Måndagen blev verkligen en dagen-efter-dag. Kändes att det varit lite mycket under senaste veckan och framför allt söndagen, och jag var både yr och skakig när jag skulle ta Embla till skolan. Nå, det gick bra, och jag kramade henne ordentligt inför veckan hos pappa.

Förmiddagen blev rätt kämpig, fick koncentrera mig mycket för att alls fungera, drack massor av vatten och försökte samtidigt förbereda mig inför samarbetssamtalet som väntade på eftermiddagen. Tänkte en del när jag gick med Lofar och skrev sedan lite minnesnoteringar på vad jag ville ta upp.

Eftersom Sebbe hade min bil till sitt jobb åkte jag Calibra till mötet, och för att kunna köra den fick jag ha en kudde bakom ändan. Sportstolarna som han och brorsan monterade har nämligen inte tillräcklig skjutmån för att jag ska kunna sitta bra, ser således tämligen fånigt ut när jag åker omkring i den. Kände mig faktiskt verkligen som medelålders morsa som lånat tonåringens bil... :P

Inte blev den känlsan mindre av att bilen väsnas en hel del, inredningen är nedriven pga ljudbygge, den har playboykaninen i fronten och dessutom Sebbes egen "Babyboy"-skylt... :P Tur man är härdad... :P

Mötet då? Ja, vad ska jag säga...?!

Exet började med att säga att INGENTING fungerade och anklagade mig för att inte svara i telefon när han ringer?! Och inte svara på MSN heller för den delen? Jaha...? Jag tycker inte jag har några skäl att inte svara, däremot har det ju hänt att jag lagt på luren i örat på honom när han varit otrevlig... Men jag kan ju inte UTGÅ från att han ska vara otrevlig när han hör av sig, så jag brukar allt svara. Oftast kollar jag inte ens vem som ringer utan svarar bara, min nummerpresentation är lite som den är och fungerar bara ibland.... :P

Nå, tycker han att jag är svårnådd med mobilen ständigt påslagen i fickan, hemtelefon som fungerar och MSN som är halvopålitlig och en mail jag kollar dagligen så är jag väl det då... Märkligt nog är det ingen annan som klagat i alla fall...

Sedan berättade jag att Embla börjat prata mycket om sin situation, och framförde en önskan om att han ska vara VÄLDIGT tydlig mot henne för att minska frågorna och oron. Ju mer hon VET desto mindre behöver hon grubbla. Och så bad jag honom vara lyhörd för hennes tankar också, men vet inte hur mycket som gick fram. Han tycker visst att han är öppen nog och att han visst lyssnar, men att hon inte berättar något för honom. Han menade på att jag nog drog fram saker ur henne i stället.

Jaja, jag vet i alla fall att Embla hade svar på tal när jag frågade om hon diskuterat samma saker med pappa som hon tog upp med mig (som det här att hon vill att vi ska bo ihop igen) och hon sa att hon inte gjorde det för att han bara blir arg/ledsen/irriterad osv. Tycker inte HON ska ta ansvar för hans reaktioner, utan att han ska underlätta för henne att få ur sig sina funderingar.

Hoppas och tror att han bär med sig det framöver, nu när jag nämnt det i alla fall. Han måste ju göra vad han kan för att underlätta för henne oavsett vad han tycker om mig!

Bad också om hans förtroende för att underlätta växlingarna för Embla. Sist tröstade han ju henne med att hon "bara" behövde vara hos mig en vecka och att hon skulle komma tillbaka sedan. Tycker det vore bättre att jag fick fullt förtroende att fungera som fullvärdig förälder, och inte bara betraktas som något tillfälligt substitut under en vecka i taget.

JAG räknar i alla fall med att Embla har två bra hem som fungerar något olika, men att båda är utmärkta på sitt sätt. Att det sedan är lättare för henne att åka hem till pappa är väl inte så märkligt, det är ju hennes ursprungshem och han är frisk och lockar med massor av aktivieteter, medans jag bor i en ny bostad och mest erbjuder en trygg vardag... Men det är hur som helst inget DÅLIGT hem utan något jag tycker att även han kan hjälpa henne betrakta som sitt hem varannan vecka utan att värdera det som bättre eller sämre än det han har hos sig.

Får väl se om det kan bli bättre framöver, jag hoppas det, för de här växlingarna tar otroligt mycket på Embla och även på mig.

Sedan var det kalaset då. Fick några griniga rader på MSN tidigare under veckan, som jag faktiskt struntade i att besvara. Tyckte inte det fanns anledning just då, och hade dessutom fullt upp med annat. Så här såg skriftväxlingen ut:

Exet:
Har du tängt ha något barnkalas å i så fall vilka ska komma ?
tängte så de flesta blir bjudna på åtminståne det ena
bra om jag får svar så snart som möjligt så jag kan planera lite
Jag:
Vi kör på söndag och har bjudit ******, ****, ******, ******, *******, *****, ******, ****, ****, ***** och ******.
Exet:
jaha?? då blir det bara ett barnkalas för emblan då. Har du informerat henne om det?
kanske inte helt genomtängt . eller väldigt genomtängt fast förbisett embla bara

Hur bemöter man det?! Jag orkade inte just då, mitt i kasoet med hallmålning och kalasförberedelser, men på mötet i måndags såg jag till att ge svar trots att jag kände mig väldigt besviken på att han utgår från att jag gör saker av elakhet.

