Att mitt liv är en berg och dal bana känns det verkligen som ibland. Att allting på senaste tiden har gått fel egentligen är nog ganska uppenbart. Då menar jag inte på bilfronten för där flyter allt perfekt, inte vännerna heller eller skolan eller fritiden. Utan med kärleken. Vad kan jag säga? Att jag har en viss förmåga att krångla till det vilket som alltid leder till kaos. Vad någonstans ska man börja egentligen då? Där allt började kanske. Våren/försommaren 2007 träffade jag en kille, jag hade aldrig träffat honom innan fören han blev fyllechaufför åt mig till Vetlanda på en cruising, mellan oss sa det nog klick direkt tror jag. I början gick nog allt bra mellan oss egentligen men efterhand började han tycka att jag valde allt annat framför honom.

Visst jag kanske inte var perfekt på några sätt, jag var ute på helgerna och fanns inte där när han verkligen behövde mig. Det ångrar jag idag men man kan aldrig backa tillbaka tiden hur gärna man än skulle velat. När hans pappa dog så innebar det kris för oss. Jag fanns aldrig där under den tiden, jag känner mig än idag så jävla skyldig för jag fick han att lämna honom sista gången, för att träffa mig. Det är nog aldrig något jag kommer förlåt mig själv för. Att ha en kille som är SÅ trött på livet är inte enkelt, jag fixade det inte helt enkelt. Det gick inte. Dom bråken mellan oss och hur ledsen jag var gjorde att hela min omgivning bokstavligen hatade honom. Jag har fått höra ifrån många håll att jag alltid dras till idioterna, positivt att höra va? Vår saga fick inget lyckligt slut alls. När K-krona cruingen kom sa jag och Elle att vi skulle supa bort alla våra bekymmer, ja vi glömde bort dom för stunden men fick bittert äta upp dom senare. Tillsammans fick vi i oss två fulla flak och en 75a vilket ledde till att det var helt blankt… Det som uppdagade sig efteråt var att jag hade hållit på med en av ölänningarna under kvällen. Det hjälpte inte vårt förhållande särskilt kan man lugnt säga, jag kom verkligen inte ihåg något av den kvällen.

Hans trötthet på livet steg, jag fortsatte mitt och våra bråk steg allt mer- vi riktigt bråkade. Hur många gånger jag inte hört “Nä men vad bra Martina då kan jag ju ta henne istället….Hej då Martina har ett bra liv” Jag har nog hört den frasen så många gånger så jag skulle kunna spy över den. Ja efter bådas fel och brister tog det iaf slut och vi skulle aldrig mer prata med varandra. Ett par månader senare är det hans ex som kretsar i hans liv, tjejen han aldrig skulle ta tillbaka under några omständigheter, förlovar sig iaf och det håller inte. Hon var allt som man kunde önska sig, allt jag inte var, idag är hon….nja det tänker jag inte skriva. På sommar crusingen -08 får jag mess och där börjar kontakten igen, men som vanligt kan vi inte hålla sams. På något vis kan jag inte förmå mig att berätta för alla av det är vi igen, personen dom hatar så. Jag har skjutit på det flera månader, så jäkla dumt egentligen. Kanske gick vi tillbaka till varandra för vi båda var ensamma, ledsna eller saknade varandra. Men det är något med vår kemi som gör att det inte funkar. Vi har träffats om helgerna, jag har inte åkt lika mycket ut. Jag har prioriterat. Men det funkar inte, alltid är det jag som inte kan visa känslor, enligt honom är jag iskall precis som vanligt. Idag fick jag mess där det stod “Utan Chevan vem vore du då? Ingen utan bilen. Du klarar dig inte utan den”. Visst bilen är en stor jävla del av mig men även om jag sålde den vore det ju ändå jag fast utan Impala. Jag är ingen lätt person alltid det är jag själv medveten om, jag har ett jäkla humör men jag tänker inte finna mig i all skit. Att lämna någon man älskar är förmodligen bland det svåraste man kan göra, men vad har jag för val? Just nu känns det som jag inte har något val, att bli utskäll för när jag är inloggad, att jag raggar på alla jag skriver med, att jag enbart är ute för att festa och ragga med bilen.

Är det jag? Nej det är det inte. Jag kanske är rädd för vad alla skulle säga, tycka om att jag gick tillbaka men det är nog osäkerheten som tar överhand. Osäkerheten att förlora allt som man en gång haft och varit säker på. Att lämna någon och försöka gå vidare är inte det enklaste, inte någon man älskar iaf men i dagsläget verkar det inte finnas någon annan lösning. Mitt hjärta tillhör honom, jag älskar honom men vi verkar inte kunna leva med varandra men inte utan varandra heller. Detta är verkligen jätte svårt för mig, jag har så himla svårt att släppa taget. Allt är inte hans fel, allt är inte mitt fel, vi har bara svårt att hitta en kompromiss för att kunna leva ihop verkar det som. Men jag kommer sakna honom mest av allt…

Nu har ni fått en inblick i mitt liv… Men mest var den för dig, för du kanske skulle kunna förstå.
MEN
I don’t want to be all by myself…

Puss&kram