Klistrar in lite som är skrivet i det andra forumet. Verkar dock som att det pågår ett renoveringsjobb där numera. Kan vara lite svårare att ta sig in där nu.
Citat:
Pensionat– eller spökhus?
De sa upp sig från sina jobb i Stockholm och Gävle för att flytta till Kilafors och öppna pensionat och restaurang i det gamla ålderdomshemmet intill golfbanan i Norrfly. Våren 2009 ska Veronica och Lenas 10-miljonersprojekt vara klart för inflyttning.Och då ska alla spöken vara borta...
Ja, spökar gör det i det gamla kommunhemmet. Om man får tro Arne Morin, en man i Lotan, Kilafors, med den mediala gåvan. Men redan nu, sedan Arne en gång varit där och, som han säger, städat undan, är det bättre. Dock återstår en del själar som måste få frid innan det kan bli helt lugnt.Som spökhus finns kommunhemmet omnämnt på internet. Där kallas det för ”det övergivna dårhuset i Norrfly.” Alla historier som berättats om det gamla ålderdomshemmet som spökhus och dårhus, som ett ställe där sinnessjuka förr spärrades in, är ingenting som stör Veronica och Lena. De tänker fullfölja sin satsning.
– Absolut. Och Arne Morin har ju varit här och städat undan, säger tjejerna. Från början var de tre om projektet. Veronica och Lena hade då sällskap av Ann-Cathrine.
I början av 90-talet arbetade de tre tillsammans på Kilafors herrgård, som då ägdes av Ann-Cathrines föräldrar. Det var Veronica, Ann-Cathrine och Lena som i november 2004 köpte det gamla ålderdomshemmet. Säljare var Thomas Perzon i Tuppzföretagen. Fastigheten ägdes tidigare av hans mor, Ulla Perzon, och den köptes in i samband med att hennes dåvarande make, Tupp-Bengt Perzon, tog initiativet till byggandet av golf-banan i Norrfly (nuvarande Hårga-banan) 1964.
Ulla Perzon hade på 60-talet tankar på att öppna ett kafé eller hälsohem i byggnaden, men de planerna förverkligades aldrig. Dock inreddes en bostad, där Ulla Perzon bodde. Köpeskillingen var 300 000 kronor, lika mycket som det 1989 kostade att lägga om taket på kommunhemmet. Att det gjordes då kan ha varit byggnadens räddning.Kommunhemmet uppfördes i början av förra seklet. Först var det sanatorium, sedan ålderdomshem, men också ett ställe där psykiskt sjuka spärrades in. Som ålderdomshem var verksamheten i drift fram till i slutet av 1950-talet, då Hällagården i Kilafors togs i bruk.
De tre tjejerna som köpte ålderdomshemmet har nu alltså blivit två. Familj och barn gör att Ann-Cathrineanser att hon inte har tid som krävs för att fullfölja satsningen, men Veronica och Lena kör vidare.
Samtidigt med ”projekt pensionat och restaurang” driver de, sedan 2005, Hårgabanans golfrestaurang. Det har gått så bra att de haft öppet också i vinter. Lena, som både är kock och florist, fixar käket, Veronica, som i grunden är barnsjuksköterska, tar hand om resten.
Alla pengar som blir över investeras i pensionatet. Snälla föräldrar sponsrar, med bland annat boende, vilket gör att det blir en slant över på den nuvarande restaurang-verksamheten.
Renoveringen av byggnaden ingår i Lenas och Veronicas femårsplan. Nu är man inne på år tre, vilket innebär att det väl så smått börjar brådska.
– Om allt går bra, om precis allt flyter som det ska, räknar vi med att kunna öppna på våren 2009. Då ska verksamheten. även om allt inte är riktigt klart, kunna dra i gång.
Tjejerna räknar med att det kommer att gå åt cirka fem miljoner för att man ska kunna öppna och ytterligare fem miljoner för att stället ska bli tip top. Det innebär bland annat, förutom själva pensionatsdelen med boende och matsalar, en stor altan, inglasad vinterträdgård och eventuellt en bröllopssvit.
De gamla cellerna, där de sinnessjuka spärrades in, ska få ge plats för whiskey- och chokladprovning. Stället är stort. Veronica och Lena har stegat och mätt och kommit fram till att man har 900 kvadratmeter i tre våningar till sitt förfogande. Och då är inte vinden medräknad.
En arkitekt har varit på plats och gett sitt godkännande. Den gamla byggnaden håller för de idéer Lena och Veronica skissat på. Visserligen har de tvingats ändra en del jämfört med den ursprungliga planen, men det mesta ska kunna gå i lås.
KÄLLA: Ljusnan TEXT: BENGT BOMAN (Något kortad och avpersonifierad)
-------------------------------------------------------------------------------------------
Citat:
Hittills har Arne hjälpt 35 personer i kommunhemmet att få frid. Att han trots det fortfarande blir trött och tung i bröstet tolkar han som att fler väntar på sin tur. ”Men först måste de sona sitt leverne, sona vad de ställt till med. Först därefter kan jag hjälpa dem.”
Förra året grävdes det för vatten och avlopp och då avverkades också alla träd som under många år gömt undan fastigheten.
– Många som kommit hit sedan dess för att spela golf har blivit alldeles häpna. De har inte sett huset för all skog, trots att det ligger så nära golfbanan, säger Lena och Veronica.
Vidare har bråte, som fyllt många containrar, städats ut och fraktats bort.
