För att det inte ska uppstå några oklarheter kring mitt tillstånd så ska jag skriva ett inlägg och berätta.
Det hela började i början på sommaren, med att jag började se lite dåligt på sena kvällar. Jag tyckte att jag såg lite dubbelt ur vissa vinklar. Inget jag brydde mig speciellt mycket om, trötthetssyndrom tänkte jag. En lördagmorgon vaknar jag och ser dubbelt och känner mig allmänt klumpig. Andra kan se att jag skelar ganska kraftigt med ögonen. Det var inget som någon tog så allvarligt på, det såg väl ut som ett vanligt synfel och vi bokade tid hos ögonläkaren i Kristianstad. Jag räknade med att få glasögon eller kanske en lapp för ena ögat, för att korrigera.
Besöket hos ögonläkaren gav inget resultat - det var inget fel på mina ögon. Hon sa att hon trodde att jag hade något fel på mina synnerver, och ville därför att jag skulle åka in och röntga min hjärna. Det var inte vad hon egentligen trodde, det förstår jag nu, men hon var väl rädd att hon skulle oroa mig i onödan. Vid återbesöket förklarade hon ungefär att hennes misstankar hade bekräftats. Jag har en hjärntumör, mitt i hjärnan, som trycker på något som styr synen. Den sitter lite taskigt till, för om den växer mer så kommer den att strypa av ryggmärgsvätskan. Det är inget man trillar av pinn direkt av, men jag kommer bli i akut behov av en operation så att vätskan kan avledas, om detta händer. Jag äter kortison just nu för att svullnaden runt tumören ska gå ner.
Så i nuläget är jag inlagd på sjukhuset i Kristianstad och ska flyttas till universitetssjukhuset i Lund på onsdag. Just nu har jag permission över helgen. Får egentligen inte vara ensam en sekund i stort sett, men nåt liv måste man ju få ha ändå. Läkaren jag pratade med idag (bästa jag fått träffa hittils) har ordinerat positivt tänkade och att jag har så roligt jag kan. Det har den bästa effekten på hela läkandeprocessen. För läka kan det göra!
På torsdag ska de mycket duktiga neuroläkarna i Lund ta ett första prov på tumören. Jag var först rädd att de inte skulle kunna göra det, eftersom den inte sitter ytligt. Men det går tydligen, och jag behöver kanske inte ens sövas ner. Det är kanske inget jag ser fram emot, få ett borr i skallen och en pinne i hjärnan i vaket tillstånd, men jag måste säga att coolhets-faktorn är över 100% på ett sånt ingrepp. Jag ska fråga om någon kan filma ingreppet med min mobil, jag har redan dokumenterat så mycket av denna påbörjade resa, som jag kunnat. Det här provet kommer att visa vad det är för tumör jag har, och vad jag, anhöriga och läkare hoppas på är förstås att den ska vara godartad. Då är chansen störst att jag kan återgå till livet igen, rättså snart. Är den elakartad så behöver inte det betyda att allt är över, men det är såklart inte lika positivt. Med andra ord, är den elakartad, kan jag bli helt återställd, jag kan få komplikationer ett tag eller resten av livet eller så kan jag dö. Ingen vet just nu. Beroende på vad det är för tumör så kommer den förmodligen att behandlas med antingen strålning eller cellgift. Ett kirurgiskt ingrepp för att plocka ut den, har inte varit på tapeten iallafall.
Jag kommer att klara detta bra, oavsett vad det kommer innebära. Jag har inte så höga krav på tillvaron. Jag var i stockholm i tisdagskväll och träffade den första flickvännen jag hade, som jag för alltid älskar så mycket, och hon har varit ett fantastiskt stöd ;). Det är inte så mycket man kan göra som drabbad, annat än att överlåta sina problem till sjukvården och lita på att de har kunnandet och erfarenheten som krävs. Allt läkarna vet just nu, vet även jag och allt jag vet, vet även ni som läser detta. Jag kommer kanske inte ha möjlighet att uppdatera på ett tag nu. Ska ligga i Lund fortsättningsvis, förmodligen ända tills allt som kan göras blivit gjort. Jag är sjukskriven nu i 2 månader framöver. Prognosen kunde definitivt vara värre!
Nån kanske undrar vad jag känner inför det här? Ingenting. Livet är inte orättvist. Klarar jag detta så är jag en stor erfarenhet rikare. Det är ungefär allt jag känner.
Edit: Nu känner jag en sak till. Man mår inte bra av kortison... Typiskt, min mage som började bli bra igen.
Mitt rum i Kristianstad. Fick en liten TV senare.
Min utsikt
Där uppe bor jag =)
Där hade jag ätit färdigt. Fy fan vad de är duktiga på att förstöra mat. Är de lika usla på tumörer som på falukorv så är jag FUCKED!