Jepp, vi är på väg att separera, min sambo och jag, detta sker efter 8,7år..(9 år den 8e April)
Det är inget dramatiskt bakom, det är som det är, vi skiljs som vänner, och vänner ska vi förbli....
Jag satt härom natten i väntan på bättre tider, å klyddade i mitt jobbeblock, efter att ha renskrivit det å justerat det några gånger är jag beredd att delge er det....det ska läsas med ironi, och en smula humor, men det värsta med den är att det speglar mitt liv ganska bra de senaste tre åren, då förhållandet har gått mer och mer utför....nu blev det förvisso inte några barn i detta förhållandet,men som sagt, det ska läsas med ironi och en gnutta självföraktelse!!! Det är en text direkt från hjärtat!

håll till godo, och spara inte på kommentarerna!!!!


Ibland, det är väl sjävlklart att längtan kommer tillbaka. Jag saknar så mycket den jag var innan. Innan kunde jag inte minnas när jag skrattade sist för jag skrattade så ofta, nu minns jag inte för det var så länge sen.

Så länge det finns andra tjejer kommer det att finnas killar som antingen är otrogna eller olyckliga, inte alla, det finns de som lever säkert i en dröm, men förr eller senare kommer man att vakna bredvid en gammal, ful och fet kvinna. Man kommer att ställa sig på ena armbågen och börja fundera: Jag hade en dejt med en vacker blond tjej som heter ******, och jag vaknar nu bredvid en kärring som jag kallar "hon-där-hemma"." Jag vet inte nu men jag äv villig att spekulera". Om man vaknar på detta sätt så kommer man antagligen att tänka på framtiden, de lilla som finns kvar.

- Om jag dör först kommer hon att ha en sjuhelvetes rolig tid utan mig. Hon kommer att göra som hon vill, sladdra med de andra haggorna, och tala bakom min rygg att så styv som jag är nu i graven har jag aldrig varit. Men om hon dör, fan vad kul det kommer att vara, jag kan gå tillbaka och vara som när jag var tjugo. Sen börjar man drömma, man får för sig att man är tjugo. Man super som aldrig för och kommer hem med brutna ben och kanske käcken ur led för att man flörtade med någons tösabit och just denna någon är en biff som äter småbarn till frukost för att få upp muskelmassan.
Så kommer man att sakna den fula kärringen och man kommer att gråta efter utskällningarna om att man har gömt hennes glasögon, trots att de sitter prydligt på hennes hjässa.....

Det fanns en tid då jag ville vara en pojke för evigt. När man kunde göra misstag och ändo gå vidare som om inget har hänt. Och tiden då man trodde att kärleken kunde vara frälsningen, att man kunde älska någon mer och mer för varje dag som gick. Man skrev dikter så som:
Jag älskar dig mer idag än vad jag gjorde igår och mindre än vad jag kommer att älska dig imorgon.
Så fånigt det kändes då att skriva sånt, men så dumt det känns nu.

Jag älskar dig?
Är bara en uppfinning precis som alla andra uppfinningar för att man ska ha ett lättare liv, eller rättare sagt att man ska kunna stå ut med varandra. I stället för att slå sönder yttredörren när man är flyförbannad, så ler man ett fånigt leende och slänger ur sig ett: "jag kommer hem sen" i vinden innan man smäller igen dörren, och går till närmaste kompisen för att beklaga sig, så har man löst problemet. Man kommer hem senare och allt är frid och fröjd.........

Jag saknar den tiden då man kunde jaga, och man hade möjligheten att tacka nej, bara för att vara svårfångad, kan tyvär inte påstå att jag var svårfångad, men för all del, man kan juh leka med tanken. Eller spänningen när man var ute på jakt. Hur man skulle prata, vad man skulle säga och när man skulle säga. Men efter en stund så blir denna spänning än vana, så det är inte spännande längre.
Och en längtan efter att hitta den perfekta tjejen tar tag i en. Man tar den första bästa och binder sig i all evighet, för man vill vara man och stå för det man har gjort, och inte springa undan med svansen mellan benen, bort från ansvar och förpliktelser.
Det är kanske livets mening, att man ska skaffa barn, så att när man gammal och lever med kärringen som jag nämde ovan, och man retar sig på att varje gång telefonen ringer och hon skyndar efter, så fiser hon vid varje steg hon tar att det ekar i hela det tomma trista huset som allri blev klart eftersom kärringen blev gravid efter att påpassligt "glömma" p-pillerna å erbjuda dig ett skjut utan kådisen...Åter igen lurade hennes kvinnliga smarthet dig...
Och det är sonen som ringer. Han som har inte hört av sig på åtta månader för han hade en viktig del av livet där han ville leva ut sina drömmar och han ska just släppa en bomb om att han har träffat en underbar flicka och att hon är gravid, då du vill slita telefonen ur hennes hand och skrika från djupet av dina lungor:
-Spriiiing min pojk !!! Det är en fälla.!!!!!!

Att barn är en boja som du måste bäras livet ut, för att alla val du gör måste du tänka på dem först,
att de ska ha det bra, att de ska ha allt de behöver och inte sakna något, att du ska vara lycklig spelar ingen roll, hur du än mår så ska du alltid le för att du älskar dem så jävla mycket att du sätter din ungdom på spel och ger upp alla drömmar du haft som tjugo åring................

Det är väl klart att alla älskar sina föräldrar.? Alla uppoffringar de har gjort för en?
Man ringer till de minst varannan dag ,om inte varje dag, och förklara att man älskar de så mycket för allt dom har gjort har dom gjort av kärlek. (ska nog läsas med lite ironi)

Och det är väl klart att man som förälder ska vara glad att grabben träffar en tjej, han anser ju att hon blir vackrare för varje dag som går,han kände ju det var dags att binda sig efter sitt flyktiga liv....... sen är resan igång igen..........om inte.....


..........men vad säger jag nu??

Jag har inget emot barn, men den dagen lill-peppe eller lill-petra kommer till världen, då ska det vara med en tjej som jag verligen älskar till botten av mitt volvoformade hjärta, och kan utan problem på morgonen vakna brevid henne och luta sig på ena armbågen och börja fundera:

Jag hade en dejt med en vacker tjej som hette (ledigt utrymme), och jag vaknar nu bredvid en tjej som jag älskar och kallar "mamman till mina barn".................

Tro för fasen inte att jag har ngt emot barn, det är det coolste å underbaraste men kan dela med sin älskade, men samtidigt ett stooort jäkla ansvar, å fixa det själv i hamn, det är nog svårt...klarar man det är man en mästare inom det mesta.....delar man det med fel person så blir det kattskit av det.
Men för att citera Forrest Gump: "Life is like a box of chocklat, etc etc"


Ursäkta ironin, jag verkar fumla i mörker efter ljusglimtar.

Och vad hade världen gjort utan sånna stjärnor som mig????

Tja då hade ni antagligen fått leva i en mörk natt utan några stjärnor, för de små ljusa prickarna där uppe är tecken på att det finns hopp, men det är bara lite svårt för stunden att nå dit, men det kommer....
Om man inte ger upp, och vågar tro på att bra saker sker även om man har det lite svårt då och då.


Ordspråket:

"Det är trist å vara ensam när man är två...."

avslutar denna tankefnurra, och nu kan det bara bli bätte!!!





Jag gillar öl, men föredrar Mariestads export...