2011 välkomnade jag med öppna armar efter en hård höst.
I augusti 2010 fick vi reda på att min brorson hade cancer, en elakartad tumörjävel på 1kg satt i hans kropp. Lilla busfröet, 3½ år gammal - vad finns det för rättvisa i det?
Han kämpade på, så gjorde även min bror och hans sambo. Jag är så stolt över er för ni har varit så starka!
Näst sista dagen i oktober var jag, min pappa och min bästa vän med om en olycka med hästen. Pappa bröt underarmen och krossade knäskålen, jag och kompisen fick bara några smällar, och att vi kom undan med bara det är oförklarligt - jag åkte med huvudet före in i ett träd och hon flög all världens väg. Sekunderna innan pappa svarade mig, efter "landningen" är de värsta i mitt liv. Vi har alla repat oss hyfsat även om jag känner av min axel och mitt knä fortfarande..
Pappa fick strax efter jul åka in och röntga armen. Resultatet var inte bra; skenan och skruvarna som var ditsatta hängde helt lösa och armen var fortfarande helt av - men nu låg benen vid sidan om varandra och skavde.
Operation skulle ske så snart som möjligt och det stod mellan Blekingesjukhuset och specialist i Linköping. Det blev Blekingesjukhuset tillslut och nu läker det som det ska efter operationen men han får inte på något sätt belasta armen på 6 månader. 6 månader! Detta är pga läkarstrul dessutom..
Och så, annandag jul åkte min älskade, älskade mormor in på sjukhuset.. Hjärtinfarkt. Jag besökte henne mycket de dagarna. Hon fick komma hem efter ungefär 1½ vecka och var "pigg".
Torsdagen den 13e januari var det dags för mig att flytta upp till Linköping och jag var hemma hos mormor för att säga hejdå, men hon var inte hemma. Ringde hennes mobil och en stund senare fick jag ett samtal från mamma. Hon var inne på akuten igen. Det var fruktansvärt att lämna Karlskrona när hon låg inne igen.
En vecka senare bad mamma mig komma hem, det var illa. Riktigt illa. Skulle egentligen åkt fredagen men struntade i alla måsten och lyckades komma med ett tåg som gick samma kväll. Halv tio torsdag kväll stod jag på sjukhuset i Karlskrona hos min mormor, mamma och morbror. Vi satt uppe hela tiden och vakade över henne, det var verkligen illa. Mamma somnade till mellan 05-06 och sov till halv åtta, min morbror somnade sittandes i en fåtölj lite innan kl 7. Lite efter 7 la jag mig på golvet i vårt rum. Fick en timmes sömn, sen var jag uppe resten av dagen, ja fram till halv 4 natten efter.. Hade lite pauser med kompisarna, vilket var välbehövt. Tack Ida, Sandra, Jocke, Jensa och Anders.. Ni är bäst som verkligen fanns där för mig..
Lördag kväll somnade hon äntligen in. Ja, äntligen. För det fanns inget att göra. I mitten av veckan hade läkarna berättat att det tyvärr inte fanns något att göra. Hennes kropp höll på att stänga av. Och hon led något fruktansvärt. Så äntligen, hon slapp ifrån kampen och smärtorna, hon fick sova.
3 veckor hade gått igår. Jag har fortfarande inte insett att hon är borta, trots att jag stod med hennes hand i min när hon lämnade oss. Min mormor har varit en av mina största förebilder. Var skoldag mellan 1:an och 6:an tillbringade jag hos henne. Hon var en av världens snällaste, finaste människor jag någonsin skådat. Har aldrig sett någon bry sig så mycket om andras välbefinnande, in i det sista. Och hon var sig själv fram tills minuten innan hon somnade. Hon visste att vi var där, hon visste hur mycket vi älskar henne..
Vila i frid älskade mormor. <3 Saknaden är fruktansvärd och allt är bara fel.
I samma veva fick jag även veta att min morbrors sambo har lungcancer, långt gången sådan.
Så, 2011 kan dra åt helvete.
Flyttar till Norrköping om några månader och jag hoppas att allt blir lite bättre då, men just nu saknar jag Karlskrona något fruktansvärt. Jag vill vara hemma, jag vill vara hos min mamma och hjälpa henne igenom det här.
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet