Köpte mig ju ett mentalt sammanbrott i mars, nu har detta sammanbrott i gråmetallic fått sitt eget lilla sammanbrott. Snart har det varit alla fel det kan vara på den.

Först så rasade ju motorn, fixade den för en hiskelig massa pengar mer än jag hade. Men allra först var vi ju tvungna att ordna lite småsaker, som rostskydda bagaget, stereo, nån slocknad lampa och de totalt olagliga bakdäcken. Det var inte heller billigt.

I alla fall, sedan har det ju varit en del småsaker. Irriterande, oväsentliga småsaker. En irriterande stor sak var mina jävla framdäck som gnällde praktiskt taget konstant i 6,5 mil till Ramsele. Och tillbaka.

Sedan var det bromsarna. Puts väck borta! Ba-bomp. Nu går det inte att öppna huven, men bromsarna har jag fått tillbaka. Nu händer det ju nåt om man trampar på pedalen. Har gjort flera ofrivilliga pallnitar sedan huvudbromscylindern renoverades.

Dessutom har jag det lilla sammanbrottet till stereo som stör mig. Börjar 10-30 sekunder in i låtarna, hoppar över låtar, byter mapp på USB-stickan, fryser och hackar. Den första byttes ut på garantin, men den nya dummar sig på samma sätt. Vid tillfälle måste helvetet felsökas.

Nu har jag två (tre) sadistiska grejer som gnager på mina redan fiolspända nerver. Bussningarna i framvagnen är slut så bilen gnisslar, knarrar och gnörar så jag håller på att självantändas av ilska om det är fel dag. Dessutom är hjulinställningen, eller vad det heter, helt ur kurs så framdäcken slits ut ganska fort. Kan också bero på att bussningarna gett sig, tydligen. Min kylare fradgar något kopiöst men bilen går fint ändå. Eller gick.

Nu går den inte alls. Igen.

Skulle upp till Björnta mitt ute i skogen igår, skulle ta mitt fyrhjuliga sammanbrott med tretums slutrör. Gnö-gnö-gnö i all evinnerlighet. Hämtade älskade pappsen men han fick inget liv i skithögen heller. När han började använda 4-5 svordomar till varje annat ord började jag retirera mot ytterdörren för att hämta nycklarna till lilla spottkoppen Nemi.

Och vilken väg det var till honom då... Började känna mig vilse så fort jag lämnade Öhn. Ute på riks-90 kände jag mig halvlugn igen, men sen blev det grusväg. En lång, lång, lång grusväg. Nyhyvlad. I en spottkopp på tre meter. Skitkul. Hittade inte riktigt, kan jag säga. Men till slut lyckades jag orientera mig någorlunda och samtidigt fick jag svar på mitt hjälp-sms. Jag var på rätt väg. Vilken tur!

Ford ska ju tydligen stå för Fixa Och Reparera Dagligen, hur jäkla sant är inte det? Visserligen brukar man ju få skruva hela första året man har en jänkare, men nu börjar det bli löjligt.

Tålamodet har nått röd-markeringen, blodtrycket har fastnat på högsta växel och dom sista hjärncellerna skramlar omkring i huvudet på mig som grus i... ja, jag har inte ens tålamod tillräckligt för att kunna tänka ut det.