Detta hade egentligen ingenting med mitt ursprungliga inlägg att göra men jag ville visa varför jag blir så arg. Arg och besviken.
Lite innan valet i år började jag prata lite mer med en person som har starka tankar ang vårt land, han kämpar med näbbar och klor för att Sveriges befolkning ska se vårt land som det verkligen är, och inte som media vill få det att se ut.

Nej! - det här handlar inte om SD som det säkert låter, det handlar om en helt annan sak - mediernas idioti och deras sätt att vinkla, förstöra och dölja saker.

I alla fall, sen strax innan valet har jag haft många tankar om media och upptäckt att det är i skuggan man kan läsa sanningen. Numera äcklas jag av Aftonbladet, jag har varit helt blind när jag läst deras skit tidigare.

Jag vill förresten tacka personen som fick upp ögonen på mig, Sirmiro.
Det har blivit ett antal givande timmar på msn och du ska veta, det krävs mycket för att ge mig insikt. Du är en sån person som man vill alla ska se, för du bär med dig så mycket vettiga tankar och åsikter. Så tack!

Då så. Dags att plocka fram poängen med mitt inlägg.. ;)

Länge leve Flashback forum, jag kommer alltid försvara den svarta katten med stolthet i rösten.

För ett par dagar sen var det en ung kille här i Sverige som valde att ta sitt liv, han valde också att visa det på internet.
Om någon anhörig eller vän läser detta så beklagar jag sorgen, ni är i mina tankar. Jag tycker det här är fruktansvärt sorgligt, att inte kunna se något ljus i tunneln utan välja att avsluta sitt liv.

Men.

Medierna. Sverige. Det Sverige som väljer att inte se verkligeheten. Det Sverige som väljer att blint tro på mediernas ord, aldrig ifrågasätter.

Sveriges inställning till Flashbackmedlemmarnas reaktioner i tråden som killen la upp är skrämmande. Det enda de ser är hans Aspberger och inläggen innehållande "lycka till" osv. De vägrar se hans egna sätt att skriva.
Vem fan ska ta en person på allvar när den säger att hänga sig, med en nätverkskabel - eftersom han inte hade nått rep, "har alltid känt att jag vill publicera mitt självmord haha"?

För det första - det tar flera inlägg innan han faktiskt säger att han har Aspbergers syndrom.
För det andra - han skriver som om han bara har tråkigt, hade inget bättre för sig än att trolla lite på Flashback.
För det tredje - Ingen väntar sig att någon faktiskt ska göra det, det händer bara inte.. Men han var väl undantaget som bekräftade regeln, eller hur är det man säger?

Jag har så mycket att säga, men har redan fått ur mig för mycket, ska runda av. Men jag blir så förbannad på folk som inte ser längre än näsan räcker - när folk går ut och anklagar Flashback för att ha 'hetsat' den här killen till självmord.
Man behöver inte vara smart för att inse att det ska krävas mer än knappt tio 'hetsande' inlägg för att någon ska ta livet av sig.

Point is - Flashback är ett ställe där jag äntligen kan få förklara mig utan att bli dömd för att någon bara lyssnade på det de ville, här kan jag lufta tankar som annars är "fula". Ingen ska komma och smutskasta mitt Flashback när det är oförtjänt.
Rörigt inlägg, jag vet, men jag skrev som sagt lite mer än vad som var planerat.. =)