Och så har Arne Morin varit där och städat. På sitt vis. Han började på vinden, där en likbår ännu ligger kvar. På den fraktades de döda till likboden, som fanns i källaren till den nuvarande golfrestaurangen.
När Arne är däruppe på vinden, eller i huset över huvudtaget, dröjer det inte länge förrän han blir trött och tung över bröstet.
– Jag känner olust av alla energier som far runt, säger han.
Arnes sambo, Kerstin, känner likadant. Om än inte lika starkt.
Det var ännu värre förra gången Arne var här. Då städade han undan 35 personer och det tog på krafterna. Han har gåvan, säger han, den mediala gåvan. Det betyder, i det här fallet, att han hjälper de döda fram i ljuset, så att de får frid i själen.
– Annars går de kvar här och spökar, som osaliga andar. Det är förresten därifrån uttrycket osaliga andar kommer.
Hittills har alltså Arne hjälpt 35 personer i kommunhemmet att få frid. Att han trots det fortfarande blir trött och tung i bröstet tolkar han som att fler väntar på sin tur.
– Men först måste de sona sitt leverne, sona vad de ställt till med. Först därefter kan jag hjälpa dem.
Text: BENGT BOMAN (Något förkortat)
------------------------------------------------------------------------------------------
Citat:
Oskar låstes in och dog i en av cellerna
Den 25 oktober 1916 spärrades Oskar Boman in i en isoleringscell i källaren i det gamla ålderdomshemmet i Norrfly.Han var då 24 år gammal. Där fick han sitta i mer än 20 år, till den 3 februari 1937, då han avled. Dödsorsaken är okänd.
Oskar Boman föddes i Trönö den 16 maj 1892. Två år senare flyttade familjen till Knisselbo kvarn, mellan Hällbo och Kila-fors, där Oskars pappa Olof fått jobb som mjölnare.
Familjen bestod i övrigt av mamma Anna och barnen Sally, Anna, Frida och Valdemar. Oskar och Valdemar var tvillingbröder. Familjen hade inte mer än installerat sig i sitt nya hem, förrän det brann. Olof, Anna och barnen klarade sig, men huset brann ned till grunden och ingenting av lösöret gick att rädda. De förlorade allt och ingenting var försäkrat. Ett nytt hus byggdes upp på samma plats och under tiden fick de bo hos snälla människor på bygden.
Oskars uppväxt var normal. Två av de som minns honom, Oskars brorsbarn Elsa Karlsson och Olle Boman, hörde aldrig någonting annat än att han som ung var en glad och utåtriktad människa, som spelade både fiol och dragspel.
När Oskar var i 20-årsåldern, ett par år innan första världskrigen bröt ut 1914, kallade militären i Gävle. Oskar ryckte in i lumpen – och fortfarande var han som vilken annan som helst. Inget avvikande beteende märktes.
Men när Oskar kom hem igen var han inte densamme som tidigare. En personlighetsförändring var tydlig. Tvillingbrodern Valdemar trodde orsaken var att Oskar blivit olycklig kär. Oskar själv sa ingenting. Oskar mådde allt sämre och till slut gick det inte längre, måste hans omgivning ha ansett, för i oktober 1916 fördes han från hemmet i Knisselbo till ålderdomshemmet, eller kommunhemmet, i Norrfly. Han blev, som det står i kyrkböckerna, ”intagen på Söderhamns upptagningsområde för sinnessjuka”.
Där i Norrfly, i kommunhemmets mörka källare, fanns två isoleringsceller. Dörrarna var försedda med en tittspringa och en matlucka. Oskar låstes in i en av cellerna och där fick han sitta tills han dog, i februari 1937. I mer än 20 år satt Oskar inspärrad och varken Elsa eller Olle, brorsbarnen, minns att han någon gång var hemma på permission. Men både minns att de besökte honom i hans cell. – Jag var där några gånger och varje gång satt han på en stol med huvudet nedböjt. Han sa aldrig någonting, säger Elsa. Olle har en liknande minnesbild. Sa någonting gjorde ingen annan heller. Däremot, som brukligt var på den tiden, tisslades och tasslades det på bygden om att Oskar blivit tokig och spärrats in.
Elsa minns också när Oskar skulle begravas. – Det var så konstigt, för den dagen hörde jag, för första och enda gången, kyrkklockorna i Hanebo kyrka ända hem till Västansjö. Från Hanebo kyrka i Kilafors till Västansjö är det cirka en mil. Det är oklart vilka av Oskars anhöriga som deltog vid begravningen. Tvillingbrodern Valdemar var i alla fall där. Han cyklade från Västansjö fast det var vinter och kallt.
När Arne Morin från Lotan förra året kontaktades av Lena och Veronica, kommunhemmets nuvarande ägare, för att ”städa undan” hände också någonting konstigt. Arne Morin befann sig på vinden när han hörde ett skrik från källaren. – Någon skrek på hjälp och skriket kom från en av cellerna. Jag gick ner och hjälpte upp den stackaren i ljuset, så att han äntligen fick frid, säger Arne. Vet du möjligen vem den där personen var? Arne funderar länge och säger till slut att han inte riktigt kan komma ihåg. Då griper hans sambo, Kerstin Skoglund, in. – Du sa, när du kom upp från källaren, att han hette Oskar. – Ja, så var det. Oskar hette han.
Text: BENGT BOMAN (Något förkortad)