Förklarade att Embla själv fått välja vilka hon ville bjuda hit, och att det då var flera gamla kompisar från dagistiden hon ville ha med, barn som alltså bor i närheten av exet. Embla ville bjuda fler än vi kunde bjuda, och fick därför välja bort några, men de gamla kompisarna sedan dagis blev kvar ändå, och jag förstår om hon vill att de ska komma och se hennes hem även här. Och jag såg faktiskt inga nackdelar med det heller. Klart de ska se hur hon bor på båda ställena, och känna sig välkomna även här! Det är ju en trygghet för Embla att kunna ta med sig dem hit.

Visade sig ju också att de uppskattade det jättemycket, alla tre av de gamla kompisarna ville gärna återkomma framöver för att leka, och det kändes ju bra.

Dock var det ju så att några fick väljas bort, och dessa tillhör alla de nya kompisarna här i byn. Således hade jag redan ett antal namn på barn som Embla gärna velat ha med på kalaset men som ändå inte blivit bjudna, och jag tyckte det var lämpligt om de fick komma till kalaset hos hennes pappa i stället då... Överlämnade därför en lapp med namn och fick svaret "men det här vet jag ju inte vilka det är". Nej, men det är ju EMBLAS kompisar, och för den delen erbjöd jag mig att skriva lite förklaringar åt honom om han ville, men det avböjde han.

Dock muttrade han ändå om att jag borde förklarat det här direkt på MSN, men eftersom han UTGICK från att jag gjorde ett kalas av elakhet orkade jag inte lägga energi på honom just då. Han fortsatte med att anklaga mig för att göra saker av elakhet eller för att vara dum... *suckar*

Med tanke på att jag blir anklagad för det gång på gång tyckte jag det var läge att återigen be om att få ha Embla skriven hos mig. Det gör alltså en tusenlapp i månaden ungefär, för jag får inte bostadsbidrag i samma omfattning om hon inte är skriven här. Och ekonomin är ju ett jätteproblem för mig.

Men - inte helt oväntat - blir svaret nej.
Varför inte då? "För jag vill inte".
Inga andra argument eller skäl. Bara "Vill inte".

Nähä. Och det är JAG som är dum och besvärlig?! Här kan jag alltså få en klar förbättring av ekonomin, vilket även skulle påverka Embla såklart, för hans del gör det ingen skillnad eftersom han är höginkomsttagare och inte får några bidrag alls, och då vägrar han bara rakt av. Hmm. Delad vårdnad och halvtidsboende har vi ju ändå, så den enda skillnaden skulle vara att jag har rätt till pengar om hon var skriven hos mig...

Till råga på allt yttrade sig personalen på soc för ovanlighetens skull... De påpekade att ekonomin inte tillhör det som ska diskuteras på samarbetssamtalen, där ska man bara prata om barnets behov. Men ekonomin påverkar väl för sjutton Embla också, och när exet begärde delat barnbidrag på förra mötet var det minsann inget snack om att det inte skulle diskuteras där och då?

Tyckte det kändes mycket orättvist och tog ganska illa vid mig. Markerade förhoppningsvis tydligt nog genom att konstatera att dagens tid dragits över med råge och begärde en ny samtalstid och avslutade sedan mötet och gick på toaletten i stället. Då slapp jag också gå ut ur lokalerna tillsammans med exet.

Efter att jag varit på ICA och handlat lite fick jag ett spontant infall och åkte och sökte ett jobb. Får jag rätsida på min ekonomi har exet INGET att angripa mig på längre. Det är liksom bara där jag sviktar och har svagheter nu. Ja, förutom hälsan då, det finns ju skäl till att jag är sjukskriven, men det här MÅSTE ju lösas!

Därmed uppsökte jag en tänkbar arbetgivare för att tala om att jag fanns och var intresserad, och berättade att jag var långtidssjukskriven och förhoppningsvis aktuell för rehabilitering och arbetsträning. Ville mest visa att jag var intresserad av dem, så de vet det ifall de skulle fundera på att anställa fler. Bemöttes positivt och lämnade mina kontaktuppgifter helt förutsättningslöst i alla fall... :)

Efteråt åkte jag upp till pappa för att äta och prata av mig lite, var fortfarande ganska upprörd efter mötet. Eller upprörd är nog fel ord. Var mer uppgiven. Vad gör man liksom?! Det är nog bara att ge upp det där med samarbete och försöka fixa till allt så gott jag kan på egen hand känns det som.

Kom hem framåt åtta på kvällen och hittade Sebbe sovande i sängen redan. Iofs, första arbetsdagen, han stack hemmifrån vid fem på morgonen och jobbade i tolv timmar, så det kanske inte var så konstigt ändå...

Försökte blogga lite, men lyckades inte komma ikapp något vidare. Kom i säng och somnade för omväxlings skull strax före midnatt...

Kramar // Ellen :)