I lördags hade en vecka gått. Fredagkvällen skulle egentligen bli likadan som förra fredagen - fest, utgång på Harrys, hem och däcka. Men jag hade en oroskänsla i kroppen hela dagen. Framåt kvällen blev det värre, ohållbart. Jag orkade inte möta drömmarna, som alltid blir värre på fyllan så jag skippade festandet och stannade hemma. Var på väg att brista ut i gråt hela dagen, på kvällen kom det. Helt förstörd, mådde såå jävla dåligt. Pratade med pappa i lördags, han hade mått precis likadant.
Pappa fick förresten komma hem från sjukhuset i torsdags! De har fixerat benet och i armen har han fått plattor - inte gipsad nånstans då han ska använda kroppen..
Jag har iaf knaprat piller hela veckan, känns dock som att de inte gör nån skillnad längre, har ont i axeln hela tiden, likaså knät.. Huvudvärken har släppt, alltid nått!
Har knappt varit i närheten av nån häst sen det hände, bara söndagen då vi var ute och kollade på vagnen och i onsdags när jag var hemma hos pappa och kollade till den gamla damen. Henne har vi haft sen -91, hon kom när jag var ett år. Jag är uppvuxen med henne och hon är den enda häst jag aldrig kommer vara rädd för. Men faktiskt, jag var på spänn hela tiden, och är jag rädd för henne, då kommer det här bli jävligt svårt. Får ta vara på de få månader jag har kvar här hemma, jag måste hitta tillbaka.
Färil, unghästen, vid stockdragning i april i år. Inte trodde jag då att jag skulle kunna vara fullständigt livrädd för honom ett halvår senare.